Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

hissar ytterdörrar och kall januari

I tidsdagskväll när jag var påväg hem blev jag förföljd.
Jag märkte det inte. Jag lyssnade på musik.

Det var kallt och porten gick nog inte igen. Jag tog hissen upp. Han tog trapporna.
Fast jag visste det inte.
Fem sekunder efter att jag låst upp dörren och kommit in ringde det på.
Och jag öppnade, utan en tanke.
Och det stod en knarkare där och han tittade upp och såg mig rakt in i ögonen.
Och det kändes som en kniv rakt i magen för att jag blev så rädd och han tog ett steg framåt och jag smällde igen dörren och låste och mitt hjärta slog femtusen slag i sekunden.
Jag blir så arg.
Man får inte göra sådant.
Det är ju mitt hem. Inget ska kännas läskigt där.
Människor är elaka och hemska och obehagliga.

Det fick mig att tänka på en text av Jonas Gardell, från hans fantastiska bok Präriehundarna:
(jag älskar älskar älskar jonas gardell)

”Tänk dig att du är i en hiss på väg ner, och i hissdörren finns ett fönster så att du hinner få en skymt av varje våning du passerar.
Du är i en hiss på väg ner, och vid första våningen står en man som i en kort sekund stirrar på dig. Du ser att han har en kniv i handen. Du känner honom inte, men du ser att han har en kniv i handen, och att han ser dig, och att det är dig som han har väntat på.

Du hör hans snabba steg i trappan, du vet att han är på väg till dig, och att han har en kniv i handen.
Instinktivt trycker du upp hissen igen, till översta våningen. Under färden tänker du febrilt och försöker påminna dig hans ansikte, försöker förstå varför han vill åt dig. Ditt hjärta dunkar, för du vet att du är instängd i en hiss, och att i trapphuset springer en man som du inte känner, men som har en kniv i handen och är ute efter dig.
Du väntar tills du hör att han närmar dig på översta våningen. Gud förbjude att du inte hör något alls, för då vet du att han väntar på dig. Någonstans.
När han så är alldeles nära att rycka tag i dörren trycker du ner hissen. Du hinner få en skymt av hans ansikte igen, och du blir rädd, för du känner inte igen hans ansikte, du vet inte vem han är, men du vet att din enda chans är att hissen åker snabbare än han kan springa. Din enda chans är att hinna ut ur hissen, ut ur huset, innan han hinner ner.
Du kan också stanna hissen vid tredje våningen, stiga ur och ropa ”här är jag” och sedan vänta.
Vilket valde du, om du var jag, om det var du som var jagad och inte jagade?”

.

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
0kommentarer

    senaste från Mode

    Sandra Beijers webbshop
    Dölj
    metro mode weekly

    Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

    Home
    34 kvadrat
    Hälsa
    Ida Warg
    Lifestyle
    Elin Johansson
    Mode
    Petra Tungården
    Hälsa
    Foodjunkie
    Lifestyle
    Josefin Dahlberg
    Home
    Andrea Brodin
    Lifestyle
    Sandra Beijer
    Mode
    Fanny Ekstrand
    Lifestyle
    Henrietta Fromholtz
    Lifestyle
    Vanja Wikström
    Lifestyle
    Susanne Barnekow
    Lifestyle
    Makeup by Lina
    Mode
    Pamela Bellafesta
    Lifestyle
    Linn Herbertsson
    Mode
    Paulina Forsberg
    Hälsa
    Fannie Redman
    Lifestyle
    Tess Montgomery
    Hälsa
    Josefines Yoga
    Man
    Niklas Berglind
    Mode
    Chrystelle Eriksberger