Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

en vild känguru, en spårvagn och en 93-årig farfar.

image sources.
Här kommer den den sista delen det finaste som hänt er hittills i år. Lite sent, men ändå. Puss.


Mitt i Australien, i den torra varma hettan ute i vildmarken drack en vild (!) kanguru vatten direkt ur min flaska. Han var radd och forsiktig men alternativet for honom hade varit uttorkning och doden. Jag var valdigt forsiktig och det var han med. Efter en stunds skeptism verkade han godkanna mig och nar min vattenflaska var slut skuttade han ivag. Ar sa lycklig att jag reste till andra sidan jorden for att leva min drom.


Vi har varit tillsammans i precis ett år, och går morse sa han ”jag älskar dig” till mig fem gånger. Alla gånger var helt vanliga, en gång var tillexempel då jag gav honom en rostmacka med ost till frukost, när han satt framför datorn. Men varje gång var han så allvarlig. Tittade djupt i ögonen, log. Mumlade i sömnen och höll om mig lite hårdare under täcket.
Och jag kände att säger vi fortfarande ”jag älskar dig” till varandra fem gånger på en morgon, efter ett helt år av morgnar och av varandra, så är det nog ett ganska bra förhållande.


Han sa att han aldrig känt som han kände för mig någonsin förut. Jag blev så himla rädd och sen dess har vi inte rört varandra eller ens pratat. Och även om allt var mitt fel så kan jag inte sluta undra vad vi skulle kunnat bli.


Han satt med benen mot mina i massor av minuter och jag vågade inte titta på honom för han är alldeles för fin för att jag ska ha en chans någonsin. Sedan tittade han redan när jag väl vågade titta och sedan sa han hejdå till mig trots att vi bara pratat med varandra en gång tidigare.


”Gå ut och dansa. Gå ut och dansa så mycket du kan!” sa min 93-åriga farfar när vi åkte till sjukhuset för att hälsa på honom och han fick veta att jag skulle fylla nitton om sju timmar. ”Jag dansade mycket när jag var ung, med stort mellanrum mellan kropparna förstås.” Alltså, min farfar <3


En fredagskväll innan eller i början av sportlovet så snapchatade vi hela kvällen. Det var inget betydligt utan mer ”vad gör du och vad ska du göra på lovet”-frågor. Men det var fint ändå. Och nästa morgon när jag vaknade snapchatade vi ännu mer och jag kunde knappt andas i flera timmar och min aptit försvann helt.


Jag och en väldigt fin vän hade druckit vin på en onsdag, och jag skulle sova hos henne. Dagen efter, osminkade, oduschade och bakfulla, tog vi spårvagnen till skolan. Den stannade bredvid en annan spårvagn och när jag tittade upp såg jag en pojke med mörka, snälla ögon och vackert ljusbruna lockar i fönstret intill mitt sitta och le åt mig. Han blinkade med ena ögat och sedan åkte vi åt olika håll.


Min allra allra finaste ögonblick var i år, för 3 veckor sedan. Den overkliga fredagseftermiddagen på gymmet. Jag ser en kille i 25-års åldern falla omkull. Springer instinktivt dit. Han har ingen puls. HAN HAR INGEN PULS skriker jag. Hinner inte tänka men så plötsligt börjar jag göra hjärt- och lungräddning. Jag gör och gör. Mina ben skakar som ett rådjur. Men jag gör. Får efter en stund hjälp av en sjuksköterskestudent, 22 år – lika gammal som jag själv. Vi fortsätter. Och medan jag gör en kompression ser jag hur färgen i hans ansikte kommer tillbaka. Killen börjar harkla sig. Den här sekunden jag ser detta. Denna så fantastiskt overkliga sekunden. Världens bästa sekund i hela hela världen. Sen minns jag inte mer än att mitt hjärta liksom började så himla fort och jag bara skakade. Så kommer ambulans. Killen lämnar platsen.
Och 2 dagar efter händelsen under en föreläsning i skolan får jag ett samtal. Ett samtal och ett så himla fint brev från killens bror: Tack. Tack för att du räddade livet på min bror.


När jag och min klass, 16 år gamla, seglade över Atlanten.


När killen jag alltid varit lite extra förtjust i lägger sina händer på mina höfter, för att inte tappa bort sej i människovimlet.


Två gamla kattfarbröder har flyttat in till mig. Den ena snarkar jättehögt!


”It feels like I’m a teenager again” halvskrek han i mitt öra så högt att orden precis hördes genom There is a light that never goes out.
”Det är jag fortfarande” tänkte jag men sa inget.

 

Translation. The last batch of favorites from the post a few months ago when I asked about what the loveliest things that happened to you so far this year were.

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
23kommentarer
  • Dessa inlägg är alltså mina favoriter. Kan du inte dra ihop ett till sådant här snart, så fint att få läsa om allt fint som händer andra.

    maria 2014-02-23 15:44:28 http://www.mariasv.devote.se
    Svara
  • i våras sa min kille (efter att vi hade bott ihop i ett år) att han ville att vi skulle köpa en lägenhet. jag svarade ”men tänk om vi gör slut?” och han sa att ”det har jag inte ens tänkt på. jag vet bara att jag vill vara med dig. och jag vill göra det här med Dig.”

    sen gifte sig två av våra fina kompisar med varandra i augusti. de dansade sin bröllopsvals till håkan hellström och jag grät som ett barn. när alla andra fick sluta upp och min fina karl lite vingligt förde runt mig på dansgolvet lutade han sig fram och viskade i mitt öra ”jag vill väldigt gärna ha allt det här med dig, en dag”.
    Hade kunnat dö där och då kände jag.

    elin 2013-09-21 12:38:00
    Svara
  • Sandra, det mest fantastiska har hänt. För cirka 6 veckor sen så läste jag en dejt annons men som var den roligaste jag någonsin läst. Imorse vaknade jag upp vid den mest fantastiska mannen. Han är bäst dock vågar jag aldrig berätta det till honom. Han får mig att fnissa och le jämt. Trodde inte att sådana som han existerade. Vi har varandras hjärtan men vi tar det sakta. Men det jag ville säga är att Sandra efter 5 års läsande av din blogg så vet jag nu, kärlek existerar man måste bara våga bli kär. Våga leva livet.

    Bella 2013-09-10 09:22:00
    Svara
  • Alltså, gymhistorien! Gud vilka rysningar jag fick! Vad fint och modigt och DUKTIGT!

    Karolina 2013-09-05 01:17:00
    Svara
  • historien från hen som gjorde HLR på sitt gym och RÄDDADE LIVET på en främmande människa – WOW!! du lilla främmande människa därute i världen, du ska vara så stört stolt över dig själv!!

    sara 2013-09-04 01:22:00
    Svara
  • De här inläggen är fantastiska! FANTASTISKA. Snälla sluta inte med dom, kommer sakna dom såå mycket!

    Jenka 2013-09-03 17:02:00
    Svara
  • Jag älskar honom så djupt att jag inte kan förstå varifrån det kommer. Vi talar samma själsspråk och jag vet alltid när någonting inte är som det ska för honom. När han har för ont för att kunna gå eller så mycket tankar om sitt förflutna att hans huvud är på väg att explodera. Jag dyker alltid upp då för jag vet att han behöver någon som sitter bredvid honom, utan att han ber mig om det. Jag bara vet.
    Och han vet saker om mig, vad jag tänker på eller vad jag känner utan att jag ens öppnat min mun. Vi säger så mycket mellan varandra, vi pratar hela tiden utan ord. Vi finns och delar nuet med varandra varje gång vi är tillsammans och allt, exakt allt, står stilla just då. Hans ögon är de mörkaste bruna som jag någonsin stött på och han luktar överjordiskt gott. Han har mjuk hud på sina armar och mjuk hud i ansiktet. Hans blick har kommit att bli någonting som jag ständigt söker. Han har en mörk och stilla röst och när han berättar historier om hans barndom och från landet där han kommer ifrån så är jag fast. Mina öron sveper in allt han säger och mina ögon sveper in allt han gör. Ibland när vi samtalar om nått så tar han min hand och håller den hårt. Han tror att jag har dåligt blod för jag är alltid kall om händerna och han vill att jag ska gå till doktorn för det. Ibland när han ska gå eller när jag sagt någonting till honom som han blivit berörd av så kysser han försiktigt ovansidan av min hand. Han gör det på ett sånt vackert sätt, inte snobbigt eller som om en jobbig äcklig flirtig 60-årig gubbe skulle göra det. Han gör det med respekt, för att hedra mig. En gång när han pratade på om saker som inte stämde och jag ville få en syl i vädret och berätta sanningen sa jag ganska bestämt ”lyssna på mig!” och han blev med ens tyst och lyssnade på vad jag skulle säga. Jag får av någon märklig anledning gåshud inombords när jag tänker på det. En gång när jag kom för att möta honom så klev han bara fram från ingenstans, ur mörkret och gick mot mig med vidsträckta armar. Hur fint är det inte att få gå mot någon som längtar och sträcker ut armarna för att krama en? Han kramade mig så innerligt. Det gör han varje gång. En gång borrade han in sitt ansikte mot min hals, om än för en kort stund. Det glömmer jag aldrig. Han säger alltid hej mitt hjärta eller godnatt mitt hjärta till mig. Han säger att han aldrig kommer lämna mig. Jag har sagt att jag aldrig kommer lämna honom heller. Allt i mig vill göra vad som helst bara för att få se hur hans ögon ser ut när han mår bra, när han är nöjd. När han ler. När han ler. När han ler. Det räcker för mig. Om jag bara visste att jag fick ett leende från honom till mig en dag i veckan för resten av mitt liv så skulle allt gå bra.
    Jag har börjat inse att jag har fallit mycket hårt för honom, hårdare än vad jag någonsin trodde att jag kunde. Det som gör ont så in i bomben i mig och som gör att jag går runt som en skepnad som bara ser dimma framför ögonen är att jag aldrig, aldrig kommer att kunna ha honom på något annat sätt än så som jag har honom nu. Jag kan bara ha honom som en vän. Som en bror. Vi kan träffas 4-6 timmar i veckan, men inte mer (fastän vi i vår natur är sådana som ska vara tillsammans varje sekund). Jag hatar när jag måste säga hejdå till honom. Vi båda vet att vi har någonting som inte är av denna värld. Vi båda vet att vi dras till varandra. Men vi pratar aldrig med ord om det, för vi är en omöjlighet. Ett snörpligt och orättvist slut i en klassisk kärlekshistoria. Vi kommer aldrig bli vad vi båda tänker om varandra. Och ja, det gör ont i varje liten del av min kropp när jag gång på gång måste konstatera det. Ursäkta att jag skriver allt det här men jag känner att jag måste få det ur mig på nått sätt. Jag vet att jag kommer snurra bort mig totalt, och detta är bara början.

    Kram och hejdå.

    E.H 2013-09-03 15:33:00
    Svara
  • Jag ÄLSKAR de här texterna. so fint <3 (ganska komiskt att den sista har hänt också till mej!)

    R 2013-09-02 16:47:00
    Svara
  • I augusti förra året låg jag halvt nedsövd på ett operationsbord på Huddinge Sjukhus. I tre veckors tid hade jag fått spruta in hormoner i min mage och fått gå på ultraljud. Jag gav upp en del av mig, så att hon skulle få leva. Något gick fel, jag skulle inte ha haft ont men det kändes som hela jag gick sönder. Mina ögon var stängda, men tårarna rann ner för mina kinder ändå. Doktorn ropade till mig att jag skulle vara stark, att det snart var över. Min faster stod bredvid, höll mig i handen och grät. Men jag klarade det, donationen blev lyckad och i maj föddes en ängel. Min lilla underbara kusin, som egentligen är så mycket mer.

    E 2013-09-02 12:58:00
    Svara
  • <3

    I 2013-09-02 12:57:00
    Svara
  • Min sambo, han har älskat mig i snart två år. Vilken jävla lycka.

    S 2013-09-02 12:11:00
    Svara
  • Alltså herre jesus kristus vad jag älskar dina ”sånahär” inlägg. Längtar alltid efter nya. Hoppas att du gör nya inlägg med det finaste som dina läsare har varit med om i sommar. Det är så otroligt att du har läsare som är lika fina och finurliga som du!! Åh, vad jag trivs här i ditt lilla krypin.

    Julia 2013-09-02 10:06:00
    Svara
  • Älskar sånt här!

    Ellinor 2013-09-02 09:56:00
    Svara
  • Sista delen? Åh nej!! mera mera mera mera!!

    Victoria 2013-09-02 02:13:00
    Svara
  • Å vilken film är den översta bilden ifrån??

    Lydia 2013-09-02 01:49:00
    Svara
  • Jag vet inte vad man gör nu, den killen som fick mig att inse att jag aldrig egentligen hade varit kär fram tills nu åker iväg och börjar sitt vuxna liv, och jag vågar inte säga någonting förutom vi ses väl snart. Han är så fantastisk och jag vågar inte ens tro att jag ska träffa någon annan som får mig att skrika och hoppa bakom husknutar bara av att hålla i handen.
    Allt känns så jävla hopplöst och är en enda grå massa. vad gör man för att sluta tänka på honom fast man egentligen inte vill något annat. Vad gör man. vad somhelst. hjälp.

    maria 2013-09-01 23:41:00
    Svara
  • SANDRA! Jag tittar på fotografier på oss, tänker på missförståndet vi levt i, hur kärleken fått oss att sakta men säkert vilja reda ut bit efter bit (bitar från våra tidigare förhållanden, bitar som gjort oss till trasor) och snart, snart är jag kanske lyckligt kär för första gången i hela mitt lilla liv!!

    smultron 2013-09-01 21:17:00
    Svara
  • ÄLSKAR dessa inlägg.

    Sofia 2013-09-01 20:52:00
    Svara
  • Historien om tjejen som gjorde HRL på gymmet och tjejen som seglade över Atlanten är väl ändå två olika historier som har råkat hamna under samma?

    Sofia 2013-09-01 19:45:00
    Svara
  • åh <'3 den om farfadern, hjärt&lugnräddningen, spårvagnspojken och kattfarbröderna kändes lite extra. så otroligt fint!

    fanny 2013-09-01 19:18:00
    Svara
  • vad fint med dethär inlägget. satt just precis idag och tänkte, att nu vore det nog roligt att igen läsa om fina stunder i människors liv. ytterst bra tajmat!

    miilo 2013-09-01 18:51:00
    Svara
  • Förra sommaren tog det slut. Personen som jag trodde var mannen i mitt liv. Kärleken var en dag som bortblåst. Rädslan för att det var första och sista gången jag älskade så har varit närvarande hela tiden. Så i våras, precis innan sommaren började. Sista veckan i skolan så möter jag honom. Lång, svarta lockar och vackra ögon så kysser vi varandra på ett torg i Lund. Sen går vi och köper mjölk mitt i natten. Sedan dess har en underbar sommar med utflykter, weekends och bara fantastiskt häng följt. Pirret i magen och entusiasmen är tillbaka. Kärleken kom tillbaka till mig. Så förra veckan flyttade han. Lämnade kvar mig i Sverige med schizofrena känslor. Glädje över att få känt fantastisk kärlek igen och förtvivlan över att han inte är hos mig längre. Sommarflörten blev till en fantastisk kärlekshistoria! Länge leve sommaren och kärleken!

    Katarina 2013-09-01 18:18:00
    Svara

senaste från Creative

Sandra Beijers webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Home
Sanna Fischer
Home
Andrea Brodin
Hälsa
Foodjunkie
Hälsa
Josefines Yoga
Creative
Sandra Beijer
Creative
Flora Wiström
Creative
Sandra Hjort
Lifestyle
Sanne Alexandra
Man
Kevin Triguero
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Elin Johansson
Mode
Chrystelle Eriksberger
Hälsa
Träningsglädje
Creative
Sara Edström
Mode
Fanny Ekstrand
Creative
Linn Wiberg
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
PT-Fia
Mode
Pamela Bellafesta
Mode
Emelie Wikström
Home
Julia K
Man
Viktor Frisk
Man
Johan Hurtig
Mode
Petra Tungården
Man
Marcus Schuterman
Man
Philip Conradsson
Man
Niklas Berglind
Mode
Linn Eklund
Home
Amelia Widell