Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

answers to past week's comments. part 2.

Jag och min kille har gjort slut. Vi var tillsammans i 2,5 år. Allt känns bara så tungt just nu. Undrar främst hur gör man det här med kompisar? Vi bor och studerar i samma stad och har integrerade vänskapskretser. Hur gör man med det? Just nu vill jag helst av allt inte se honom. Jag vill inte att han ska vara med mina vänner… Jag vill typ skicka honom till en annan världsdel, så jag kan fortsätta mitt liv här i lugn och ro. Kan ju inte flytta heller har halva min utbildning kvar att slutföra. Men jag vill inte behöva se honom, stöta på honom ute, se honom ha kul osv. Det gör så ont i mig då att det inte är vi längre. Fan också.  hur gör man?
Svårt. I mitt första förhållande särade vår kompiskrets på sig ganska naturligt. Vi hade liksom ändå ”våra egna” vänner i det, trots att vi hängt tillsammans så länge. Andra gången det tog slut bodde vi ju inte ens i samma stad, så jag behövde aldrig oroa mig för att träffa honom på gatan eller hamna på samma fest som honom. Men jag förstår såklart att det här ändå är ett stort problem och jag har kompisar som måste trixa och kolla efter så att inte exet är på samma middag och ibland bestämmer de till och med att gå på ”varannan festlighet” för att inte stöta ihop. Men har någon ett mer konkret tips får ni gärna berätta i kommentarsfältet.

Jag har en fråga om din Paris-tid. Jag är 20 och vill verkligen ut i världen. En kompis mailade mig, väldigt lägligt, på Facebook och sa ”vi kan väl flytta till Paris eller London i januari?”. Och jag romantiserar Frankrike, tycker det låter kul att åka dit och jobba och hänga. Men jag vill gärna ha din ärliga åsikt! Jag pratar inte ett ord franska. Je ne parle pas Francais. Kommer jag kanske då att ha roligare i London, där jag faktiskt kan prata med folk? Är det sant att fransoser inte pratar engelska alls och rynkar på näsan när man stapplar på orden? Hur skulle du välja? Puss!
Ja alltså, jag pratar heller ingen franska, och är inte en sådan som kan snappa upp lite meningar på några månader och sen testköra lite. Känner man att man nog inte kommer lära sig språket så kommer det ju sätta stopp för en. Man förstår inte vad folk pratar om på middagar och man kan inte superenkelt närma sig främlingar på barer och så. Självklart pratar fransoser lite engelska, men vissa gör det inte alls och de flesta är urdåliga på det. Jag skulle lätt välja London, men det är nog också för att jag tycker väldigt mycket om London som stad och tycker engelsmän är rätt så briljanta och roliga, men Paris är ju en såå fin stad och männen är ju supervackra och jag hade otroligt roligt de tre månader jag hängde där. Man får nog chansa, tror det blir roligt vilket som!

Okej jag behöver lite råd och tänkte att sandra hon är ju smart och lite äventyrlig sådär så hon förstår säkert. Jag vill sååå gärna åka på språkresa till england i sommar och när jag (lite hastigt kanske) tog upp det med mamma sa hon att en vän till henne hade åkt på språkresa och typ ”det är ju inte precis språk man lär sig” mammas vän har alltså berättat om hur alla hade sex typ så hon var väll inte sådär megapepp på att skicka iväg sin 14-åriga (15 i sommar) dotter på språkresa. jag säger inte att jag tänker vara fin flicka och hålla mig borta helt från boys (inget som känns särskilt värt och berätta för mamma kanske..) men jag är så himla uttråkad och det känns som att en språkresa skulle va så perfekt! tips på hur jag ska övertala henne?
ps. vet att det är jättedyrt med sånt här men jag har faktiskt riktigt bra betyg i engelska (och över huvudtaget) så kan ha en chans att få stipendie
Men usch vad onödigt av din kompis mamma att säga sådär! Du måste ju få skapa dina egna äventyr och upptäcka dina egna snedsteg. Javisst, språkresor är ju lite fest och partaj, men det är ju också skola och lärare som faktiskt skickar hem de som är för fulla eller gör någonting för dumt. De är ändå rätt hårda på det där. Jag skulle om jag vore du försöka få ihop ett kompisgäng så att din mamma vet att du inte åker själv dit. Att ni kommer ta hand om varandra. Sedan måste det ju finnas information på språkrese-hemsidorna som beskriver hur dagarna ser ut och så, och det kanske kan lugna din mamma? lycka till.

på språkresa i juan les pins som femtonåring.

Hej fina du! till en början vill jag bara säga att du skriver så himla vackert. Orden lägger sig så fint i munnen och man blir bara glad av att läsa din blogg. Bara så du vet  Nu till det jag ville fråga. Hur hittade du dig själv? vet en super svår fråga men känner mig lite lost för tillfället. Bor på irland och mår bra egentligen, men ändå saknas något. Har ingen pojke, bara han jag tänker på konstant men som inte vill ha mig tillbaka. Hör alla säga att man måste älska sig själv innan någon annan kan göra det och att man blir vackrast bara när man känner sig som det men tänk om man behöver någon som berättar att man är vackrast på jorden eller att man behöver någon som älskar en innan man förstår det själv? Nu spårade jag lite kanske men för att göra något komplicerat lite mindre komplicerat: hur tog du dig igenom osäkerheten, olycklig kärlek och blev dig själv? känns som att jag bara väntar på att alla bitar ska falla på plats och att jag blir jag om du fattar. Kram på dig!
Det här är ju en väldigt stor fråga. Men jag tror ändå svaret måste bli: tid. Ju äldre du blir, desto klokare blir du. Desto mer trygg blir du i dig själv. Jag vet att det låter klyschigt kanske. Men det är så himla sant. Jag är modigare och rakare nu än vad jag bara var för kanske tre år sedan. Varje dag blir man en lite bättre version av sig själv. Och det här med olycklig kärlek, att inte veta vad man vill bli och att ibland tveka på sig själv, det har man nog med sig hela livet mer eller mindre. Även sextioåringar kan ju få hjärtat krossat. Men man lär sig att hantera det lite bättre kanske, för att man känner sig själv så mycket bättre då. Men jag tycker ändå att det kanske är lite det fina med livet, att man ibland är helt clueless och inte vet någonting om någonting alls. Det gör ju alltihop så spännande.


Hej Sandra! Jag ska åka till Stockholm med några kompisar om ett tag och för några dagar sen kom jag och tänka på en klubb/fest som jag läst om på din blogg. Har för mig att det var i sommars då du skrev om ett uteställe du varit på där de bara spelade ballader. Tyckte redan då att det lät underbart men jag kommer inte ihåg vad det hette eller var det låg?
Utestället heter Natten men de har bara klubb några gånger om året. Like:a deras Facebook-sida så har du koll på nästa gång det är som gäller!

Är i buffalo-skor-köpar-tagen, tänkte kolla med dig: hur är dom i storleken? Stora, små, lagom?
Vore jättetacksam för svar! Du är bäst, puss!
Hej! De är rätt stora. Jag har vanligtvis 37 och hade lätt kunnat gå ner till en 36:a. Så köp en till en halv storlek mindre än vad du har tycker jag.

Finaste Sandra! Du som är så ypperligt utomordentlig på så otroligt många sätt, plus feminist och medveten och bra och dessutom skribent och författare! Kan inte du snälla snälla börja fundera över att ändra dina ”man” till ”en” istället? Du är ju en så toppenbra förebild för så många och det vore grymmast i världen om vi alla försökte kämpa mot ett mer könsneutralt språkbruk!
Oj oj tack tack. Faktiskt inte tänkt på det där med ”man” och ”en” tidigare, men ska absolut prova!

hej. hur klarar du av att ha så tunga örhängen? har några som jag älskar men jag orkar inte ha dom så länge.
och om jag får fråga, hur hanterar du jobbiga kommentarer? har precis skaffat blogg och är rädd för hatkommentarer. :/
tack på förhand!
De är lätta som luft! Alltså örhängena :) Ang hatkommentarer får jag inte så många, och de jag får får man antingen strunta i om de är helt galna i huvudet och om de kritiserar någon specifik sak är mitt tips att vänta ett slag innan man svarar för att sortera sina tankar. Människan har ju en tendens att alltid vilja försvara sig och om man väntar lite och funderar på orden kan man ibland förstå personen ifråga mer.

Vilken fin blogg du har! Har inte läst den så himla länge, så undrar: har du studerat något eller något innan Berghs? och… jobbar joakim eller har joakim också jobbat med reklam? Ha det bra
Jag pluggade genusvetenskap och kulturvetenskap på universitet innan jag började på Berghs. Men bara i ett år. Joakim har också gått på Berghs (han gick klassen under mig) och är utbildad art director och designer. En himla duktig sådan!

Sandra jag älskar allt du skriver, och alla bilder du tar. Det är så fint att jag ibland bara måste hoppa upp och ner.
Med detta sagt, här kommer min undran: Att hångla med människor, hur kommer man dit egentligen? Jag är nitton år och har aldrig varit med om detta, och det börjar komma till en punkt då jag känner att det nästan är pinsamt att det är såhär. ”Nitton år och har aldrig mer än pussat en kille”, i mina öron låter det jättekonstigt, och patetiskt att detta är det som stämmer in på mig. Jag går på fester, dejter, är kär i killar, men jag kommer aldrig dit. Har du tips? Jag har aldrig varit bekväm med att prata om detta, inte kärlek heller. Och jag är blyg, vågar bara göra ministeg som att nudda hans hand istället för att hålla i den. Hur gör man när man är som jag? Hur får man hångla?
Kram
Hmm. Här kommer några superduperkonkreta tips som inte kräver så mycket om man är en blygis: 1. När du pratar med någon, ställ dig nära honom. Ett litet steg närmare än vad som känns ”normalt”, kan handla om typ femton centimeter. 2. Rör vid honom när ni pratar, säger han något kul, lägg din hand på hans axel när du skrattar, ska han visa dig något på mobilen, ta stöd mot honom när du lutar dig ner för att kolla efter. 3. Köket är bra hångelplats på fest. Jag tror det är för att det är trångt där. Sök dig till festens trängsta platser där folk tvingas vara lite närmare varandra än normalt. 4. Ögonkontakt obs mycket viktigt. Håll kvar den någon sekund för länge, le.  5. Kanske viktigaste: ha roligt. Skratta, sträck på dig, prata med dina vänner och ha en lyckad kväll! Andra människor älskar glada människor, det är som knark. Lycka till <3

Vad ska man göra om den man är så himla kär i berättar att han inom en alldeles alldeles alldeles för snar framtid flyttar till andra sidan landet och sen ska ut på äventyr i hela världen? När det man har inte är definierat men man har hånglat varje dag i flera månader, sovit i samma säng i veckor och sagt att man är ens bästa person i världen. Vad fan ska man göra, gick i tusen miljoner bitar när han berättade och jag vet inte om jag kommer kunna limma ihop mig själv utan hans hjälp. Att han är min absolut bästa vän och vapendragare gör inte saken bättre, kommer dö av saknad och att sova ensam känns läskigare än någonsin förr. 18 år, tokkär och hjärtekrossad -> Jag behöver lite stöd.
Säg det! Säg allt detta till honom. Och sedan: kärlek som försvinner är hemskt och sorgligt och förbaskat orättvist, men en dag kommer du vakna och inse att du faktiskt orkar resa dig utan honom, för så fungerar livet. Så deppigt svar kanske, men är det meningen att ni ska vara tillsammans kommer ni hitta tillbaka till varandra sedan tror jag.


hej, jag och min pojkvän funderar på att åka till new york kring min 21-årsdag. kruxet är bara att det kommer bli i slutet på januari/början på februari. min fråga är om new york är bra då? går det att uppleva staden då eller kommer man önska att man åkt en månad eller två senare så man kunde ha varit ute och gått mer? eller ja, helt enkelt, är new york värt även kring den tiden? ingen av hos varit där förut men är jättepepp
New York är ALLTID bra! Klart ni ska åka. Men ja, det kommer vara rikskallt så klä på er mycket.

Jag har en superviktig fråga! Det är så att jag äntligen tagit tag i mitt liv o slutat ett jobb jag avskyr o iställey börjat en utbildning som förhoppningsvis tar mig ut i världen. En av mina stora drömmar är just att bo utomlands lite här o var! Men alltså, jag är skiträdd för att bli helt ensam. När du flyttar runt känns de som om du redan har vänner där? Stämmer det? Som exempel i paris… Eller träffar du bara nya där du befinner dej på en gång? Isåfall hur? Är jätterädd för att bli ensam, men vill verkligen ut i världen o har ju tyvärr ingen kompis jag kan ta med mej eller nån som bor utomlands :’( hoppas du har tid att svara. Kram o kärlek till dig!
Hej! Ja, jag känner ju en del folk på lite olika platser i världen, har en äventyrlig vänskapskrets. :) Men ibland är det verkligen bara bekantas bekanta. Man får kontakta folk man bara känner pyttelite och säga att ”hej, vi känner kanske inte varandra men jag har precis flyttat hit, ska vi ta ett glas vin?” Man får vara lite modig. Och sedan – man lär verkligen alltid känna folk. På arbetsplatser och i skolan eller var man nu hänger på dagarna. Så funkar det liksom. Följ drömmarna nu bara!

Du säger att man inte kan vara ihop om man inte är sådär kär längre. Men hur tänker du då kring typ äktenskap? Man kan ju älska men inte vara dunderkär i personen precis hela livet. Så tänker jag.Annars hade ju alla skiljt sig hela tiden
Jag tänker att det är lite annorlunda om man är 16 år eller 33 år. Har man kanske en lägenhet ihop, eller barn eller bestämt sig för att ”nu är det vi” så ska man absolut kämpa för varandra. Kärlek går upp och ner, och jag är ju inte 55 och kan prata utifrån någon ”som levt länge” men absolut, när jag gifter mig förstår jag att förhållanden såklart kan nå riktiga jäkla dippar och då får man jobba tillsammans tills man kommer upp från dem. Man är man kanske 21 och känt ett par månader att det där killen man var så himlans kär i inte längre känns någonting alls, då tycker jag att man ska vara modig och göra slut, för båda skull. Tycker man ska försöka uppleva så mycket (och så många man har lust med) innan man settlar sig for life.

Måste bara fråga dig Sandra, eller vem som helst egentligen. Träffade en kille som jag träffar varje dag pga skolan ute för ett tag sedan och vi gick hem och hade sex. När jag hörde av mig efter ett tag för att se om vi skulle ses igen ville han inte och nu kan jag inte låta bli att ha sådan jävla ångest!! Fan vad jag skäms över mig själv. Känner mig så patetisk även fast jag inte var kär i honom så blev det ändå en sådan besvikelse, han ville inte ens ha sex med mig igen. Hur ska jag sluta tänka på detta?! Och Sandra, har du någonsin fått dissen på det här sättet?
Alla har fått denna dissen, tro mig! Fattar att det känns segt men alltså ta det lugnt. Du vågade ju iaf höra av dig, det är ju svinbra. Han har antagligen redan glömt det, ingen tycker du är något idiot, promise.

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
39kommentarer
  • Till dig som inte kyssts/hånglat i 19-årsåldern:
    Det är HELT okej. Den första jag kysste var min nuvarande fästman och det var när jag var 22 år gammal. Hångla gjorde vi sedan flera månader senare. Jag tycker du bara ska ta det lugnt, för det kommer när det kommer. Särskilt om det är med någon du tycker väldigt mycket om. Jag tycker personligen att man ska känna sig trygg med den man kysser/hånglar med, så det kan ta tid.

    Katia 2013-11-29 11:58:42 http://daygirlsonata.blogg.se/
    Svara
  • Jag är tillsammans med en helt underbar kille. Är superduper kär så in i helvete. En sak som bekymrar mig är att jag är feminist sedan många år tillbaka och är fruktansvärt allergisk mot typiskt ”grabbigt” beteende. Jag har alltid trott att jag skulle bli kär i en genusmedveten och icke-typisk-maskulin kille. Men killen som får mitt hjärta att dunka så hårt att jag tappar balansen är alltså lite en sådan där typisk grabb. Har snusat, busat, mekar med bilar och har bara svarta möbler i sitt studentrum. Han är fruktansvärt klok och lyssnar väldigt noga på det jag har att säga, och uppmuntrar mig alltid att lära honom om genusperspektiv. Trots detta känner jag ibland att det är svårt att få honom att förstå. Jag är helt galet kär just nu men funderar väl lite på om detta kommer att kunna hålla på lång sikt? Känner ibland att det vore enklare att bli tillsammans med någon som jag inte känner att jag behöver ”förändra”.

    Maja 2013-11-26 11:21:22
    Svara
  • Alice: vilket bra svar! För mig känns det oxå som att livet går baklänges. (men så
    är jag oxå nyinflyttad i en stad jag inte har någon koppling till.) tack!

    Svara
  • du som sitter på irrland. jag hade med den känslan när jag precis hade flyttat från min hemstad för att plugga. och jag fick också det rådet att trygghet, det kommer med ålder. då så tänkte jag ibland att det är som om tiden går baklänges för mig, att jag bara blir mer och mer osäker och borttappad ju äldre jag blir. men, det är inte bara ålder som gör en starkare, det tror jag inte. Du har ju flyttat jättelångt, långt bort från familj och gamla vänner och allt det där som brukar definiera vem man är. så mitt tips är att bygga upp någon liknande trygghet, alltså verkligen satsa på det och inte tänka att det kommer av bara farten. för mig var det att skaffa en riktigt nära vän, en sån man berättar allt för, mellanstadiet-bästis-style. det där med att ‘hitta sig själv’ tror jag fan inte på. man hittar andra, dom hittar dig. och kärlek blir man bara crazy av att gå runt och vänta på! :) det löser sig

    alice 2013-11-24 11:27:33
    Svara
  • Hej Sandra! Vet inte om kommentaren passar just här eller så, men jag har små saker jag undrar över. Över en annan slags kärlek, nämligen till djur. Jag vet att du förlorade din Vers ganska nyss. Jag förlorade både min katt och hund. De har varit med mig i 14 respektive 10 år och det känns så fruktansvärt tomt. Båda två var så viktiga i mitt liv men jag vill acceptera att de är borta nu, för nog måste man inse att djur lever ett kort liv. Har du kommit över Vera? Kommer man någonsin över det? Tar tårarna någonsin slut. Jag kan för vissa tillfällen få för mig att min hund ska komma och skälla i hallen när jag kommer hem men möter istället bara tomhet. Vad ska man göra? Vad ska jag göra för att acceptera deras död? Jag vill bara krama dom en sista gång. Hmm.. Tack för en himla bra blogg

    Maja 2013-11-24 09:05:02
    Svara
  • Sandra: Jag är absolut inte för att hångla med okända människor och har aldrig någonsin gjort det för det är det värsta jag vet ~ men alla är vi olika här i världen. Men jag tror inte din rastlöshet har att göra med att du behöver hångla med olika killar utan jag tror du behöver göra det som du känner i hjärtat! Ibland kan det vara svårt att finna den känslan men om du sätter dig ensam i ett rum och blundar och andas långsamt och säger till dig själv: Vad vill jag göra? Så kommer orden automatiskt. Om du drömmer om att resa eller flytta någonstans eller vad du än kommer fram till så prata med din pojkvän om det. Bara för att du har drömmar och känner dig rastlös just nu betyder ju inte det att du tänker lämna honom utanför! Om du inte vill det förstås.

    Och du kommer absolut må bättre av att prata med honom om det. Stor kram!

    Lisa Marie 2013-11-23 22:36:11
    Svara
  • Jag brukar alltid känna mig nöjd med dina svar. Men just den här gången känns dem inte riktigt genomtänkta. Jag tänker främst på svar nummer 1 och 2. Känns som om du bara kastat ihop några ord och bildat meningar. Du menar varken det ena eller det andra, skulle jag vart den som ställt frågan skulle jag då känt mig ännu mer vilsen efter att ha läst ditt svar.

    Ina 2013-11-23 19:00:15
    Svara
  • Till Anna/Deppig tjej
    Troligtvis är han fett skraj eller inte intresserad. ASTRIST! Men du ska inte vara med någon som får dig att känna dig töntig och dum, du ska vara med någon som får dig att känna dig fantastisk, för det är du! Och det gäller alla ledsna tjejer/killar som skriver här. Jag hade inte mitt första förhållande förrän jag fyllt 22. Innan funderade jag och klurade hur mycket som helst och följde efter killar som var dumma mot mig och fick mig att vilja ändra mig för att passa killen. Sen träffade jag en kille som tyckte att jag var grymt bra som jag var och jag tyckte detsamma om honom. Vi är inte ihop längre men det är slut med att hålla på att springa efter killar som inte vill ha en. Det är inte värdigt och alla är värda att vara med någon som älskar en precis för den man är. Jag lovar att det finns en människa för varje människa, vissa hittar varandra tidigare än andra. Men håll ut! Det kommer bli kalas i slutändan. Alla här inne kommer träffa någon som lugnar ner kaoset inombords och som ersätter kaoset med värme och såklart lite pirr.
    KRAM PÅ ER!

    Carolin 2013-11-23 16:57:13
    Svara
  • Hej Sandra och alla ni andra i kommentarsfältet. Jag har en fråga som någon eller några kanske har tankar om. Det är såhär. Jag är 21 år gammal och har haft pojkvän så länge jag kan minnas, jag älskar honom mest i hela världen, men jag börjar bli lite rastlös. Jag vet inte vad denna raastlösheten beror på, men en fråga jag ställt mig själv, men som jag inte kan komma fråam till något svar på är; Är det bra/nyttigt/behövligt att någon gång under sitt liv faktiskt vara singel och hångla med randoms och inte tänka på någon annan än sig själv? Vad tror du/ni? Är übertacksam för eventuella svar.

    Sandra 2013-11-23 16:28:26
    Svara
  • Nej! Nej nej nej! ”En” är ju objektsform av ”man”. Går inte att byta ut, skulle bli som att skriva ”oss” istället för ”vi” jämt. Går inte!

    S 2013-11-23 15:31:59
    Svara
  • Till Anonym som har ett komplicerat förhållande med sin kompis/kk/någonting. Du MÅSTE prata med honom. Du måste säga exakt vad du känner och vill och han måste svara. Även om det är fruktansvärt läskigt och jättejobbigt så måste du få veta. För det kanske är så att han vill samma sak som du? Och då är det ju jättebra! Och om han inte vill samma som du, då är de tviktigt att du får veta det för att du ska få en chans att gå vidare.

    Lyssna på Kim Wildes låt You Keep Me Hanging On.

    Veronica W 2013-11-23 13:10:11
    Svara
  • Till tjejen på Irland som undrar om osäkerhet och obesvarad kärlek.

    Jag är 28 år, och jag kan intyga att det Sandra säger om att det blir bättre med åren är sant. Och det här med olycklig kärlek, det är någonting som kan hända en när som helst i livet, oavsett hur gammal man är just då. Jag har just fått mitt hjärta krossat. Igår. Killen jag är så oerhört olyckligt kär i (har aldrig varit så kär! Men så säger jag så klart varje gång) är min bästa killkompis. Men så igår berättade jag för honom om mina känslor och bad honom att vi inte skulle höras eller ses något mer. Åtminstone tills det gått över, för det gör det. Kanske inte helt, men en dag blir det hanterbart och jag kommer kunna tänka på honom utan att bli ledsen, jag kommer kunna träffa honom utan att pulsen går upp och jag kommer kunna säga ”tills nästa gång” utan att gå hem och gråta för att det alltid är så jobbigt efter att vi setts och sagt hejdå. Det värsta har just hänt, men allt det bästa i livet har inte hänt än!

    Veronica W 2013-11-23 12:56:35
    Svara
  • Bästaste Sandra. Jag är en tjej på 17 vårar som inte riktigt vet vart jag ska vända mig då inte ens mina vänner riktigt förstår. Och så är du så himla fin och rolig och smart, så tänkte att ”ja men varför inte”. Jag träffade en kille på en fest i somras. Då tänkte jag att han inte var något speciellt alls. Vi bytte nummer och smsade lite. Inget mer än så. Sen träffades vi ännu en gång, på en fest. Han gav mig uppmärksamhet, var rolig och mysig. Vi låg tillsammans och tog sedan sällskap hem. Det var naturligt för mig att vilja hålla kontakten sen efteråt, men han var inte densamma på sms som när man träffade honom. Han gav dubbla signaler liksom. Sen visade det sig att han visst träffade någon annan när jag började tycka om honom. Fan. Jag har försökt att ta avstånd från honom, men när vi ses i verkligheten känns det som att han bara har ögon för mig ändå. Vet inte vad jag ska tro, vill ju inte vara hans ”slit och släng”.
    /En vilsen brud

    Kerstin 2013-11-23 12:40:34
    Svara
  • Hallå personen som upplever det svårt att vara nitton och okysst:
    Jag fick min första kyss vid sjutton års ålder, och det tyckte ju jag var jättejobbigt. Det var i princip surrealistiskt när det hände för jag förstod ju inte att nån kunde vilja kyssa mig. Pga det och en enorm blyghet (jag vet precis hur det känns det du skriver om) hade det lika gärna kunnat ske mycket senare. Alltså. JAG VET så HIMLA mycket att det inte går att känna när man är där men: det är bara en social dum press att det ska bli gjort tidigt. Du är inte konstig utan precis rätt. Det händer till slut. JAG LOVAR. Våga de där fina tipsen, du kan ju göra ett per gång i början så kanske det inte känns lika hudlöst först. Men alltså åh älskling, kan inte beskriva hur mycket du är precis rätt och bra och att det blir bättre.

    Ellinor 2013-11-23 12:10:47
    Svara
  • http://www.penelope-jolicoeur.com/2013/11/take-5-minutes-and-sign-this.html

    livsviktigt. tips. sprid.

    Amalia 2013-11-23 10:17:16
    Svara
  • Hej Sandra!

    Jag reagerade lite på ett av dina svar till en kommentar. Det löd: ”Tycker man ska försöka uppleva så mycket (och så många man har lust med) innan man settlar sig for life.” Jag kan på förstå vad du menar med detta men jag tycker ändå att det blev lite olyckligt formulerat. Som det står nu menar du alltså att efter man har hittat sin livspartner så slutar man att uppleva saker? Tänk om man hittade sin partner man vill dela resten av sitt liv med när man var tonåring, betyder det att man inte kommer uppleva något mer i hela sitt liv? Och vad menar du egentligen med upplevelser? Är det att gå på fester och ligga runt så mycket man kan och vill? Ta inte detta som kritik, utan mer som en början till diskussion, för jag är intresserad av vad du egentligen menade.

    Tack för en fin blogg!

    Kristina 2013-11-23 10:14:36
    Svara
  • hej sandra! på första bilden i detta inlägg, är det så att du står vid tre liljor i vasastan? jag tycker det är så himla mysigt när du pratar om dina gamla odenplanskvarter, för det är ju där jag bor. mittemot 7-eleven där på nortullsgatan. jag kommer ihåg när du berättade om att du och vinden rökte era första cigaretter ihop där någonstans. så underligt att tänka att så mycket i mitt liv har hänt på samma ställe som ditt. eller inte konstigt alls egentligen, men jag brukar tänka på hur mycket magi platser har egentligen. hur stor roll de spelar in i de personer vi är. hursomhelst saknar vasastan dig!! massa pussar och kramar.

    louise 2013-11-23 10:13:29
    Svara
  • Hej Sandra! Just want to tell you you’re an admirable writer and you give so great advice! It feels good to read it :)
    Have a nice day!

    cherrylouise 2013-11-23 10:00:46 http://cherrylouise.blogspot.com
    Svara
  • Lisa Marie: THANK YOU SO MUCH fot your help <3
    I hope I can manage the cold (: hahahaha
    I'm so excited about my trip!

    Hugs (:

    Bella 2013-11-23 06:07:18
    Svara
  • Finns det någon anledning till varför du valt att inte svara på kritiken rörande ”hot and busted”?

    Julia 2013-11-23 05:44:51
    Svara
  • Hej!
    Jag lämnar inte ut mitt namn eller så för är rädd att personen ska läsa (hehe), men du kan kalla mig J!

    I somras så var jag nere i Göteborg och röjde (kommer ursprungligen från Stockholm) för att hälsa på min kompis, under tiden jag var där så träffade jag många nya människor å en av de var min kompis – kompis. Låt oss kalla honom för Ä. Nu har det gått några månader och vi har pratat en del på Facebook, skypat och smsat en del. Men jag har inte varit nere i Göteborg sedan i somras, Ä säger att han gillar mig mer än vad han annars brukar göra och jag kan ibland känna pirret i magen. Jag vet hur sjukt jävla piss svårt det är med distans, och det är inte så att vi kommit särskilt långt i vår ”utveckling”. Jag vet inte vad jag ska göra, för jag har så mycket av mitt liv här i Stockholm å jag hinner inte åka ner varje helg, är det något att satsa på eller ska jag ”avsluta” det innan det blir värre och bara fortsätta vara vänner?

    P.s Jag och Ä kan prata öppet om vad vi tycker om distans och så, men skulle uppskatta lite råd från dina kloka tankegångar!
    Puss.

    J 2013-11-23 02:53:26
    Svara
  • Vad gör man när man gått och kärat ner sig i killen man inte får gilla för han blev ihop med en av ens tjejkompisar nyligen. Han är så fin och säger snälla saker till en, och egentligen vill jag inte vara med honom för då får man bara ont i hjärtat, men man är i samma kompisgäng så jag hänger med honom ändå, fast det skulle kännas lättast att åka hem och sova och vakna när ens hjärta har läkt igen.

    okysst 2013-11-23 01:15:14
    Svara
  • Blir så himla frustrerad. Nu har jag träffat den där sjukt snygga och otroligt omtänksamma killen några gånger. Jag var hemma hos honom både förra helgen och helgen innan det. Blev varje gång lika chockad när han undrade om vi skulle se på film, istället för att be mig att åka hem så snabbt som möjligt som alla andra killar gjort. Han mindes min födelsedag förra veckan vilket var ganska fint också. ”Han är ju definitivt inte som alla andra killar jag träffat” tänker jag. Eller? Nu när vi smsar är han seg. Försöker inte hålla igång smskonversationen. Och jag har ingen aning om vad han egentligen vill. Börjar tro att han inte är intresserad av mig. Han är så fin när vi ses, men vi har ju faktiskt bara träffats sådär efter att man varit ute och festat.. Och han har aldrig frågat om vi ska ses någon annan gång än på helger. Alla de senaste killarna (+10 st.) som jag träffat har varit likadana; vi träffas kanske några gånger men sen är de inte intresserade längre. Det har fått mig att bli så rädd när jag träffar killar och jag börjar tro att det är nåt fel på mig. Är det för tidigt att på något sätt försöka ta reda på om han vill något mer än att bara ligga? Vi har väl känt varandra i en månad eller så. Och hur frågar man det? Jag gillar honom verkligen, men är för trasig för att känna mig lugn innan jag vet.

    Trasig tjej 2013-11-23 00:45:02
    Svara
  • sandra! alla dina svar är så bra, DU är så bra. och får ont i hjärtat av alla kommentarer om krossade hjärtan, vill krama allihopa och säga att det blir bra fastän jag inte alls tror på det. och så vill jag tipsa dig om en tumblr jag följer, känns som att det hade kunnat vara du som postar alla bilder. http://menjagorkarinte.tumblr.com <— unga, vackra män som skrattar, röker och drar händerna genom håret. kram

    Freya 2013-11-22 23:59:24
    Svara
  • Fina du! För nåt år sen minns jag att du gjorde ett inlägg typ ”insidan av di din kalender”. Minns att det var så himla personligt på nåt sätt. Kan du inte göra det igen?

    Y 2013-11-22 22:55:03
    Svara
  • Okej här kommer ännu en olycklig-kärlek-fråga.
    För ca två månader sedan träffade jag en kille på en fest. Vi gick hem till honom. Låg. Han skjutsade mig på hans cykel till busstationen klockan nio på morgonen dagen därpå och sa snabbt hejdå med flackande blick och cyklade därifrån. Jag tänkte att han skämdes och hade ångest och jag försökte liksom bara glömma allting och tänka att det var en engångsföreteelse. En fyllegrej bara. Men efter ungefär en vecka ringde han mig mitt i natten på en torsdag. Vi pratade länge, han ursäktade sig flera gånger för att han inte kramade mig hejdå och sådär. Hursomhelst. Efter de träffades vi några gånger. Oftast kalla fredagsnätter men även efter skolan mitt på blanka dagen. Vi träffades många gånger men jag var ändå aldrig säker på vad han ville. Han är svår. Lite kall ibland. Oftast kände jag mig bara dum och töntig. Typ som att jag tvingade honom att vara med mig. Så en kväll när jag var full sms:ade jag honom och frågade honom om han ens tyckte om mig. Han svarade ” Kan vi prata om det om du vill ses? För jag tycker om dig. På riktigt.”
    Jag ringde honom och vi bestämde att vi skulle ses nästa dag. När det hade blivit nästa dag sms:ade jag honom och frågade om vi fortfarande skulle ses. Han svarade aldrig. Och nu har vi inte setts på en månad. Vafan betyder detta
    /deppig tjej

    anna 2013-11-22 22:30:24
    Svara
  • Du är så himla bra bara. Jag tycker det är toppen att du svarar på frågor varje vecka, så man kan få svar när det faktiskt är något man undrar och inte måste hetsa fram en fråga vid speciella ”frågestunder”. Kram på dig :)

    Amanda 2013-11-22 22:23:20
    Svara
  • Till dig som hade sex med den där ”idioten” som inte ville ses igen….
    tänk inte så mycket på att det var pga DIG att han inte ville ha sex med dig igen. Vem vet. Det är kanske därför att han har precis gjort slut med någon, eller vad som helst. Bara skiter i det.
    Och tror mig …. alla har varit i den där situationen som du – inget fel med detta! Det händer. Och det är okej. :)))
    Men tänk på en sak…. om du en gång i livet kommer ha sex med en kille som du inte vil ha sex med igen – var snäll mot honom för att du vet ju själv hur det kan kännas ibland.
    kram!

    marlene 2013-11-22 21:38:22
    Svara
  • Bella: Oh sweetheart ~ for my own sake I find it really annoying wearing skirts and dresses when its too cold. Mostly because I am a person who gets really cold but I find it more comfortable wearing jeans. But back to your question: When it goes below zero do not wear stockings made of cotton wear stockings made of wool because they are more compact and protect your legs and body better. Sometimes I wear one pair of stockings made of cotton under my stockings made of wool ~ or two pairs of stockings made of wool.

    And when it comes to jackets you can buy them in stores like Intersport and Stadium. They have really warm jackets from Peak Performance for example that works perfect for you! Do not buy anything with real fur though ~ not shoes and not jackets. And you can find warm shoes in stores like Scorett and Bianco Footwear and Nilson Shoes. The stores are everywhere because we are used to cold weather here and even rainy and grey weather.

    Hugs and good luck!

    Lisa Marie 2013-11-22 21:37:05
    Svara
  • Hej Sandra! :) Nu har du ju precis svarat på en del frågor, men du kan kanske svara på denna någon annan gång.
    Jag är lite nyfiken.. du verkar ha ett helt underbart uteliv! Du är på middagar, hemmafester, födelsedagskalas, maskerader och ute på krogen. (Avis, hihi!) Jag undrar ifall du har någon favoritfest av alla de du har varit på under dina år? Om du har någon du minns liksom ”den festen var lite extra bra!” Isåfall får du gärna berätta!
    Kram

    Martina 2013-11-22 21:03:20
    Svara
  • ok, I have a stupid, silly question for Sandra and her readers (:

    I’m from Brazil and my boyfriend is living in Norway. I’m going to visit him next friday and spent almost 2 months.

    I do not know how to handle the cold weather. I was in NY last winter and it was SO FREEZING.
    My wardrobe Consists of dresses and skirts. I bought an winter jacket and have a lot of layers os top party, but I was wondering: how do girls from Sweden, Norway, etc, manage the cold using skirts and dresses? Is there any kind of special stockings? I do not know what to do! hahaha

    Antoher question: where can I buy winter jackets in Norway / Sweden? Like REALLY Hevy ones. And snowshoes? hahaha I do not have a clue about all that stuff, since my country is so hot and we do not have snow or low temperatures here.

    Thanks in advance!
    kisses (:

    Bella 2013-11-22 19:48:31
    Svara
  • Elsker disse innleggene. Og kommentarfeltet. <3 dette lille samfunnet. Har fulgt bloggen så himla lenge, fem, seks år tror jeg, altså herregud :)

    Veronika 2013-11-22 19:19:57
    Svara
  • Hej Sandra (och alla andra som läser denna kommentar såklart).
    Behöver desperat hjälp just nu känner jag.
    Såhär är det, jag har varit kär i en kille i tre år. Men fram till för ett år sedan har han varit tillsammans med min bästa vän. En dryg månad innan de gjorde slut så återupptog han kontakten med mig (vi har varit väldigt nära vänner tidigare men glidit ifrån varandra) och vi blev de där supertajta vännerna igen… till en början. Sedan beslöt vi oss för att starta ett kk-förhållande. Något jag faktiskt trivdes med till en början, men ja som ni redan fattar så blev jag ju än mer kär i honom. Och delade med mig om mina känslor till honom. Han sa då: ”Det är absolut ingen omöjlighet, absolut inte”.
    Detta var dock en månad innan jag åkte till andra sidan jorden i två månader. Nästan under hela tiden jag var borta så pratade vi inte alls.
    Och när jag kom tillbaka hade min nu fd bästa vän och hans ex fått reda på det vi haft under våren, och pratar numera inte med någon av oss. Däremot har jag och han växt varandra mycket närmare på sistone. Och haft sex ett par gånger den senaste månaden. Men jag är osäker på vad han egentligen känner för mig… vad tror du/ni? Vill han ha hela mig, eller bara ha mig för sex på hans villkor?
    Kanske en jätte luddig kommenterar men aa min hjärna är minst lika kaos för tillfället.

    Anonym 2013-11-22 19:09:35
    Svara
  • Hej fina sandra. Är 15 år och okysst och är så kär i en kille i skolan. Men jag skäms över mig, skäms över att jag bär hattar med kattöron och kjol. Jag är den enda på skolan som gör detta, och varje gång han är i närheten vill jag bara springa bort. För att jag skäms så. Och jag vet inte hur jag ska tänka för att inte tänka så? Kan du snälla ge mig lite tips? Jag trivs i mina kläder och är nöjd med mig själv, men ändå skäms jag över att jag inte är som alla andra. Och den här killen då, jag har pratat med honom några gånger, vi hälsar på varandra varje gång vi träffas. Men hur ska jag göra för att vi ska börja prata mer?

    w 2013-11-22 17:52:49
    Svara
  • Ang ”en” eller ”man”, är det inte snyggare att bara försöka formulera om meningen? Jag tycker att ”en” känns ”slarvigare”, – detta kanske kvittar i en bloggtext men inte om man ska skriva något mer seriöst. Jag körde stenhårt på ”en” ett tag, men jag vet i ärlighetens namn inte om jag orkar bry mig. Visst är ”man” synonymt med en mansperson, men det är väl från början ett könsneutralt ord. En inte helt nödvändig språkstrid att ta alltså, enligt mig (ex till skillnad från ordet hens vara eller icke vara).

    Josse 2013-11-22 17:07:28
    Svara
  • Hej Sandra!
    Jag skulle gärna vilja veta vilka podcasts du lyssnar på!

    Coco 2013-11-22 16:59:19
    Svara
  • Till dig som vill flytta utomlands men är rädd för att bli ensam; go for it. Jag har flyttat till platser där jag kände exakt NOLL personer (och aldrig ens besökt) inte mindre än FEM gånger i mitt 25-åriga liv och sak som jag har lärt mig är; prata med alla. Sluta vara ”svensk” där man tittar ner i marken och ögonkontakt bränner som sår. Fråga varifrån kommer du, var jobbar du, har du bott här länge och kläm in att du precis flyttat hit och inte känner en själ. Har du några tips på vad jag borde se i den här stan? Vill du ta en kaffe nångång, kanske visa mig runt lite? Var supertrevlig (alltså inte fejk, men intresserad) mot alla du träffar och helt plötsligt kommer du bli inbjuden på fester och middagar och det ena och det andra. Om inte, bjud in några kollegor eller klasskompisar på ett glas vin, eller fråga om dom vill gå på en konsert med dig. I början kommer man känna att alla är ytliga vänskaper men lugn, det kommer. När du lärt känna ett tiotal personer så känner du helt plötsligt jättemånga och då kan man börja sålla bort såna som inte riktigt matchar en. Så gjorde jag på varenda ställe jag bodde i och det har funkat superbra. Det kommer tider då man känner sig ensam (i början) men man blir stark som sjutton. Dessutom är det ingen som känner dig så du får en nystart och får bestämma själv vilken personlighet du har; du kanske är blyg hemma men nu lär alla känna dig som den glada och alltid leende tjejen som är himla intressant! Lycka till!

    Hej 2013-11-22 16:49:19
    Svara
  • To the girl who has broke up with her boyfriend:

    The truth is that, at the beginning, it hurts a lot, and you need YOUR friends to be around you. But the truth is that yes, you may shared friends, but some of them are more friends of yours and some are more friends of him. Yes, some of them can be friends of both of you, but there is always one of you two that are more close to some people of your group and vice versa. You’ll see who these people are ’cause they’ll call you for doing things (and will not invite him, this is how you’ll know they’re the ones). Stay close to them, and stay strong, sweetie.

    Libertad 2013-11-22 16:36:21 http://sahakiel.blogspot.com.es
    Svara
  • En kommentar till frågan om att skriva en istället för man:

    Jag är feminist och jag förstår poängen, men grammatiskt gör det ont i mig när jag läser ”en” vissa gånger. Jag tycker att många bloggare ersätter ”man” med ”en”, när det faktiskt hade varit mer korrekt at skriva ”jag”.

    Typ den här meningen: ”Dom serverade jordgubbsglass, och det är ju toppen när en gillar jordgubbar.” Varje gång det kommer en sån mening, tänker jag ”vadå en gillar jordgubbar? det är väl DU som gillar jordgubbar, inte en eller anden person i mängden?” Tänker att det hade varit mer grammatiskt korrekt att skriva ”…när jag gillar jordgubbar”.

    Tror det jag försöker säga är: Tycker det är fantastiskt att jobba för ett mer könsneutralt språk, men tycker även att det är fantastiskt att några gånger överväga om ”man” lika gärna kan ersättas av ”jag” istället för ”en”.

    Linn 2013-11-22 16:07:37
    Svara

senaste från Creative

Sandra Beijers webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Mode
Petra Tungården
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Elin Johansson
Home
Andrea Brodin
Creative
Linn Wiberg
Man
Viktor Frisk
Creative
Sara Edström
Mode
Fanny Ekstrand
Man
Niklas Berglind
Hälsa
PT-Fia
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Linn Eklund
Man
Kevin Triguero
Lifestyle
Linn Herbertsson
Hälsa
Josefines Yoga
Home
Sanna Fischer
Creative
Sandra Beijer
Creative
Flora Wiström
Creative
Sandra Hjort
Hälsa
Träningsglädje
Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Sanne Alexandra
Lifestyle
Tess Montgomery
Man
Marcus Schuterman
Mode
Emelie Wikström
Mode
Chrystelle Eriksberger
Man
Philip Conradsson
Mode
Pamela Bellafesta
Home
Julia K
Home
Amelia Widell
Man
Johan Hurtig