Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

2013. january – march.

JANUARY.
Tvåtusentretton dansades in på en svartklubb inuti en kyrka i Bushwick. Klockan sju på morgonen rusade polisen in och vi sprang det snabbaste vi kunde bort och iväg. Det var min sista månad i New York och jag hade förberett mig månader innan men var ändå skakig när jag knackade på hos mina chefer för att säga upp mig.
– Men vad ska du göra då? frågade de förvånat när jag sa tack för den här tiden.
– Jag ska flytta till Paris och skriva klart en bok.
– Jamen såklart du ska, svarade dom.
Man har två veckor på sig innan visumet går ut och jag fick ha kvar min kontorsplats till dess. Även om jag inte längre hade något att göra kändes det ändå bra att gå dit varje morgon, äta lunch med Mathieu och skriva på annat. Annars bestämde jag att krama ur allt av New York. Hemmafester, märkliga rave, glow sticks runt benen och halsen och dans dans dans. Två dagar innan jag flyttade hade jag kalas i min lägenhet med franskt tema. Alla jag lärt känna under de här två och ett halvt åren kom och vi åt tårta, jag fick hejdåpresenter och jag grät ibland. Åkte till flygplatsen med två fullpackade resväskor, gav en adjökyss till en kille jag tyckte om och boardade ett plan mot nya äventyr.

FEBRUARY.
Man har bara tio dagar semester om året när man jobbar i USA och jag hade inte varit i Stockholm en hel himla månad sedan tvåtusentio. Jag fikade mig genom stan, gick på knasiga hemmafester och trots att staden var iskall och mörk och slaskig hade jag saknat att få vara i den och inte bara skynda sig förbi på en vecka. Jag skulle flytta till Paris i början av mars och till dess huserade jag hemma hos Michelle på Södermalm. I mitten av februari promenerade jag till Riddarholmen, till Rabén&Sjögrens kontor och skrev bokkontrakt. Där det stod ”författare” på kontraktet skulle jag skriva under. Overkligt.
Då hade boken fortfarande ett annat namn: Det gör inte ont men det känns som att det gör det. Det känns som att det gör så jävla ont. Det ändrades till Det Handlar Om Dig några månader senare.
En torsdagsnatt på Kåken efter en skolfest på Berghs som jag följt med Michelle på, såg jag Magnus. Han stod tio meter bort och var det sötaste någonsin. Dagen efter hade Michelle hemmafest så jag bad henne att bjuda honom. Skriv till honom att jag tycker han är det snyggaste jag sett.
Vi hånglade den kvällen och dagen därpå följde han med mig på hemmafest hemma hos Joakim. Vi satt i fönstret och hade känt varandra i mindre än tjugofyra timmar.
– Jag gillar dig verkligen, sa han.
– Och jag gillar verkligen dig, svarade jag.
Och sen flyttade jag till Paris.

MARCH.
Jag hade aldrig bott i Paris förut och kan ungefär tio ord på franska. Jag hyrde min mammas kompis fina lägenhet i Saint-Germain och påbörjade de uppgifter jag fått av förlaget. Boken var i princip färdigskriven men jag behövde bygga på med ungefär 50 000 tecken till. Det fick bli min Paris-läxa under de tre månaderna jag var där, resten tänkte jag skulle vara smekmånad till mitt nya icke-kontorsliv. Gustav som också bloggade på Rodeo då skickade ett mail och frågade om vi skulle äta middag ihop. Vi hade aldrig träffats tidigare, eller jo, kanske hälsat på någon fest, men inte mer än så. Jag är så glad att han hörde av sig! Kärlek vid första ögonkastet på den mannen och sedan hängde vi jämt resten av de tre månaderna. Finns ingen som honom, på riktigt alltså.
Min plan med Paris var ju förutom att skriva att hänga med vackra fransmän, dricka rödvin på deras balkonger och leva romantic klyscha. Men jag ville inte det alls längre när det fanns en så sjukt gullig Göteborgare i Stockholm. Kunde inte få honom ur huvudet. Jag bestämde mig för att boka en biljett tillbaka bara några dagar efter att jag flyttat dit. För att få det överstökat, kolla om han verkligen var sådär guldglittrande som han var i tanken. Jag köpte en biljett hem och mötte upp honom på en bar direkt från flygplatsen, med resväska och allt med mig. Och sedan sov vi ihop resten av min vistelse. Det kändes så jäkla självklart.
Den sista kvällen frågade han om han fick hälsa på mig i Paris i april. Det fick han.
Tanken på fransoser och deras balkonger kändes totalt ointressant.

.

Translation. Please read by clicking ”in english” below FAQ.

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
28kommentarer
  • Vi hånglade den kvällen och dagen därpå följde han med mig på hemmafest hemma hos Joakim. Vi satt i fönstret och hade känt varandra i mindre än tjugofyra timmar.
    – Jag gillar dig verkligen, sa han.
    – Och jag gillar verkligen dig, svarade jag.
    Och sen flyttade jag till Paris.

    <3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

    ingrid 2013-12-17 15:39:36
    Svara
  • Får tårar i ögonen över hur fint det är när du skriver om Magnus från Göteborg. Det låter bara så självklart och du förtjänar det bästa!
    Längtar tills din bok hamnar på bokhyllorna så man kan sluka den och få tårar i ögonen över hur bra den är!
    Kram från Västerås

    Julia 2013-12-17 10:57:50
    Svara
  • älskar såna här inlägg i din blogg. när du lyckas vara personlig på riktigt och förmedla känslor.

    maja 2013-12-16 22:31:56
    Svara
  • Finns det någon bättre medicin när hjärnan är helt uttömd efter en tenta? Tack för en grym ”re-load”. Som någon sa innan, kommer läsa din bok/novell i ett sträck, du skriver med sådan känsla! Kärlek!

    Karin 2013-12-16 21:28:42
    Svara
  • Du överraskar alltid med nya finurliga inlägg, din blogg och framför allt DU är så jävla speciell Sandra! Tack för alla dessa år. Dessutom älskar jag dina läsare och jag dör lite varje gång jag kikar på kommentarsfältet: vi är så snälla mot varandra, ger tips och råd ; kommentarsfältet känns lite som ett forum. :-)

    PS. Jag har fått två brevvänner! TACK!

    Ina 2013-12-16 20:30:53
    Svara
  • Jag har aldrig varit kär men ändå känns det som att din bok kommer få något fint att explodera inom mig.

    Hedvig 2013-12-16 20:16:42
    Svara
  • ÅHH men jag blir kär. Mitt januari-mars spenderades med att vara hals över huvud kär i en tjej som jag aldrig kunde få :/ och mysfester i massor!

    Madde Schwedaan 2013-12-16 18:42:30 http://www.madsonart.wordpress.com
    Svara
  • föredrar sådana här summeringar framför de med typ en mening och femton outfitbilder. känns mer äkta.

    elise 2013-12-16 17:00:53 http://singmyspring.blogspot.se/
    Svara
  • Kan relatera så otroligt mycket med hur det där man drömde om verkar så ointressant när någon ny har tillta in. Jag åkte som utbytesstudent till Storbritannien och planerade att hångla med så många pojkar som det bara gick och efter 20 dagar sprang jag in i den första som skulle bli den sista. Vi är fortfarande ihop.

    Charlotta 2013-12-16 16:33:31 http://dujagjagdu.blogspot.se
    Svara
  • Li – jag tänker att någonting hos honom eller i er relation måste det ändå vara, som får dig att reagera på att han lånar ut en kavaj? Om du vore helt trygg med honom och er, tror jag faktiskt inte att du skulle reagera. Just precis bara att låna ut en kavaj, tycker jag faktiskt är fullständigt normalt, oavsett om du är med på festen eller inte och oavsett vilken relation han har till tjejen som fick låna. Det är en omtänksam gest, liksom. Om din killkompis frös och du hade en mössa i väskan, skulle du inte erbjuda honom den? Det skulle ju inte betyda någonting överhuvudtaget, förutom att du ville vara snäll och inte ville att kompisen skulle frysa. Om jag vore som du, skulle jag fundera igenom varför jag reagerade som jag gjorde. Kanske är det någonting med just den tjejkompisen och din kille som du funderar på? Kanske har han gjort någonting tidigare som du blivit ledsen för? Jag har förstås absolut ingen aning, men baserat på mina egna erfarenheter, har de gånger då jag överreagerat mot min kille alltid varit för att det funnits någonting som legat och gnagt sedan innan. Hoppas att det ordnar sig!

    Karin 2013-12-16 16:10:32
    Svara
  • Hur ska det gå till: Du måste känna efter riktigt ordentligt i hjärtat. Du måste väga för och nackdelar över ert förhållande för att lista ut alla frågor du vill ha svar på för det är bara hjärtat som kan vägleda dig rätt. Och tänk absolut inte på att du inte vågar göra slut med honom för att han är den som har varit med och format dig som vuxen. Det är så så många personer som gifter sig i unga år men som sedan skiljer sig ~ och de har barn och allt det där och då är det ännu värre. Jag tycker du ska sätta dig ned och prata med din pojkvän om hur du känner det för han är den som kan bemöta dina känslor. Ha ett seriöst samtal och se vart leder ~ det kan till och med vara så att han känner likadant som du eller hur? Prata med honom! Det är så himla viktigt och oroa dig inte över hunden. Man kan ha delad vårdnad över ett fint djur också.

    Kram!

    Lisa 2013-12-16 15:56:49
    Svara
  • Bästa resumén. Mycket finare att läsa tankar än att se kjolar. Fast kjolar är ju fina de med, förstås.

    Linnéa 2013-12-16 15:56:36 http://www.fyrakatter.blogspot.se
    Svara
  • SÅ JÄVLA BRA DETTA ÄR. Älskar att du tar in helt nya saker – sånt som man som läsare kanske varit nyfiken på. Vet ju vad som har hänt, men inte på det här viset. mera mera mera!

    Julia 2013-12-16 15:22:32
    Svara
  • Li: Det låter faktiskt inte helt okej att bli svartsjuk för att han lånar ut en kavaj. Att låna ut en kavaj betyder ingenting och blir du svartsjuk över en sån sak så undrar man ju om det ligger något annat bakom? Varför litar du inte på honom? Diskutera saken med honom, men anklaga honom inte för att han ahr lånat ut en kavaj till en frusen kompis. Det kommer bara leda till att ni bråkar och splittras. Är man kär i någon måste man försöka lite på den personen.

    Sofia 2013-12-16 14:35:26
    Svara
  • Li: Det är bara en kavaj! Alltså, tänk vad fint att du har en så sympatisk pojkvän som är lyhörd för folk i sin omgivning, märker när de fryser och så vidare och lånar ut sin kavaj! Begränsa inte den sympatin genom att bli arg, jag tycker såhär: om du vill markera får du säga ”oj, nu blev jag lite upprörd. men du har inte gjort något fel, jag måste bara komma på hur jag ska hantera de här känslorna”. Varför ska du börja ifrågasätta om du kan lita på honom pga en kavaj? Något som vore värre vore ju om han inte skulle våga låna ut en kavaj med rädsla för att du skulle bli arg. Prata, prata, prata, men markera inte. Det ger inget utrymme för diskussion på samma sätt. Och framför allt, svartsjuka är ju den egna osäkerheten. Fundera på hur du kan komma över din osäkerhet i dig själv och prata med vänner! Jag har en vän som lätt blir svartsjuk som jag ofta talar lugnt med. Då är det lättare att dra slutsatsen om var osäkerheten kommer ifrån. Men som sagt, sympatisk kille! Jag gillar honom, och förstår att du gör det också!

    s 2013-12-16 14:35:03
    Svara
  • Alltså jag dör vad fint och härligt du skriver!

    Julia 2013-12-16 14:32:33 http://powerpippii.devote.se
    Svara
  • Hej fina Sandra! Det är så fint att läsa om din och din pojkväns kärlekshistoria, för man känner ju verkligen igen sig. Jag och min pojkvän har varit tillsammans sedan ungefär ett halvår tillbaka och jag får rysningar bara jag tänker på den där känslan i början när man träffades, men inte var ihop. Känslan av spänning, nervositet och att man bara ville ha mer. Men när man varit tillsammans ett tag så är inte allting lika smärtfritt längre, liksom saker man säger till varandra, att man råkar såra osv. fast man såklart älskar. Jag kan vara svartsjuk och ser det bara som en mänsklig egenskap, men jag är absolut inget kontrollfreak. Jag skulle säga att jag är normal avseende det. Ändå blev jag så sårad när min pojkvän lånade ut sin kavaj till en tjejkompis på en fest, där jag inte var med, för att hon frös. Jag vet att de verkligen bara är vänner och att han är en sjukt pålitlig människa men det där kändes. Jag blev arg och sa det. Och jag hoppas att det är en naturlig reaktion. Jag menar, om jag känner så måste jag väl få säga det? Det är ju så jag känner… Att låna nåns kofta/kavaj osv betyder väl ingenting och speciellt inte på en fest där alla är fulla, men alltså jag tror inte att jag hade gjort så om jag vore han och det stör mig. Självklart måste han få umgås med tjejkompisarna, liksom jag måste få umgås med mina. Men jag fick lite dåligt samvete att jag reagerade så där, samtidigt som jag måste få markera! Jag tror jag litar på honom, men börjar fan ifrågasätta det. Sorry för denna låååånga och inte så speciellt roliga kommentar, men Sandra du ger alltid så bra råd och skriver så bra om kärlek!!! Vad tycker du?

    Kram och god jul!

    Li 2013-12-16 14:02:08
    Svara
  • Asså ditt LIIV. Så himla fint. Och jaja, ingens liv är perfekt och du tar bara upp det positiva, men din historia är så bra.

    Olivia 2013-12-16 13:58:14
    Svara
  • Eftersom jag inte vågar prata om det här med någon i min närhet eftersom jag är så himla rädd för vad jag känner så skriver jag det här istället. Känner mig så knäpp och löjlig men jag har precis läst ditt inlägg om att göra slut. 3 gånger i rad. Och det är precis så det känns, som ett myggbett som kliar helahela nätterna och varje gång jag kommer hem till vår lägenhet och som gör att jag kramas mer med vår hund än med honom. Vi har varit tillsammans i massa år, jag var så himla ung när vi blev tillsammans, han är äldre och jag känner nu för första gången att det är ett problem. Han kanske är redo för att jag skulle vara hans livs kärlek men jag kanske var för ung för att ta det beslutet? Hur vet jag det? Hur ska jag kunna göra slut med någon som varit med att forma mig som ung vuxen? Tänk om jag inser att han var mitt livs kärlek när det är för sent? Tänk om jag blir kär i honom igen om jag bara väntar? Och hur ska jag våga göra slut när vi har en hund tillsammans? När jag inte kommer att ha någonstans att bo? Jag vet ju inte ens vem jag är utan honom för att vi varit tillsammans typ 1/4 av mitt liv? Hur kan jag göra slut med det?

    hur ska det gå till? 2013-12-16 13:36:30
    Svara
  • Hej Sandra,
    jag vet att du får hysteriskt massa mail och frågor men jag håller tummarna för att du ser min fråga.
    Jag är 23 år, har precis flyttat ihop med min pojkvän som jag är hysteriskt kär i (som många har åsikter kring eftersom vi har varit ihop så pass ”kort” tid). Jag jobbar just nu på ett kansli, trivs väl okej där. Det är inte jobbigt att gå till jobbet, känns skönt att ha ett skrivbord att gå till om mornarna. Men det känns inte så utvecklande som jag skulle vilja. Jag tänker ofta ”jaha, is this it? Blir det inge mer än så här nu?”. Jag har så mycket drömmar, vill starta eget företag, vill försörja mig som författare, men jag lixom vågar inte ta språnget. Jag har för mycket trygghet med mitt nuvarande jobb, har en fast inkomst och behöver inte oroa mig för ekonomi. Men mentalt håller jag på att gå sönder. Jag har inga pengar undanlagda, har inte möjlighet att spara mer än några hundralappar per månad och jag kommer inte från en rik familj. Vad ska jag göra? Hur ska jag göra? Har lite livsångest just nu.
    Stort lycka till med skrivandet och tack för daglig inspiration! Hälsningar Jenny

    Jenny 2013-12-16 13:32:38 http://jennystalarm.spotlife.se
    Svara
  • hej fina du. jag har bara en liten kort fråga eller fundering eller vad man ska kalla det. om man ser någon sjukt vacker pojke på en bar som man bara vill ha, kan man gå fram och prata bara sådär? vad säger man? på klubb är det ju en helt annan grej för då stöter man in i folk och samtalen börjar så himla lätt. men på en bar är ju alla i sina små ”gäng” och det känns ungefär som när man ville gå fram till den där killen i skolan men inte vågade. så vad säger man? hur vågar man gå fram till honom när han står med massa kompisar? hjäp!!!! puss puss

    elisabet 2013-12-16 13:14:31
    Svara
  • Åh vilken fin början på året. Spännande att gå igenom vad man gjort och gått igenom, ska kolla i mina foto- och minnesarkiv själv.

    Tokyo-Love 2013-12-16 12:33:07 http://sakuradesu.blogg.se
    Svara
  • SandraSandraSandra, du är så fin å verkar alltid ha något klokt ord på hjärtat så därför skriver jag till dig. Jag vet egentligen inte varför jag är så rädd för att testa saker och se vad som händer, men jag har en liten crush på en pojke sedan några veckor tillbaka. Vi tillbringade en vecka i samma hus för att göra en konsert tillsammans med våra skolor, vi pratade aldrig med varann utan utbytte bara ett antal blickar, sedan tog den veckan slut och jag tänkte väl att nu dör allt men så kom det upp ett evenemang på facebook och det visade sig att han skulle vara med på en konsert, så jag gick dit (låtsades vara stencool) och hade väl i tanken att ”vi ska prata ikväll, han å jag”, men det enda som blev var att jag sa till honom att han var väldigt duktig och han blev glad å blyg men sedan var jag tvungen att gå. Nu har jag väl inte kommit längre än att jag lagt till honom på facebook (han accepterade på några minuter och ja jag intalar mig att det är något bra haha). Men nu då? Jag vågar verkligen inte skriva, för jag är så rädd att han ska vara dryg eller bli lite chockad över att en random tjej skriver till honom när vi inte gett varann mer än lite blickar å en komplimang i verkligheten. Och här sitter jag nu och panikar över att han inte gör något (vilket är konstigt för hur ska han kunna veta?) och är rädd för att förstöra något som inte ens existerar. Vad tusan gör man, när man är rädd å feg och bara vill ha lite kontakt med någon som är fin och som man vill lära känna mer? Jag är verkligen inte bra på sånt här och det är väl ingen när man är nybörjare. Det skulle vara så betydelsefullt om du svarade men nu har jag i alla fall lättat mitt lilla hjärta lite ändå.
    Och ja det är andra gången jag kommenterar detta pga behöver verkligen svar. <3

    L 2013-12-16 12:14:50
    Svara
  • Att läsa detta inlägget känns som att läsa en novell! Även fast jag vet hur det fortsätter så gör avslutningen på något sätt ändå att jag blir spänd på hur det kommer gå med göteborgaren haha :)

    Isabelle 2013-12-16 12:12:07
    Svara
  • Sandra så himla fin läsning på en grå måndag. Helt plötsligt kändes allting färgglatt igen och jag är glad, bara sådär oplanerat glad även om man inte har någon att pussa på och även om pappershögen på jobbet växer för varje dag. Fick tag på en biljett till en John Mayer konsert i köpenhamn i juni, bara det är lycka! <3

    thesadbox 2013-12-16 11:37:17 http://thesadbox.wordpress.com
    Svara
  • Sättet du skriver på är magiskt. Känner på mig redan nu att jag kommer läsa ut din bok på mindre än 24 timmar.

    Johanna 2013-12-16 11:25:32 http://puttetjej.blogg.se
    Svara
  • Vilken fin resumé av ditt år! Mer kärlekshistoria och mindre outfits liksom :) Ser fram emot att se resten!

    Elisabeth 2013-12-16 09:57:11 http://howshorthowlovely.tumblr.com
    Svara
  • Du skriver om kärlek på ett så fint sätt. Som att det är lätt och självklart och rinner ur dina fingrar som att det inte är något speciellt. Du kan verkligen uttrycka dig på ett sätt som gör mig så in i bomben avundsjuk. Jag blir alltid så inspirerad när jag läser något du har skrivit. Bara hoppas att jag får din brevnovell i julklapp, det hade varit den finaste julklappen jag kunde få. Annars får jag banne mig ta och köpa den själv, för jag måste läsa både den och din bok. Lycka till!

    Jasmine 2013-12-16 09:54:09
    Svara

senaste från Creative

Sandra Beijers webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Josefines Yoga
Man
Johan Hurtig
Home
Sanna Fischer
Lifestyle
Elin Johansson
Creative
Linn Wiberg
Mode
Petra Tungården
Hälsa
Träningsglädje
Home
Andrea Brodin
Creative
Sandra Beijer
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Emelie Wikström
Lifestyle
Sanne Alexandra
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Hälsa
PT-Fia
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Dasha Girine
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Linn Herbertsson
Man
Marcus Schuterman
Home
Julia K
Man
Kevin Triguero
Creative
Flora Wiström
Man
Philip Conradsson
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Chrystelle Eriksberger
Creative
Sandra Hjort
Man
Viktor Frisk
Man
Niklas Berglind
Hälsa
Fannie Redman
Creative
Sara Edström
Mode
Linn Eklund
Home
Amelia Widell