Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

frågestund tillsammans med Friends.

a

Som ni kanske minns är jag en av Friends ambassadörer under 2014. Friends kämpar mot mobbning och utanförskap i skolorna och arbetar långsiktigt både med lärare och elever. Ingen ska ju vara utanför och ensam liksom, men så är ju väldigt många det ändå. Ungefär var femte elev har blivit kränkt i skolan enligt deras senaste rapport.
Friends och jag kom på att det vore fint att ha en frågestund här på bloggen, och så besvaras frågorna av en professionell utbildare på Friends som heter Anna Capion.

Ni kan fråga allt ni vill, allt svaras. Om högstadiet, om hur man ska göra när någon är utanför, hur man ska hantera det om man själv är i den situationen, hur skaffar man vänner, hur vet man att någon är utanför, varför känner jag mig så himla ensam, ja vad som helst. Och ni kan ju fråga om Friends som organisation också. Om ni vill kan ni fråga personliga saker om min egen skoltid, så svarar jag också såklart.

Kör hårt i kommentarsfältet.

Läs mer om Friends här!

.

Translation. I’m the ambassadeur for the Swedish organisation ”Friends”, dedicated to the prevention of mobbing and bullying. Today I’m having a Q&A here on the blog where you can ask anything around that, and then a pro at Friends will answer.

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
47kommentarer
  • Hejhej!
    Jag fyller tjugo år i höst och har om bara några dagar gått klart mitt första år på högskolan. Och jag har fortfarande inte hittat min plats i klassen!! Har hoppat mellan olika ”gäng”, men har inte riktigt trivts i något. Jag är en jättesocial person och har, vad jag tror, mycket mer vänner än dom flesta. Men i skolan klickar jag helt enkelt inte med någon. Det slog mig nu i veckan när jag satt helt ensam i en klass med över hundra personer, att såhär vill jag inte ha det. Hur går man till väga? Hur hittar man rätt? Jag är redan ganska utmattad efter ett års sökande efter min KLICK-person.. kanske ska jag ge upp och sitta ensam i tre år till?

    Mimmi 2014-05-21 16:08:29
    Svara
  • Hej Sofia! Du läser antagligen inte här längre, men om det skulle hända att du gör det vill jag bara tacka dig såå mycket för din fina kommentar! Jag är helt förbluffad över hur snälla folk kan vara och svara på mina problem, du är så gullig! Tacktacktack! Jag ska ta mig en funderare. KRAM PÅ DIG!

    Emelie 2014-05-08 23:25:10
    Svara
  • Hur undviker en att bli exkluderad från olika kompisgäng? Alltså såna jag hänger med ibland, men som andra gånger inte bjuder med mig på grejer eller liknande. Känner mig så himla uppgiven när det dyker upp en bild på Facebook eller Instagram, lite varför har jag ens kompisar från början? Har i övrigt väldigt svårt att lära känna nya människor. Obs är ej tonåring.

    J 2014-04-28 22:06:28
    Svara
  • Hej! Jag och min före detta bästis har nu varit osams i månader efter att jag märkte att hon tog saker av mig och ljög om typ allt. Detta gjorde mig jäkligt sårad eftersom vi var extremt tajta, och därför kunde hon dessutom såra mig så hårt eftersom jag verkligen litade på henne. Nu innan sportlovet ville hon att jag skulle komma ut och prata för att hon ångrade sitt beteende och saknade mig. Men när vi väl pratade så kunde hon inte alls stå för vad hon gjort och ljög bara ännu mer, detta gjorde att jag sa att jag inte orkade med henne, och på så sätt blev vi officiellt ovänner. Under lovet hade hon gått omkring i vår kompiskrets och snackat skit om mig, så när skolan började ignonerade alla mig. Men jag gick fram till dem och sa rakt ut att de kan sluta ignonera mig om de inte tänker säga vad jag gjort fel, så började en av dem hänga med mig igen. När den här tjejen blev sjuk märkte jag att de andra började ignonera mig igen. Detta ledde till att jag på mitt utvecklingssamtal började gråta när min mentor frågade om någon i klassen var utanför, då jag insåg att JAG var utfryst från klassen. Vilket då ledde till att jag fick prata med både kuratorn och skolans mobbningsteam, tillsamnans med dem bestämde vi några som de pratade med för att höra vad de vi valde ut tyckte/visste. Ett tag var de utvalda snälla mot mig, men nu har jag märkt att alla i klassrn har börjat snacka skit om mig igen. Min fråga är nu, vad är det meningen att jag ska göra? Hur ska jag reagera? För jag vet om att de snackar skit om mig, och jag märker ju att de tycker att jag är irriterande, förmodligen efter allt skitsnack de har hört, men jag tvingas ju ändå vara med dem eftersom de går i min klass. Jag har redan börjat ta avstånd, men bara lite, eftersom jag inte vågar bli tajt med dem igen- de har ju visat några gånger att de helt plötsligt kan ignonera mig, och jag går omkring och är förberedd på det hela tiden. Jag trivs inte i skolan nåmer, jag sitter fastklistrad vid mobilen med musik i öronen igenom mina skoldagar, men är det verkligen meningen att det ska vara så? Jag går i åttonde klass och tvingas varje dag vara trevlig mot mina klasskamrater som snackar skit så fort jag vänder ryggen mot. Min före detta bästis har gjort att jag blivit utfryst från min klass, från mina vänner och att jag inte längre går till skolan med ett leende. Vad är det meningen att ska jag göra i ett sånt här läge? Tacksam för svar!

    Lo 2014-04-28 21:45:20
    Svara
  • Fram tills gymnasiet umgicks jag i stort sett bara med ett litet tjejgäng. Jag är inte säker på om de var det med mening eller inte, men de var dåliga kompisar: t.ex. mådde jag väldigt dåligt under en period, och när jag försökte säga det till dem viftade de bara bort det. Nu i efterhand inser jag även att de förmodligen bidragit till mitt dåliga självförtroende på olika sätt, för de respekterade liksom inte mig.
    Nu går jag i gymnasiet och har skaffat nya, bättre vänner. Men jag har ett problem: Jag kan inte lita på dem. Så fort jag berättar något lite hemligt för någon ångrar jag det och tror att de ska använda det emot mig, eller att de inte längre kommer att tycka om mig på grund av det. Men jag vill ju berätta saker, för jag tycker ju att vissa personer är speciella.
    Hur vet jag vem jag kan lita på?

    Hon 2014-04-28 21:05:54
    Svara
  • En finländsk doktorsavhandling behandlade för ungefär ett halvt år sen att starka flickor ofta mobbas av pojkar. Hur ser ni på den problematiken?

    Läs gärna också min text som handlar om vilka följder mobbning fått för mig i vuxen ålder. Vilka åtgärder rekommenderar ni att man tar till för mobboffret efter att mobbningen avslutats?

    http://linastexter.blogspot.fi/2014/04/jag-vet-hur-det-ar.html

    Svara
  • Jag går i åttan och det känns som att högstadiet aldrig kommer ta slut. Jag är verkligen inte mobbad och utanför, jag har ganska många vänner i klassen och hänger med mitt gäng som består av typ 5 killar och 4 tjejer. Vi brukar ha kul osv, det är bara det att jag liksom känner mig så ensam typ varje dag FAST jag har massa kompisar. Jag är alltid med, men det känns som att ingen skulle välja mig som förstahandsval. Hela vårat ”gäng” kretsar mer eller mindre runt min ena tjejkompis, och hon är liksom allas bästis. Det är alltid hon som är i mitten, alltid hon som alla pratar om/med och hon blir aldrig avbruten när hon pratar. Och det är inte det att hon är elak för hon är världens snällaste men det är så jobbigt att allting bara handlar om henne hela tiden. Om någon skulle fråga mina kompisar vem deras bästa person var så skulle ingen välja mig. Och jag är så trött på att aldrig få prata (och när jag ändå gör det så lyssnar ingen), att ibland så tittar ingen ens på mig och att jag alltid känner mig så jävla ensam fast jag är med typ 9 kompisar hela tiden. Kommer det alltid vara såhär? Varför?

    O 2014-04-25 22:01:46
    Svara
  • Jag går i åttan och det känns som att högstadiet aldrig kommer ta slut. Jag är verkligen inte mobbad och utanför, jag har ganska många vänner i klassen och hänger med mitt gäng som består av typ 5 killar och 4 tjejer. Vi brukar ha kul osv, det är bara det att jag liksom känner mig så ensam typ varje dag FAST jag har massa kompisar. Jag är alltid med, men det känns som att ingen skulle välja mig som förstahandsval. Hela vårat ”gäng” kretsar mer eller mindre runt min ena tjejkompis, och hon är liksom allas bästis. Det är alltid hon som är i mitten, alltid hon som alla pratar om/med och hon blir aldrig avbruten när hon pratar. Och det är inte det att hon är elak för hon är världens snällaste men det är så jobbigt att allting bara handlar om henne hela tiden. Om någon skulle fråga mina kompisar vem deras bästa person var så skulle ingen välja mig. Och jag är så trött på att aldrig få prata (och när jag ändå gör det så lyssnar ingen), att ibland så tittar ingen ens på mig och att jag alltid känner mig så jävla ensam fast jag är med typ 9 kompisar hela tiden. Kommer det alltid vara såhär? Vad ska jag göra?

    O 2014-04-25 21:54:52
    Svara
  • Hej! Jag undrar om ni på Friends har någon form av statiskt eller forskning som visar att ert arbetssätt mot mobbning fungerar? För alla jag (vet att personliga erfarenheter inte kan räknas som grund för hur det fungerar överallt) och alla här säger ju samma sak, att mobbningen rent ut av ökar genom att ha klassvalda representanter. Hur tycker ni om detta? Är det verkligen vettigt att eleverna röstar fram representanter? Verkar ju inte fungera alls nämligen. Har ni funderat på att byta taktik, på att lyssna på alla röster som säger att det inte fungerar? Undrar även hur ni tänker kring begreppet ”mobbning”. Ska vi inte kalla det för trakasserier istället och sluta förminska misshandel som sker ute på skolorna? Tacksam för svar!

    Emilia 2014-04-25 15:54:20
    Svara
  • Svar till Hanna:

    Hej! Brukar inte kommentera på bloggar, men när jag läste din kommentar om att känna sig ful var igenkänningsfaktorn så pass hög att jag bara måste ge dig lite pepp. Jag kände mig jätteful under hela min tonårstid ända fram tills jag var 21-22 (är nu snart 28). Vi snackar timmar, veckor och månader av bortkastad tid och energi över tusen olika inbillade och riktiga komplex (för tjock, fult ansikte, potatis-näsa, dubbelhaka osv). Jag brukade dagdrömma om att få byta utseende med någon annan (i mina ögon snygg) person, helt övertygad om att mitt liv skulle bli så perfekt då. Jag vet att det kommer att låta som en klyscha (ungefär som ”alla människor är vackra på sitt sätt”) men utseende är för det första inte särskilt viktigt (i alla fall när man kommer förbi tonåren) och för det andra så är det väldigt relativt. Det jag anser vara snyggt är förmodligen inte detsamma som du tycker är snyggt. Ingen människa har någonsin blivit mer älskad (på riktigt) bara för att den var vacker. Skulle du vilja leva resten av ditt liv med någon som var sjukt snygg men dum som spån? Nej. Jag menar, vad skulle ni prata om? Under tonåren spelar (en viss typ av normativt) utseende en stor roll, så är det bara. Men när man lämnat gymnasiet bakom sig så ändras det, sakta men säkert. Det blir viktigare vem man är, hur man är och vad man kan. De personer som blir ens vänner, pojk- och flickvänner ser ut hur som helst. Man blir kanske jättekär i någon som ser ut som ett härke, bara för att den är så sjukt bra på att skriva, har värdens bästa humor och kan allt som finns att veta om rymden. Den har ”det” helt enkelt (det som är ”det” för en själv vill säga), man tycker att den personen är skitsnygg, inte för att den har ett perfekt symmetriskt ansikte eller medelhavsblå ögon eller en meter breda axlar, utan den har något som man inte kan sätta fingret på, han eller hon blir liksom perfekt för just en själv. Jag tror inte att du är så ful som du tror, så sluta tänk så! Jag tror att en sak som kan hjälpa är att sluta fokusera så mycket på utseende överlag (sluta jämföra sig med folk i sin omgivning och snygga kändisar). Fokusera på annat, att lära sig nya saker, bli skitbra på någon hobby, engagera sig politiskt osv. En annan grej som funkar för mig när jag har något stort, tungt problem är att tänka att någonstans i världen finns det säkert åtminstone en person som känner precis som jag, som har exakt det här problemet och som inte heller vet hur fan det ska lösa sig, och kanske tänker den på mig just nu? Då känns det ofta mindre ensamt. KRAM!

    Lisa 2014-04-24 12:24:04
    Svara
  • Du är så fin! Jag är så glad att allting går framåt för dig! Ny lägenhet, ny man, ny bok.. Ja du vet. Allt jag ville säga. Kraaam!

    Lisa 2014-04-24 11:08:22
    Svara
  • Emelie-så fort jag läste din kommentar så kände jag direkt att du låter som en jättebra person, en sån som man skulle gilla direkt. Du låter så insiktsfull och ödmjuk. Förlåt att jag lägger mig i Sandras frågestund men jag kände att din kommentar väckte en del tankar. Dels att du ”oroar dig för mycket”, jag hatar själv när folk använder det uttrycket, sorry, men jag hör att du ställer jättehöga krav på dig själv. Jag är säker på att folk inte tycker att du är tråkig eller konstig eller att de förväntar sig att du ska finnas där för att underhålla dem. Försök ifrågasätt de tankarna lite för jag tror inte det stämmer.Du kan också bestämma dig för att visa mer av ditt ”rätta jag” för dina vänner. Försök vara mer personlig. Börja med något som känns väldigt enkelt och sedan gradvis öppna dig mer och mer. Ofta fungerar ju relationer på det sättet, man öppnar sig och då vågar den andra också göra det och relationen fördjupas. Jag känner igen mig i att vara mer introvert och trivas rätt bra i mitt eget sällskap och ha ett behov av att dra mig undan lite efter att ha umgåtts med folk. Frågan är om du väljer ” ensamheten” själv eller om det är ditt grubblande som tröttar ut dig och får dig mindre sugen på att vara social? Det är inget fel med att vara en mindre social person, inte alls! Däremot är det synd ifall negativa tankar och oro gör att man undviker att umgås med folk fast man egentligen skulle vilja det. Men en annan sak jag undrar är om det kan vara så att det är dina vänner det är ”fel” på? Jag menar, du känner ett behov av att spela olika roller och du upplever det som att dina vänner inte riktigt känner dig eller ser dig. Lägg inte skulden på dig själv, att det är du som är konstig som spelar roller (ps. du låter inte det minsta konstig). Relationer är alltid ett samspel, allt hänger inte på dig. Kanske är det dina vänner som är problemet? Jag menar, kanske är det dom som ” tvingar” in dig i rollen som ”konstig” eller deras sätt att vara som får dig att känna dig underlägsen? Tänk efter, hur blir du behandlad? Ni kanske är i grunden väldigt olika eller har olika intressen och du skulle må bättre av att hitta nya kompisar som är mer på din våglängd. Det betyder ju inte att du måste byta ut hela ditt umgänge eller så men kanske skulle det vara bra med fler vänner som du känner dig mer naturligt avslappnad med. Och jag är säker på att såna vänner finns! Ibland har man tur och hamnar direkt bland vänner som det stämmer med till 100 %, men ibland får man jobba lite för det och det är det värt. Jag önskar dig lycka till! <3

    Sofia 2014-04-24 10:15:19
    Svara
  • Om jag ex börjar i en ny skola med nya klasskamrater kan jag känna mig utanför men tack och lov så brukar ja vara social och prata med folk så någon hänger jag la med. Men jag lyckas nästan aldrig hamna i en grupp som är min dröm så jag känner mig inte helt med i klassen ibland. Det brukar finnas elever som är ensammare än mig men jag har inte kraft att ta tag i dem för jag måste hjälpa mig själv innan jag kan hjälpa andra känns det som men samtidigt får man skuldkänslor. Hur ska man våndas med dessa motstridiga känslor?

    Clementine 2014-04-24 08:49:21
    Svara
  • Vad ska en göra om en blev så mobbad i högstadiet att en inte kan gå vidare trots att det gått flera år sen dess? (sex år sen skolslut i nian) Om en inte kan hantera att vara i samma stadsdel som skolan låg eller får panik när det går på en högstadieklass på bussen. Om en får kväljningar varje gång någon från den gamla klassen går förbi och vissa dagar bara går åt till att gråta.

    Anonym 2014-04-23 23:54:14
    Svara
  • Bra med det massiva selfiebildspelet i inlägget ovanför när friends fått så mycket kritik för hela unselfiegrejen!

    Ellen 2014-04-23 22:35:08
    Svara
  • Jag är ful. Jag är så hiskligt ful att det ibland känns surrealistiskt. Jag har sneda tänder, glasögon, frissigt hår som står åt alla håll fastän jag försöker sätta upp det. Jag kan inte le och är allmänt knubbig och har världen fulaste hållning, nästan kutrygg och inte kompenserar jag för det med mina hundrasextio centimeter heller. Jag är lite finnig och hårig och har en allmänt ful hudfärg men ska vi vara helt ärliga så bryr jag mig egentligen inte. Eller jag har lärt mig att inte göra det. Jag är smart, smartare än de flest om man ska tro på IQ-test och betyg och jag har hela tiden intalat mig att det räcker. Men det gör egentligen inte det. Jag vill inte höra att alla är vackra som de är för visserligen är det sant för de flesta men i mitt fall gick något alldeles fel när min genuppsättning bestämdes.

    Jag har egentligen ingen fråga eller något. Det är bara som att jag är den fulaste människan på planeten och låtsas inte om det. Det är ett accepterat faktum. Jag har aldrig blivit mobbad eller ens retad för mitt utseende. Enstaka kommentarer får jag ibland men det gör nog de flesta. Jag är bara ful ful ful och är rädd att jag i ett samhälle där ytligheter och utseende ska reflektera insidan ska komma utanför. Och någon särskild karisma eller vacker personlighet besitter jag heller inte. Jag är helt enkelt rädd. Rädd för att vara ensam, fastän jag inte egentligen är det. Går det att förstå?

    Hanna 2014-04-23 22:34:25
    Svara
  • Hej,

    Jag har ett problem. Jag har en tendens att alltid göra så som andra vill när det kommer till mitt beteende. Det är kanske inte alltid medvetet men det är alltid så. Jag beter mig så som min omgivning. Jag pratar så som min omgivning och jag tror det har att göra med att jag alltid blivit kritiserad för i princip allt hemma och inte vet hur jag ska bete mig bland människor utan tror att de kritiserar mig lika mycket det också.

    Det har gått så långt att jag nu snart arton år gammal inte har en aning om vad som egentligen är jag. Jag är liksom bara ett hopkok av de människor jag umgås med och träffar ofta. Jag är ingen egen individ och jag vet inte hur jag ska bli det heller. Jag är inte någon. Och det hela är så löjligt men det gör så väldans ont i mig när det hela tiden är tal om att ”vara sig själv”. Jag vet inte vem jag är. Jag tror inte ens att jag någonsin träffat mig själv. Eller jo, kanske någon gång som liten men tidiga barndomsvänner glöms bort. Det är lite så det känns. Det känns fel.

    Alice 2014-04-23 22:25:36
    Svara
  • Vad gör man när man känner sig så himla ensam, trots att man har många helt fantastiska vänner?!

    Johanna 2014-04-23 22:01:02
    Svara
  • Hej!
    Jag har ett problem. Eller flera egentligen, men låt oss börja här; Jag fattar inte hur man umgås med folk. Det är svårt att förklara, men jag vet bara inte hur jag ska vara. Jag önskar att jag bara kunde vara mig själv, men det tar emot och förresten vet jag knappt inte längre vad som är ”jag”. Jag känner mig fejk hela tiden, väger vartenda ord jag säger, kan inte slappna av och bara låta orden komma ur mig av sig självt. Jag tar mig an rollen som ”konstig och rolig”, för det är den enda rollen jag kan spela. Men den håller inte länge. Jag vill att folk ska ta mig seriöst också. Men många gånger lyssnar folk inte ens på vad jag säger.

    Har haft det här problemet i flera år och det känns knappt som jag har någon självkänsla kvar. Varje gång någon inte verkar tycka om mig eller förstå sig på mig, tar jag det som att det måste vara fel på mig. Jag försöker att tänka att det inte är det, men det är svårt när det alltid känns som jag inte passar in, alltid känns som folk ser ner på mig, tycker att jag är konstig. Jag undviker helst folk om jag kan, tycker inte om situationer där man måste vara social och prata mycket. Alltså, jag tycker om att umgås med folk och prata och ha intressanta diskussioner, men alldeles för ofta går jag hem efter att ha umgåtts med folk och mår sämre än jag gjorde innan.

    Jag har faktiskt ett par vänner, men inte ens de känns som de verkligen känner mig. Jag tar mig an någon roll igen och försöker hela tiden verka bättre än jag är. Vi kan ha otroligt roligt ihop, men ibland känns det som de inte ens ser mig och de flesta hör jag knappt av mig till, för att jag hellre stannar hemma än försöker umgås. Tycker för det mesta inte om att umgås ”två och två”, för jag känner mig inte tillräcklig för att underhålla den andra personen. Förlåt för ett sånt långt inlägg..

    Emelie 2014-04-23 20:33:17
    Svara
  • Jag började gymnasiet i höst, och det hjar bildadts en ganska stor grupp som jag vill vara med. De är feminister och aktiva inom det, men fortfarande är det killarna i denhär gruppen som skämtar och pratar, och de få tjejer som hänger med dem känns mest som bihang som inte liksom är riktigt med. Hur ska man göra i denna situation, när de inte riktigt släpper in en(som tjej) i samtalen?
    De ser sig själva typ som lite smartare än alla andra i klassen, och de är väldigt smarta och har vettiga åsikter, men då blir det liksom svårt för andra att komma in liksom.

    Mikaela 2014-04-23 20:24:41
    Svara
  • Hej! Vad ska man göra när en tjej är så himla blyg och vågar aldrig prata och bara följer efter alla som en skugga? Jag försöker verkligen inkludera henne i samtalen men det känns som att det nästan bara är jag som anstränger mig. Hon umgås med en liten grupp, där hon pratar lite, men i andra grupper pratar hon nästan aldrig. Jag vill så gärna hjälpa henne men vet inte riktigt hur. (Går i ettan på gymnasiet)

    Ella 2014-04-23 20:17:55
    Svara
  • Hej, Jag läser till lärare och är ganska kritisk till hur pass framgångsrika program som friends är i skolan. Under min utbildning har jag lärt mig att det inte finns några quick fix på mobbning och att det inte finns någon forskning som stödjer att program som friends fungerar. Hur säljer ni in programmen till skolor och vilka positiva effekter kan ni se av programmet? Min uppfattning är att en skola måste jobba med många olika åtgärder får att rå bot på mobbningens komplexitet och att friends potentiellt kan vara ett bra sätt men att det måste kombineras med ett mer långsiktigt och systematiskt arbete. Jag ställer mig även frågande till användningen av det förlegade begreppet mobbning. Vilka värderingar lägger ni egentligen i det begreppet och hur ser ni på skolverkets rekommendation att överge mobbningsdiskursen för att istället tala om kränkande behandlingar, trakasserier och diskriminering? Vänligen/ en nyfiken lärarstudent

    jennnifer 2014-04-23 19:53:45
    Svara
  • Hej! Har samma undran som Linda lite längre upp. Hur ser ni på det här med klassrepresentanter? Även i min skola röstades två klassrepresentanter fram i varje klass. Det blev snarare en popularitets-omröstning, och de personer som röstades fram var ofta motsatsen till hjälpande och stöttande. Jag var mobbad under ett år i högstadiet, och denna mobbning utfördes främst av en av friends-representanterna i min klass. Jag fick byta klass efter ett år, friendsaren fick en tillsägelse men blev omvald. Jag har därför, som ni kanske förstår, inget förtroende för Friends, tyvärr. Har heller aldrig hört några konkreta fall på att Friends har hjälpt någon annan. Tanken med organisationen är ju jättebra, men jag ser inte att det fungerar.

    Linnéa 2014-04-23 18:38:37
    Svara
  • går hela tiden runt och bär på en fruktansvärd ensamhetskänsla. känner mig bara så himla ensam, fast jag har en massa folk runtomkring mig. det gör så ont. vad kan man göra åt det?
    (din blogg är så bra, kram).

    emma 2014-04-23 17:19:29
    Svara
  • till ”ah”:
    dom här kommentarer tycker jag inte alls är jobbig men bra. konstruktiv och kritiskt. jag bor i tyskland vi har inte nån organisation som friends. men när jag läser det här så verkar det som det finns ingen som verkligen har nåt bra att säger om dom. eller nåt peppande. bara vettiga frågor om hur dom gör, vad dom gör och lite kritik. blir spännande att se vad dom svarar. bra inlägg!

    Nina 2014-04-23 17:19:24
    Svara
  • Hej! Jag undrar precis som en föregående talare om man på något vis kan komma i kontakt med Friends för att hjälpa till? Eller har någon tips på en annan organisation/förening eller dylikt? Jag är 21 år och grät alldeles för ofta när jag var yngre, för att jag så ofta var ”fel” och inte med. Idag förstår jag att det inte var något fel på mig och att jag är värd sååå mycket men ändå halkar jag tillbaks ibland och kan liksom aldrig glömma bort det som var. Det har tydligt präglat min utveckling som individ vilket gör mig arg i hjärtat, dock kan jag se det positiva i att jag idag lätt känner empati. Men jag skulle någon dag vilja ta till vara på all den där arga energin och omvandla den till något viktigt och fint. Jag skulle vilja hjälpa till och jobba för att ingen ska underskatta sig själv, alla borde tycka om sig själv massor. Jag vill göra något konstruktivt. Idéer? kram

    H 2014-04-23 17:16:59
    Svara
  • Det här är kanske rätt löjligt men jag kan inte upprätthålla en konversation. När jag lär känna någon går det bra för då kan man ställa frågor och undra om rätt mycket men när man är förbi den fasen fastnar jag. Hittar inte samtalsämnen som håller längre än någon minut. Det är inte så att jag har någon social fobi eller svårigheter det är väl mest bara att jag är hemskt tråkig att samtala med och så vill jag ju naturligtvis inte ha det. Hur gör man för att konversera? Sandra, du verkar himla social och har en himla massa vänner. Jag är väl rätt social i rätt sammanhang men har inte alltför mycket nära vänner, delvis p.g.a. det här.

    Hannah 2014-04-23 17:10:52
    Svara
  • Om man inte känner att man passar in på något sätt (bland kompisar, i staden man bor i, osv), vad ska man göra då? Ska man bara gå och vänta på att få kunna flytta någon annanstans?

    En mycket förvirrad en 2014-04-23 17:10:15
    Svara
  • Vad kan man göra när en jättefin kompis blir mobbad av alla andra i sin klass? Lärarna hjälper henne inte och vi går inte på samma skola så jag kan inte försvara/umgås med henne.
    Vad ska jag säga?

    Candice 2014-04-23 16:37:24
    Svara
  • Nämen! Vad jobbiga kommentarer du får här. Har ingen fråga eller så, tänkte bara säga att du är super och att du aldrig får sluta blogga. Eller okej, det får du väl. Men det hade varit jättetråkigt. Har förresten precis beställt din bok till andra sidan världen och är så peppad på att läsa! Kram

    ah 2014-04-23 16:22:40
    Svara
  • Jag vill inte prata med mina vänner i skolan om killar, fester och ”omg, han löste henne” och ”hon är kär i han, hon har ingen chans” och sånt skitsnack om andra (vilket de pratar om typ hela tiden) och jag orkar inte fjäska för att få vara med. Jag vill ha kompisar att gå på museum, ligga på filter i parker och prata om rymden med. Det är inte så att jag är ensam, eller inte tycker om någon i skolan (är jättetacksam över det) men jag känner mig ändå så långt borta från alla andra. Hur ska jag göra?!??? Vill inte bara ”överleva” högstadiet, vill ha kul!!!
    Mvh jättevilsen människa som går i åttan och längtar hem

    Liten 2014-04-23 16:20:03
    Svara
  • Hej! Jag har lite tankar kring det där med att det finns en friendsrepresentant i varja klass. I min klass funkade det så att denna person röstades fram, det blev alltså alltid den populära i klassen som fick denna plats. Saken är den att denna personen ALDRIG hjälpte eller på något sätt fanns till hands till den som verkligen behövde hjälp, och personen som var utanför/mobbad blev dessutom också ofta utfrysta av just den personen som var representant för friends. Hur ser ni på detta? För jag kan inte minnas en enda gång någon fått hjälp via dessa representanter som fanns i klassen. För vilken wallflower vågar gå fram till tuffa tjejen/killen och säga ”Hej. Jag känner mig utfryst. ” när de är dessa människor som sätter dom i denna sits från början?

    Linda 2014-04-23 15:56:10
    Svara
  • det här kanske blir en väldigt personlig fråga, men vill ställa den ändå. du verkar ha haft (och har) ett ganska bra liv rent ekonomiskt. resor och semesterhus i frankrike och villa och sånt. när jag var liten och inte kunde resa lika ofta som vänner eller inte kunde köpa en viss pryl så mådde jag ganska dåligt och kände mig utanför. och ännu idag som vuxen kan jag känna att pengar gör mig lycklig, när jag väl har lite mer. materiall lycka liksom. hur var det för dig när du var i högstadiet och har pengar alltid varit något självklart för dig? umgicks du med människor av samma ekonomiska status eller olika och hur fungerade det?

    jd 2014-04-23 15:12:03
    Svara
  • hej! jag undrar om ni i friends har några konkreta exempel på saker ni gjort för att göra situationen bättre för en mobbad på någon skola. jag menar, kampanjer och utbildningar i all ära, men vad händer liksom? skulle gärna se ett verkligt case.

    elin 2014-04-23 14:57:54
    Svara
  • Varför är konsekvensen av mobbning i Sverige att det är den som blir mobbad som är ”i vägen”.
    När min familj bodde i Seattle i 2 år under min mellanstadieperiod så förekom det mobbning även på min amerikanska skola, men skillnaden där och skolorna jag har gått på här i Sverige, så är det den mobbade som förflyttas om problemen kvarstår.

    Jag tror grunden till mycket är att, mobbningen i teorin inte är ok, men i praktiken visar skola och även föräldrar att det är ok genom att tysta se på när den utsattas föräldrar packar ihop barnets skolböcker, för att sedan aldrig mer sätta sin fot på den skolan som har jagat bort deras barn.

    När jag kom hem till klass 6 så hade även 3 nya tillskott kommit till klassen som hade flyttat över till klassen för de var så utsatta på respektive tidigare skolor.
    I Seattle tog det knappt 1 månad sedan hade 5 av de killar som mobbade 2 pojkar i klassen slussats ut till olika skolor i distriktet (ingen sattes i samma klass då kommunen ansåg att de missbrukat rätten att fortsätta skolgången tillsammans).

    Det är skolplikt i Sverige förvisso, men när det inte finns någon konsekvens och man ej blir hemskickad, får sänkt studiebidrag p g a att man mobbar sina ”klasskompisar, så visar man att inställningen som vissa föräldrar har att ” barn är barn”, är ok.
    Det är också skrämmande att en del föräldrar är inte ens medvetna om att deras barn förstör skolgången för andra elever då kontakten med skolan är för dålig och skolan informerar för lite eller inget om vad som pågår.

    Ingen är så lojal som ett skrämt mobbningsoffer!
    Därför måste vuxna gå in och faktiskt vara vuxna!

    claudia 2014-04-23 13:01:19
    Svara
  • När jag intervjuade rektorer om deras likabehandlingsarbete, som de enligt lag är skyldiga att bedriva, hänvisade vissa till friends. Ser inte friends det som problematiskt att ni är ett alias för att skolor ska slippa arbeta reellt mot diskriminering och kränkande behandling? Har inte ni ett ansvar för att skolor ska arbeta enligt metodverktyg som diskrimeneringsombudsmannen har utformat och rekommenderar? http://www.skolverket.se/skolutveckling/vardegrund/planering-och-vardag/likabehandlingsarbete/likabehandlingsplan-1.201854

    Fråga en feminist 2014-04-23 12:57:00 http://Fragaenfeminist@blogspot.se
    Svara
  • Jag ska börja plugga till lärare till hösten och jag ser verkligen fram emot det. Vill bli en så bra lärare som möjligt, och jag vill förändra och förbättra de orättvisor jag själv upplevde som liten. HUR ska jag som lärare bäst arbeta emot mobbing och utanförskap? Tänker mig att det är lätt att tänka ”så och så ska jag göra”, men att det är svårare i praktiken, så det hade varit kul och intressant att höra vad ni har för riktlinjer och råd till lärare i arbetet emot detta!

    Anonym 2014-04-23 12:22:08
    Svara
  • Hur kommer det sig att ingen av mina alla vänner som nån gg varit mobbade, på riktigt alltså, ensamma, utstötta, utfrysta, aldrig ens sett tillstymmelsen av Friends under alla de åren de varit mobbade? :(

    Cykelkatten 2014-04-23 12:15:37 http://cykelkatten.se
    Svara
  • Varför är det oftast ”den mobbade” som maste byta skola? Det känns sa extremt orättvist. Tack för svar och en fin blogg!

    Mia 2014-04-23 11:58:45
    Svara
  • hej, jag undrar en känslig sak. när jag gick på högstadiet fanns det två tjejer i klassen som var utanför. de var kompisar med varandra och jag minns det som att de flesta var helt okej schyssta mot dem i skolan, men de blev liksom inte KOMPIS med oss andra. de umgicks aldrig med någon i klassen på fritiden och sådär. grejen var att vi inte hade något gemensamt och jag ville inte bli kompis med dem. självklart ska man vara schysst och inkluderande i skolan, men på fritiden? detta togs dock upp av en lärare som satte alla tjejer i en ring i klassrummet för att prata om det här, att vi borde umgås med de här två tjejerna. men kan man verkligen göra såhär? som vuxen tänker jag ofta på detta och fattar såklart att det var supertråkigt och jobbigt för de två tjejerna, men hur skulle det lösts på ett bättre sätt? det är ju viktigt att få välja sina vänner själv och nu skulle ju aldrig någon komma på tanken att uppmana mig att umgås med någon på t ex mitt jobb? fan. tycker det är så svårt! hoppas få lite nya tankar och perspektiv på detta, diskuterar ibland detta problem med andra men vi kommer ju inte fram till något. får jag barn någon gång och åter kommer in i skolvärlden vill jag veta hur man kan göra om någon har svårt att hitta kompisar i klassen.

    elin 2014-04-23 11:42:09
    Svara
  • Jag undrar vad för slags utbildning folk inom Friends har, vad krävs och hur får man jobb hos er?

    L 2014-04-23 11:20:15
    Svara
  • Kopplar ni ihop sexism och mobbing? Har gamla dagbokssidor från när jag gick i åttan där jag skriver att jag aldrig skulle kunna stå upp mot killarna som kränker, ”de skulle bara säga att jag var hysterisk, hade mens” osv. Minns att jag ville göra något drastiskt och nästan slå ner någon av dem men ”hade en kille gjort det hade han varit modig, gör jag det är jag galen”. Hur ser ni på det? Tonårstjejer som redan är kända för att vara dramatiska och hormonella liksom…

    R 2014-04-23 10:35:50
    Svara
  • Varför säger man att gymnasiet är den bästa tiden i livet när den absolut hemsk? Är det här den roligaste tiden i livet är det väl bäst att man skjuter sig på en gång. Jag skojar självklart, men undrar fortfarande. Alla runt om mig säger att de tycker gymnasiet är så roligt och jag kan inte förstå varför. Alla är osäkra och trots att alla hävdar att det inte är så är det bara status som spelar någon roll. Bäst fester, snyggast, coolast osv. När växer man ifrån allt det? Jag känner ingen gemenskap, som att jag hör hemma i någon grupp. Min fråga är kort sagt, är jag konstig som inte tycker att gymnasiet/skoltiden är rolig alls? Är det jag som är tråkig som inte fattar grejen?

    Mia 2014-04-23 10:34:40
    Svara
  • Vad lär ni lärare att de ska göra när en elev hamnar utanför och slutar umgås med dem som hen brukade vara med? Detta hände under min högstadietid och det enda som hände var att en lärare hade ett samtal med mig och mina föräldrar och sen frågade hon två andra (också lite utanför) tjejer i klassen om ”det gick bra att jag var med dem”. Det har inte satt positiva spår direkt utan fått mig att alltid i alla nya bekantskaper gå in med inställningen att folk egentligen inte vill vara med mig. Och detta får jag jobba med nu, 8 år senare.

    Isabelle 2014-04-23 09:57:14
    Svara
  • Hur arbetar Friends mot nätmobbning, egentligen? Och hur tänkte ni med #unselfie-kampanjen? Hemskt att ni förskjuter ansvaret från förövare till offer. Det är inte selfiens fel eller tjejen på bilden. Ert arbete mot mobbning och just den kampanjen rimmade ju väldigt illa..

    Hoppas ni läst det här inlägget och tänker till nästa gång: http://hej.blekk.se/2014/03/21/det-ar-inte-selfiens-fel-friends/

    Ni kanske ska fundera på att bjuda in Hej blekk eller annan medveten person med lite bättre koll innan ni kommer på en sån kampanj igen..

    Jessica 2014-04-23 09:17:58
    Svara
  • Hur tänkte ni med unselfie-kampanjen, ärligtalat ??!

    Liv 2014-04-23 08:23:51
    Svara
  • Vad finns det egentligen som skolorna kan göra (enligt lag) för att förhindra mobbing? När mobbaren och hens föräldrar vägrar lyssna och det helt enkelt inte fungerar brukar det ju vara den mobbade som får byta skola till slut för att hen inte orkar, men kan inte skolan stänga av eller relegera mobbare när det gått så långt?

    A 2014-04-23 08:15:57
    Svara

senaste från Creative

Sandra Beijers webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Elin Johansson
Home
Andrea Brodin
Hälsa
Träningsglädje
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Creative
Linn Wiberg
Hälsa
PT-Fia
Man
Philip Conradsson
Mode
Fanny Ekstrand
Hälsa
Josefines Yoga
Creative
Sandra Beijer
Creative
Flora Wiström
Creative
Sandra Hjort
Lifestyle
Sanne Alexandra
Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Petra Tungården
Hälsa
Foodjunkie
Man
Viktor Frisk
Creative
Sara Edström
Man
Niklas Berglind
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Linn Eklund
Man
Kevin Triguero
Home
Sanna Fischer
Lifestyle
Dasha Girine
Man
Marcus Schuterman
Mode
Emelie Wikström
Mode
Chrystelle Eriksberger
Mode
Pamela Bellafesta
Home
Julia K
Home
Amelia Widell
Man
Johan Hurtig