Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

answers to past weeks comments. part 3.


Sista delen av frågor som jag fått över sommaren, sedan ska jag försöka svara på kommentarer en gång i veckan i ett inlägg som vanligt.

Hej Sandra, du som alltid har bra åsikter om kärlek osv, kan inte du hjälpa mig med ett problem? Det är så att jag bor i Frankrike sedan ett år tillbaka, och nu när jag eventuellt tänkte flytta tillbaka till Sverige igen kommer Han in i mitt liv. Vi känner inte varandra sedan så lång tid, men jag vill inte åka iväg utan att veta vad som kunde hänt. Problemet är att han ska flytta till Tyskland i september. Då tänker jag att jag skulle kunna flytta till Bryssel, en stad inte så långt bort från hans som jag redan velat upptäcka innan. Men hur gör man? Ska en ”följa kärleken” sådär som folk bara gör på film, eller är det smartast att åka till Sverige, plugga och se hur det fungerar på distans? Och om en nu ska till Bryssel, vad gör man där om man inte pluggar? Hur vågar man? Eller ska en kanske stanna i Frankrike, för det är ju smidigare att träffas då, och det är ju helt klart ett alternativ jag kan gå med på.. Alltså förvirringen i min hjärna.. Merci beaucoup, bisous!
Hej! Gud, svårt. Jag antar att du säger Bryssel för att du har en utbildning då vill gå där? Annars är ju Bryssel trots allt i ett annat land än Tyskland fortfarande. Jag tänker liksom om du kanske kan plugga i Tyskland? Eller det där med era länder vet jag för lite om för att kunna svara på, hur länge han ska vara där och du ska vara där du är och så vidare. Så vi pratar om själva distansförhållande i sig självt istället. Jag har ju haft distansförhållande, och ska jag vara ärlig är det inte så himla lätt. Det gör ont, det är ensamt och tiden går långsamt. MEN. Är man kära i varandra klarar man det. Det som är viktigt med ett distansförhållande är en plan. Gärna inom ett år. Jag har förstått (vilket även stämde in på mitt distansförhållande) att det är efter ett år som det börjar bli kämpigt. Det heter ju liksom ihop av en orsak. Man ska vara tillsammans med varandra. Jag tycker du ska fundera på din framtid först, och vad som är bäst för dig och din utbildning etc, och sedan prata ihop dig med honom när, var och hur ni ses på riktigt nästa gång. Och på riktigt menar jag, när ni liksom ska bo i samma stad igen. Det kommer bli bra, men som sagt, framtidsplanen behövs. Här är ett inlägg jag skrivit om distans en gång.

Hur fungerar det med sådana här inlägg när du fått något gratis? Blir det inte som ett reklaminlägg då? Måste du få pengar för att göra reklam eller räcker det med att du får något gratis för att det ska räknas som reklam om du skriver om det? Tycker det är bra att skriver att du har fått bo där gratis. Hotellet måste ju medvetet gett dig en hotellnatt gratis för att de vill att du ska berätta om det. Fast sen så kanske de inte har något att säga till om när du skriver inlägget så då blir det ju inte som reklam utan mer som en recession. Hm. Skulle gärna vilja veta hur det fungerar och hur du tänker kring det. (Ang detta inlägg)
Hej! Såhär funkar det: Om man gör ett samarbete med ett varumärke, till exempel pastatisdagarna jag har med Kungsörnen, då får jag betalt, i och med att det är ett jobb jag gör tillsammans med dom. Då måste det enligt lag stå att det är ett samarbete i inlägget.
Om man får något skickat till sig, som en klänning, eller en gratis hotellnatt på då exempelvis Häringe Slott, då räknas det som en gåva. Jag behöver inte skriva om det, för det är inte ett jobb och jag får inte betalt. Om jag skriver om det, behöver jag inte berätta att det ens är gratis och jag kan vara hur negativ eller positiv som jag vill. Jag skriver dock alltid ut när det är något jag fått, för jag tycker det känns så himla lurigt annars. Som att leka lyxliv typ. Hoppas du fått svar på din fråga. kram.

Hej Sandra, gillar hur du delar med dig av vardag, fest och allting. Du ska skriva för dig och för att du ska njuta av det så, NO PRESSURE och ingenting om att behöva vara förebild eller något sånt… Men, om du skulle vilja, ha lust, får du jättegärna skriva om hur det är att få sitt hjärta söndersmashat för att sen faktiskt kunna bli kär igen. Hur händer det ens?.. Du kanske redan har skrivit om det också, hm jag vet inte, Jag sitter bara här, i lägenheten som var hans och min och jag tror att tårarna aldrig ska sluta rinna. Hursomhelst, uppskattar den här bloggen, oavsett allt!
Ha det bara bra, massa kramar från Johanna
Fina du. Det händer för att människan helt enkelt fungerar så. Jag tror inte att det är svårare än det. Vår naturliga instinkt är att överleva, det är det enda din kropp och din hjärna kämpar för, medvetet och undermedvetet. Därför, utan att man ens märkt det ibland, så mår man lite bättre en dag. Och lite ännu bättre en annan dag. Och till slut börjar man se människor igen, och känna för människor. Och hjärtat jobbar och jobbar och jobbar för dig, så att det en dag ska kunna blomma ännu starkare. Så här skrev en bloggläsare till mig en gång när mitt hjärtat var söndersmashat. Tycker det beskriver allt väldigt bra.

hej. folk skriver ju alltid här om deras fina kärlekar och hur de fick varann till slut och hur superkära de är. det är jättefint, men varje gång jag läser det så känner jag mig så ensam och kan inte rå för att känna att tydligen har alla i hela världen det så förutom jag. för jag läser aldrig om någon som inte hittat den där kärleken. om någon som med hundra procent säkerhet aldrig kommer träffa någon. så känner ju jag i alla fall. det enda jag haft med någon var med en kille jag inte ens tyckte om. som jag sov med mig på natten och som drog ner mig på dagen. som jag kysste bara för att nån måste man ju kyssa. allt annat har bara varit engångsgrejor på fyllan som lämnar en tom dan efter när man inser att det gärna hade fått vara lite längre och att man vill träffa personen igen, men det kommer aldrig aldrig hända för varför skulle någon vilja träffa mig igen och nej jag tänker inte höra av mig. och sådär har det varit så länge jag kan minnas och det kommer fortsätta vara så tills ingen ens vill ha mig på fyllan längre.
ja mitt självförtroende suger och har alltid gjort och nånstans vet jag att det inte är mitt fel. men snälla lyssna för jag vet inte vad jag ska göra. det kommer aldrig hända för mig. de få gångerna jag försökt har det gått åt helvete och om jag ens råkar tänka tanken nu att ”oj han där är fett fin kanske har vi kemi, kanske kan det bli vi” så inser jag snart. not in a million years. hallå. waky waky liksom.
och nu så är jag liksom 21 och jag känner mer och mer press för vad ska min familj tänka. att deras dotter är så misslyckad att hon inte ens kan skaffa en jäkla pojkvän, medan alla andra runt omkring är i förhållanden. men var ska jag ens träffa någon nu?? för tillfället pluggar jag inte och på klubb är det omöjligt att det nånsin kan bli nåt. eller okej nu skyller jag bara på saker när jag vet att det är mig det är fel på och inget annat. jag är 21 och skulle det hända hade det redan hänt. jag vet att det är kört nu och det gör mig genuint jävla ledsen för jag kan ju bli jättekär men jag vet att man inte kan bli kär i mig. de få som tyckt om mig och velat träffas har jag verkligen inte känt något för och sen har det ändå gått över för dem direkt och det säger väl allt. whatever, förlåt för lång negativ kommentar, det var egentligen inte min avsikt att lägga detta på nån annan. fick bara lite ont av alla fina kärlekskommentarer som aldrig kommer skrivas av mig
men hallå! Okej, nummer ett: Sluta genast säga att det aldrig kommer hända. Sluta genast alltså. Det är så otroligt dumt och onödigt och en nedåtgående spiral. Alltså. 21 år är INGENTING. Majoriteten av mina vänner hade inte varit i förhållande när vi var 21. Det tar olika tid för alla, men 21 är verkligen inte en ålder när man förväntas ha varit ihop tycker jag. Jag fick min allra första pojkvän när jag var 19. Och det menar jag verkligen första, hade inte ens lekt förhållande med någon på dagis. Jag tänkte också att jag väl aldrig skulle hitta någon, bara hångla på fyllan och bli ihop med någon jag tyckte ”var okej”. Men grejen är att kärlek händer. Det händer när man minst anar det. Och tills dess ska man frikkin njuta av att vara singel. Du kommer vara ihop och gift och grejer merparten av ditt liv. Njut av att vara 21. Det är en grym ålder. Och sluta skämmas! ”deras dotter är så misslyckad att hon inte ens kan skaffa en jäkla pojkvän” skriver du, men trust me, ingen förälder tänker så, speciellt inte om en dotter som var tonåring för två år sedan. Ut och have fun, när du minst anar det springer du in i din kille. Han är någonstans därute och längtar efter att bli kär i dig utan att ens veta om det själv. puss.

Hej Sandra! Jag vet liksom inte vart jag ska vända mig för att få svar på min fråga, förutom till dig… Jag och min kille har varit tillsammans i tre år och de senaste två åren har vi bott tillsammans varav ett år utomlands. Nu är det så att jag ska börja plugga i en annan stad till hösten och min kille kan inte följa med för han pluggar i den staden vi bor i nu… Jag är så glad över att jag kommit in på mitt program (5 år) men samtidigt så ledsen över att jag inte kommer få vara med mitt livs kärlek varje dag… Min kille har tre år kvar på sin utbildning, så om det inte går att byta stad för någon av oss kommer vi få ha ett distansförhållande i 3 (!!) år. Att göra slut finns inte på kartan, vi båda är överens om att vi kommer klara det, men jag behöver tips på hur man gör. Vi har aldrig varit ifrån varandra mer än två veckor i streck… Vilka är dina råd för att få ett förhållande att funka även om man bor 30 mil ifrån varandra?
Jag hoppas verkligen du svarar, för jag är helt förvirrad och ledsen. Tack <3
Skypa ofta, boka mötestider. Typ: vi ses klockan 20.00 varje dag. Skaffa appen whatsapp. Då kan ni skicka sms typ jämt. När jag hade distansförhållande hade vi även en hemlig facebookgrupp där vi skrev till varandra, delade roliga videos, bilder och sånt. Ha middagsdejter och film via skype. Typ laga samma sak, se samma film. Ses så ofta som möjligt. Helst mer än en gång i månaden. Ha kortare planer att se fram emot när ni kommer va med varandra. Typ resor sådant. Skicka brev. Jag skickade exempelvis blom-och-godis-bud till mitt ex när han var sjuk. Lycka till! <3

sandraaaaaaaaa hur gör man när man är i mitten av 20- och saknar sina föräldrar och småsyskon så att man tror att man ska gå av, när man bor i en storstad ute i europa medan de bor i en småstad i sverige där det inte GÅR att bo för en mitten av 20-åring?
Prata i telefon! Mycket! När jag bodde i London som sjuttonåring pratade jag och min mamma varje dag i telefonen. Och mailade utöver det. Här kan du läsa våra mailkonversationer, de är väldigt ärliga, tror kanske det hjälper saknaden lite om man lättar sitt hjärta. Alltså lättar det på riktigt, pratar om saker som känns mycket. puss.

Alltså Sandra jag älskar dig och din sprudlande livsglädje liksom och du är fett söt, din pojkvän är fett snygg och du reser åt högre och vänster i fjärran vackra landskap. Du lever mitt drömliv helt enkelt. Min fråga till dig vad jobbar du med? Du har ju helt sick bra klädstil, aldrig funderat på att starta något eget? Du är bäst!! Puss
tack och så!
Jag jobbar ju som bloggare! :) Det här är mitt heltidsjobb. Och sedan jobbar jag som författare, här kan du köpa min bok. Har en podd tillsammans med min bästis Michelle som du kan lyssna på här, och skriver krönikor och artiklar för olika magasin som du kan läsa här. Ett eget klädmärke är jag inte så intresserad av att starta, tycker mest om att skriva, men du kan köpa min mini-kollektion för JC på rea här! puss

Hej! Jag skrev en fråga i början av sommaren, men den kanske föll bort så ställer den igen: läste ditt fina fina inlägg om Joakim och hur ni inte längre var vänner (alltså det gamla som du skrev när ni inte umgicks). Men nu verkar ni ju vara superbra vänner igen, så himla fint! Om du vill dela med dig vore det så fint att få veta hur det gick till, hur ni hittade tillbaka till varandra igen.
Han hörde av sig till mig när Ludvig gjort slut och jag var så jäkla ledsen. Jag bodde i New York och han flög över Atlanten för att bo med mig och göra mig glad igen. Det var inte ens några frågetecken kring det. ”Nu kommer jag till dig” skrev han i ett sms. Och så gjorde han det. Och sedan var det bara som om det alltid varit vi.

Har en liten fråga! Jag hoppade tillbaka några år i tiden, och hittade när du hade svarat på frågor om det här med att romantisera tillvaron osv. Då skrev du något i stil med ”jag vill att allt på niotillfem ska kännas fint och genomtänkt, följa tema, ha tanke bakom och inte innehålla t ex grå måndagsmorgnar, utan det ska vara som att kliva in i en drömmig värld”. Trots att bloggen fortfarande såklart är fantastiskt fin känns det lite lite som att du har släppt på det där, och att det nu är mer vardagligt och öppet. Jag gillar’t! Hur tänker du med det? Var det ett medvetet val, eller har det helt enkelt bara blivit så att du blivit mer personlig/privat, äkta och öppen i och med att du fått mer publicitet även utanför bloggen?
Njäeao.. jag tycker nog att jag fortfarande kan stå för den där meningen. Alltså, min blogg har alltid varit personlig, jag har skrivit om jag mått dåligt eller om något känts fel eller skavts, men jag har samtidigt alltid varit mån om att den här platsen ska vara estetiskt tilltalande. Det här är ingen vardagsblogg – det är en livsstilsblogg. Jag vill att man ska komma in här och bli inspirerad. Om till exempel böcker, eller film eller platser jag besöker, saker jag gör. Dock tror jag att mitt språk har blivit mer vardagligt än tidigare, och det ser jag är en naturlig vidareutveckling i de flesta bloggar som hållt på ett tag. Man blir trygg på något vis. Jag känner att här kan jag vara mig själv avspänt och det är okej. Typ så? Hoppas du förstod mitt svar :)

Har tre frågor:
1. Hur lång tid tog det för dig att skriva boken?
2. Hur kommer det sig att du fick skicka in en ofärdig bok till förlaget? (Hör det på en podcast) Alla har sagt till mig att jag måste skriva klart boken först.
3. Tror du bloggen påverkade din författarkarriär och på vilka sätt?
KRAM PÅ DIG SANDRA
1. Det tog exakt 365 dagar.
2. Jag skickade inte en ofärdig, den var färdig enligt vad jag tyckte då. Den hade en början och en mitten och ett slut. Första gången jag skickade den till förlaget var i maj 2011. Då fick jag ett mail tillbaka att: intressant, men den behöver vara längre. Så då fyllde jag i mellanrummen helt enkelt, byggde fler sidohistorier. När jag skickade andra utkastet (ca 200 000 tecken) i januari 2012 var den mer eller mindre som den är nu när du hittar den i butiken!
3. Ja absolut, jag har ju en kanal med hundratusentals läsare så jag kan ju prata om min bok till min målgrupp på ett helt annat sätt än vad kanske andra debutanter kan. Är väldigt tacksam över det.

 

.

Translation. Read by clicking ”in english” in the right frame.

 

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
26kommentarer
  • Hej Sandra, detta är en fråga till ditt nästa anwars to past weeks comments-inlägg! Det är såhär att jag och min pojkvän har tänkt att flytta ihop till nästa sommar, till Göteborg, eftersom vi båda då ska plugga i samma stad. Har du några tips? Vad ska man tänka på? Tror du det kommer att funka? Vi är 19 och 20 år och varit tillsammans i snart två år. Just nu känns allting underbart, men tänk om vi inte klarar av att bo tillsammans eftersom vi aldrig har testat det- vad händer då? Du bor ju med din pojkvän nu, hur är det egentligen att göra det? Längtar egentligen så himla mycket! Kram (älskar din blogg) <3.

    B 2014-08-29 10:20:01
    Svara
  • Till Teres: Du kanske menar tavlorna från den här hemsidan?
    http://liljebergs.nu/shop/

    Ingrid 2014-08-26 15:17:36
    Svara
  • Tack för att du svarade på min fråga! Nu fattar jag hur det fungerar. Kram

    Ingrid 2014-08-26 15:15:38
    Svara
  • Tips för distansförhållanden:
    Prata med varandra varje dag, till exempel innan läggdags. Om någon av er t ex ska ut på kvällen så får man höras innan. Liksom planera in tid att prata med varandra, men om det inte blir av en dag så får ni ändå inte sura. Om det inte upprepas hundra gånger så klart, men det förstår ni ju själva…

    Som någon tidigare nämnt: du kan planera din vardag hur du vill! Äta middag när du vill, och vad du vill, för min del var det lättare att plugga när jag och min bf hade distans för det var inget som störde eller distraherade mig i plugget. Det fanns också mycket mer tid att träna osv. Helt enkelt, bara hälften så många pusselbitar att passa ihop i vardagen. Plus friheten, om du spontant vill hänga med några kompisar efter plugget så orsakar du inte trassel i någon annans planer. Njut av detta!

    30 mil är inte så himla långt (om det finns bra kommunikationer vill säga). Vi bodde GBG och Oslo, vilket betyder buss 3-4h. Vi sågs kanske varannan helg, alltså jag åkte till honom en gång i månaden och han en gång till mig en gång i månaden. Det var inte alls jobbigt. Det är dessutom rätt mysigt att åka tåg/buss på fredagkväll. Ladda med olika podds, böcker, film eller tv-serier.

    Inkludera varandra i era ”andra” liv, alltså låt din pojkvän träffa dina nya kompisar, t ex tacka inte nej till en fest för att han kommer, utan ta med honom.

    När ni väl ses så är det mer speciellt än om man bor ihop. Planera in roliga saker att göra, t ex upptäcka/visa upp din nya stad eller träna ihop om ni båda gillar det. Eller vad ni nu gillar att göra tillsammans, gå på konsert, tänk ut en film ni båda vill se och så vidare. Om ni känner att ni behöver plugga men det egentligen är ”dags” att ses, så ta en plugghelg ihop. Kräver kanske lite disciplin dock…

    Se fram emot länge perioder när ni kan ses. Till exempel efter första tentaperioderna, kring jul, skidresor ihop, påsk och sommarlov. Ta ett halvår i taget och jag tror att det kommer gå jättebra!

    Heja er! Puss

    Ellen 2014-08-22 12:34:29 http://harborellen.blogspot.com
    Svara
  • Hej Sandra! Har två frågor till dig:
    1. Ditt liv verkar så himla händelserikt, du är på språng hela tiden och verkar alltid ha planer. Jag har nu tagit studenten och har nu mer fritid att fylla och dessutom finns inte samma lätta möjlighet att träffa kompisarna (i skolan ses man ju varje dag). Jag brukar ofta vara den som drar igång saker/aktiviteter/event men känner att det kan bli väldigt anständigt att vara den som ofta planerar sådant. Tyvärr så blir jag också väldigt lätt rastlös och känner att jag bara MÅSTE hitta på något, men vet då verkligen inte vad!? Känner lite att jag vill ha massa roliga kompisar som vill ses hela tiden, samt att jag vill komma på (eller bli bjuden till!!!!) roliga utflykter med mina kompisar och min pojkvän. Sammanfattningsvis: mitt liv känns trist, ditt verkar så händelserikt, hur gör du för att hålla dig sysselsatt?

    2. Vad gör man när ens pojkvän vill flytta in med sina tjejkompisar? Vet att det bästa vore att bara acceptera det, men det är himla svårt eftersom jag inte riktigt litar på dem/tycker om dem och är ganska svartsjuk av mig. Förstår väl om han vill flytta hemifrån och kan acceptera att han kanske inte vill flytta ihop med mig just nu, men måste han bo med dem?? Är säker på att jag skulle tycka det var mycket mer okej om de var killar han tänkte flytta ihop med (även om det känns larvigt och rätt heteronormativt(?) att tänka så). Hur mycket kan man egentligen be sin pojkvän om? Kan jag be honom att inte göra det, och på så sätt ”tvinga” honom att bo kvar hemma? Eller är det bara att försöka acceptera det?

    K 2014-08-21 21:18:01
    Svara
  • Sandra!
    Skriver det här i flera kommentarsfält eftersom det flera gånger fallit bort i tidigare ”answer to past weeks comments”…
    Killen jag (VERKLIGEN!) gillar kommer snart hem från en sommar i USA och ironiskt nog drar jag iväg till NY i slutet av september..
    Så har du några bra förslag på första dejter? Gärna lite mer aktivt än ngt klyschigt som ”titta på film”, så vi liksom kan få lite fart på det här under den korta tiden vi har ihop! Vi umgås i samma kompiskrets och jag tror många av dem vet egentligen, men har du några konkreta tips hur man kan visa att vi gillar varandra när det är folk runtomkring?
    Är himla blyga båda två eftersom det liksom känns på riktigt, TACKSAM för hjälp!

    K 2014-08-21 20:05:50
    Svara
  • Hur känner du inför att du är en förebild för så många unga? Tänker till exempel om ditt partyknarkande skulle läcka ut, hörde att du började gråta på Way Out West för att du inte fick tag på mdma till din födelsedag.
    Är genuint nyfiken.

    Anna 2014-08-21 19:44:17
    Svara
  • Hej!! Undrar vad du har under dina kjolar på vintern utan att frysa?? Letar efter svarta strumpbyxor eller ngt liknande men allt är för kallt alt. för fult, skulle vara jättesnällt om du svara!

    Daria 2014-08-21 19:43:41
    Svara
  • Vad gör man när man träffar en kille en kväll i en annan stad på en annan plats och för första gången på 10 månader känner fjärilar i magen på riktigt? När man har några fantastiska timmar tillsammans och sen tvingas åka hem till en grå vardag i en annan verklighet men inte kan få honom ur varken hjärnan eller hjärtat? När sannolikheten att man ses igen är ca noll men en del av ens inre undrar om det kanske hade kunnat bli nåt? Och trots att den logiska delen av hjärnan säger ”släpp det, det finns andra finisar där ute”, så pirrar det till i magen när man blundar och tänker på den där kvällen? Vad gör man?

    Amanda 2014-08-21 17:21:40
    Svara
  • Shit. Alltså du som inte har varit ihop med någon. Jag känner samma så himla mycket.Och jag känner mig så dålig så ofta när jag tänker på det. Men jag tror att det blir bra nån gång. Framför allt tycker jag att det är viktigt att tänka att alla är så jävla viktiga oavsett hur många eller få de har varit ihop med. Den här texten var otroligt befriande för mig att läsa: http://www.rookiemag.com/2011/10/never-been-kissed/ Och en fin låt av en dikt av Laurence Alma-Tadema: https://www.youtube.com/watch?v=EHTiPiA-iq8

    Åsa 2014-08-21 15:43:39
    Svara
  • Men måste man inte betala skatt osv på gåvor när man bloggar?

    Maja 2014-08-21 13:51:14
    Svara
  • Tänkte bara säga att jag tycker du svarar så bra och klokt på alla frågor. En eloge till dig! :)

    Anna, New York – My Bite of the Big Apple 2014-08-21 09:24:50 http://www.newyorkmybite.com
    Svara
  • Till distanstjejen. Jag och min kille hade varit tillsammans i ett par månader när han flyttade 100 mil bort. Detta var snart två år sedan och det har fungerat jättebra. Jobbigast är när man ska åka ifrån varandra och vet att man inte kommer ses på kanske två-tre veckor, men det känns lugnt efter ett dygn ifrån varandra igen. Jag tror inte man ska problematisera saken så mycket. Det är skitmysigt när ni väl ses, man har mer tid över för sig själv, Man får välja vad man vill äta till middag varje kväll när man är själv (bara en sån sak WIN) och man får längta efter varandra. Det är faktiskt asnice, förutsatt att man litar på varandra och det gissar jag att ni gör efter 3 år tillammans… Som Frida skrev, ligg inte hemma och gråt, se det positiva i det och inkludera varandra i ”det nya livet”. Det kommer gå jättebra och ni får en så mycket mer spännande förhållande-historia än om allting bara hade varit enkelt och ni bott ihop hela tiden, utan några hinder på vägen :)Lycka till!

    c 2014-08-21 09:05:11
    Svara
  • Ett till svar till 21 åringen! Gud det där hade verkligen kunnat vara jag, som 21. Det finns ingenting i hela världen som jag varit lika säker på som att jag aldrig skulle ha en pojkvän. jag, som var den enda ingen ens ville ha chans på i lågstadiet, och som det fortsatt exakt så för resten av livet. Om man inte ens haft en flirt när man är 21 vad är oddsen att det ska hända innan 42?? Typ så. hade även blivit stressad av era kommentarer eftersom ni alla fall verkar haft någon liten flirt medan jag aldrig i princip inte pratar med killar, och ändå verkar ni deppiga. Jag som dessutom är så sjukt jobbig och ful. Och om någon kille hypotetiskt vill ha mig, varför skulle de vara någon jag gillar? Brukar ju inte ens tycka mina snygga kompisars killar är attraktiva?

    men woops så hände det ändå. HELT SJUKT. Chocken varade ett halvår ungefär, innan jag började vänja mig vid att det var på riktigt. (Och han är världens sötaste men mina kompisar tycker väl såklart att deras pojkvänner är snyggare, såklart, för så fungerar det ju).

    och faktiskt, året innan, när jag var 21 år hade han flirtat med mig. Men jag förstod det inte alls, tycktejag hade tydliga bevis på att han inte var intresserad. För jag såg liksom inte sånt!

    I alla fall. Visst kan det vara dånar man av någon ond slup aldrig träffar någon någonsin, någon av alla 7 miljarder människor borde väl kunna råka ut för det, visst. Men det finns INGET som säger att det skulle bli så bara för att det inte hänt när man är 21! :)

    T 2014-08-21 07:36:12
    Svara
  • Hej du som är 20 år och bor utomlands och saknar din familj så mycket att du går sönder. Jag känner precis exakt till 100 % samma sak. Har också insett att det bara inte går att bo i småstaden men att det gör ont nästan hela tiden trots att jag också trivs så himla bra. Skicka iväg ett mail till mig? johanna@wallby.se

    Johanna 2014-08-21 00:23:19
    Svara
  • teres: vet inte vilka tavlor du menar så kanske är min kommentar egentligen dum men kanske menar du dom från Liljebergs?

    xyz 2014-08-20 23:55:43
    Svara
  • Alltså Frida. ”det är bättre att vara modig isär än rädd tillsammans”
    Så jävla bra sagt! ska alltid bära med mig det. tack <3

    simone 2014-08-20 23:43:05
    Svara
  • .. den där bifogade läsarkommentaren om att varje kombination av människor är ett eget litet land gjorde min kväll. Fy farao och fy fan och fy helsikes vad vackert. Tack till dig,tack till dig som skrev det. Och Tack Sandra som ger guldkant när vardagar och liv ibland känns halvtomma.

    Mvh En 21-åring som tappade sin kärlek till ett annat land långt borta för mer än ett år sedan men som nu har fått reda på att de drömmer samma ses-igen-i-en-europeisk-stad-dröm vissa nätter och som därav känner sig oerhört ängslig samt oförmögen att svara honom med något endaste ord… vill bah rymma och låtsas igen.

    Dori 2014-08-20 22:16:42
    Svara
  • Vad glad jag blev när du svarade på min kommentar. Har letat och hoppats att den skulle komma med i dessa ”svarar på frågor” inlägg. Och idag gjorde den det!

    Tycker om dig så mycket och är tacksam för att du är en sådan bra inspirations källa. Kära Sandra, GÖR EN KLÄD COLLETION <3

    Elin 2014-08-20 21:22:44
    Svara
  • Till personen som snart ska flytta ifrån sin pojkvän:
    Det kommer gå bra efter ett tag! Och gör det inte det så hade det inte gått annars heller, inte i längden i alla fall. Man kan ju inte sitta ihop ett helt liv liksom. Jag har haft distansförhållande i två år nu och det går över all förväntan! (vi bor i olika länder och det tar typ 12 timmar att resa för det går inga vettiga flyg utan det är tåg och färja som gäller).
    Här är några saker som jag tycker får det att funka:
    1. Skaffa ett liv på det nya stället! Skaffa kompisar, gå ut, presentera dina nya vänner via sms/skype/internet så personen du är ihop med är engagerad i ditt nya liv och gör detsamma med hans nya bekanta. Det är skoj, man får dubbelt så många vänner!
    2. Ligg inte hemma och gråt med ett immigt fotografi och vägra träffa andra. Du är inte en sämre partner för att du har roligt utan den andra. Tvärtom.
    3. Skypea ofta! I början känns det kanske stelt men det går över och till slut kan man göra vardagliga grejer via skype trots bristfällig uppkoppling och hackigt ljud.
    4. Smsa massor! Jämt!
    5. Var jävligt ärliga, svartsjuka på håll kan vara mördande så tillit är om möjligt ännu viktigare när man inte ses så ofta.
    6. Och det här tycker jag nästan är viktigast: få inte panik om det känns stelt och konstigt när ni ses. Det är så när man inte setts på veckor. Det går över. Man kan liksom inte fortsätta EXAKT där man slutade efter sex veckor utan fysisk kontakt. Efter två eller tre dagar är allt som vanligt fast ännu roligare igen.
    7. Tänk på vad kul det blir när ni kan vara med varandra igen. Några år går fort och det är bättre att vara modig isär än rädd tillsammans.

    Frida 2014-08-20 21:00:50 http://dezdemonas.blogspot.com
    Svara
  • Hej Sandra! Jag vet typ redan svaret på den här frågan men jag ska ställa den ändå och jag skulle vara så himla tacksamt får ett svar ändå. Så, jag har blivit så himla HIMLA kär i en kille som jag absolut inte borde vara kär i. Vi har hånglat några gånger men grejen är att han har sagt till mig att han inte vill vara i ett förhållande. Han sa det inte till mig direkt, utan mer som någonting som han säger till varje tjej som han strular med. Och jag vet att han låter som en idiot och det är han också och jag borde inte slösa min tid på honom, men jag har blivit kär. Eller kanske är jag inte kär utan det känns bara bra att ha någon som vill pussas lite när man har druckit för mycket alkohol. Så hur fan ska jag nu sluta tänka på den här killen som har finaste leendet och krulligaste och mjukaste håret?

    Hanna 2014-08-20 20:57:57
    Svara
  • Hej Sandra! Jag vet typ redan svaret på den här frågan men jag ska ställa den ändå. Det är såhär att jag har blivit så himla HIMLA

    Hanna 2014-08-20 20:50:21
    Svara
  • Hej, to the girl who’s 21 and never have like a good relation and so…

    Cheer up, dear! You’re so young, and this kind of things happens when you never expect them to. I can understand how do you feel, ’cause I feel the same sometimes… and see? I’m almos 33 years old, and single; and the truth is that what I really wanna do is ENJOY life. ‘Cause we only have one life, and we must live if full time.

    Love will appear when you stop searching it. It always do the same. And then, it may stay, or it may go, and then come back again. Life is that, and so love, until one day it will stay with us. And I’m sure it will, I need to belive in that.
    Puss!

    Libertad 2014-08-20 20:46:26 http://sahakiel.blogspot.com.es/
    Svara
  • Hej!
    För ett tag sen hade du bilder på inramade… insekter? Eller fjärilar, eller skalbaggar eller liknande. Har försökt hitta inlägget genom att googla niotillfem + tavla/insekt/ram/skalbagge/fjäril osv men hittar det verkligen inte :( Vet du vilket inlägg jag menar, eller är det kanske någon som läser den här kommentaren som kan hjälpa?:)

    teres 2014-08-20 20:20:02
    Svara
  • Hej Sandra, jag läste nyss ditt inlägg om långdistansförhållanden som du länkade till, och jag gillade verkligen det du skrev om att vilja vara trygg och glad och stark i ett förhållande, för precis så tänker jag också. Så nu undrar jag: vad gör man om man valde precis tvärtom? Om man bestämde sig för att långdistans inte skulle ge en de där sakerna och så flyttade man hem igen och gjorde slut för det var det vettiga att göra. Och vad gör man om man nu upptäcker att belöningen för att ha varit duktig och förståndig tydligen är att känna sig så himla ensam och ledsen (precis så där som man föreställt sig att avståndet skulle kännas, fast utan några sms eller skype-dejter eller en plan om när det blir annorlunda)?

    Sara 2014-08-20 19:45:20
    Svara
  • Hallå! Jag vill bara skicka ett litet svar till 21-åring som tror att ingen kan bli kär i henne osv. Jag är 24! Och jag har inte fått uppleva känslan av att vara ihop med någon man är kär i och som jag är kär i tillbaka. När jag är deppig tänker jag att jag är alldeles för bra på att vara olyckligt kär så det är det jag är dömd till. Men what the hell, NEJ! Vår tid kommer!! <3 jag har haft ett litet fjuttförhållande på 4 månader som var så fel, för att jag inte kände några vara kär i-känslor för honom. till slut störde jag ihjäl mig och vi gjorde slut gemensamt. jag vill mest hetsa på för att äntligen få ha ett riktigt förhållande, och räknade varje dag som vi hade varit ihop för det var ju rekord. men det är så sjukt mycket mer väääärt att vänta på någon du blir kär i! Nu i sommar träffade jag en person som var så mycket som mig, och allt kändes jättebra med fjärilar i magen och allting. Efter 1,5 månaders dejtande ville inte han fortsätta. Hepp, det var jäkligt tråkigt, och jag fattade inte varför han inte bara kunde vara kär i mig, men bara de där dejterna kändes så oerhört mycket MER i magen än mitt "riktiga förhållande". Och det var mycket roligare. så sluta känn pressen och stressen, gå på din magkänsla, och din tid kommer <3 <3

    Matilda 2014-08-20 19:42:37
    Svara

senaste från Creative

Sandra Beijers webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Home
Sanna Fischer
Home
Andrea Brodin
Hälsa
Foodjunkie
Hälsa
Josefines Yoga
Creative
Sandra Beijer
Creative
Flora Wiström
Creative
Sandra Hjort
Lifestyle
Sanne Alexandra
Man
Kevin Triguero
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Elin Johansson
Mode
Chrystelle Eriksberger
Hälsa
Träningsglädje
Creative
Sara Edström
Mode
Fanny Ekstrand
Creative
Linn Wiberg
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
PT-Fia
Mode
Pamela Bellafesta
Mode
Emelie Wikström
Home
Julia K
Man
Viktor Frisk
Man
Johan Hurtig
Mode
Petra Tungården
Man
Marcus Schuterman
Man
Philip Conradsson
Man
Niklas Berglind
Mode
Linn Eklund
Home
Amelia Widell