Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

answers to past weeks comments. part 2.

www.pinterest.com

Hej Sandra! Jo, för ganska exakt 7 månader sedan (gudars vad tiden går snabbt) så gjorde jag slut med min dåvarande sambo efter att ha varit tillsammans i 4 år. Nu har jag träffat en annan person som jag tycker är himla fin, men jag kan känna att det är lite läskigt med det här nya. Min exsambo visste ju allt om mig, min ångest och hur jag fungerar medan den här nya personen inte vet något alls. Det känns läskigt att öppna sig för någon ny igen och vara sårbar på det sättet. Har du något tips på hur jag kan tänka för att det ska kännas lättare? Kram
Grejen är ju den att det är alltid läskigt att öppna sig för nya kärlekar. Det är läskigt att bli ihop med en ny, lära känna någon ny och ta sig nära den nya. Man vet inte om det kommer sluta som förut, om det kommer gå åt helvete igen. Men jag tänker: jag har ändå bara ett enda himla litet liv. Då måste jag ju bara öppna mitt hjärta så vidöppet jag kan varenda gång. För att jag måste, för att det är så himla viktigt att inte fega bort sitt liv. Och om det kraschar och går sönder den gången igen, så får man väl helt enkelt stå ut de där mörka månaderna ännu en gång. Jag tycker det får vara värt det, för tänk på vad man kan missa annars.


Hej Sandra, älskar dessa inlägg så himla mkt. Nu är det som så att jag behöver råd, eller hjälp eller egentligen bara någon som förstår. Min pojkvän åker om några dagar över till andra sidan Atlanten för att spendera en hel månad där. Det gjorde han förra året med och det enda jag kommer ihåg från den tiden är den enorma saknaden i hjärtat, en sorts ihärdig smärta. Är så rädd för att känna sådär igen, har pratat med honom om det och han säger att allting kommer bli bra. Det vet jag ju med, men det känns fortfarande hur jobbigt som helst. Hade velat ha honom hemma och fortsätta med våra somriga äventyr. Åh. :/
Jag vet :/ Det är svinjobbigt och gör SÅ ont. Men det gör det för att ni passar så bra ihop och tycker så mycket om varandra. Då blir det så. En månad går fort, snart är ni med varandra igen.

angående ‘Köp en hudfärgad behå’. lite komplext att använda begreppet ‘hudfärgad’ då det oftast används av och för personer som passar in i vithetsnormen. jag skulle nog snarare säga (om vi pratar detta sammanhang) att hen kan använda en behå som inte syns så mycket. värt att tänka på tycker jag!
Mja jag vet inte om jag håller med, en behå som inte syns så mycket skulle jag inte koppla som en hudfärgad. Jag skrev faktiskt först beigefärgad behå, men tänkte att det hjälper ju överhuvudtaget inte om man har en annan hudfärg, så då skrev jag om det. Så just en hudfärgad behå tycker i alla fall jag är ett bättre ord, för det är då det blir bra under en vit t-shirt, om man hittar en behå så nära sin egen hudfärgad som möjligt, oavsett vad det är för färg!

Hur håller du kontakten med vänner i New York och på andra ställen långt borta? Har du tips?
Facebook! Sedan kan jag också känna att man behöver ju inte hålla kontakt prick hela tiden. Vissa pratar jag bara med när vi ska ses, och vänskapen är så pass stark att man klarar det. Om man saknar varandra kan man ju skicka ett meddelande och säga det: jag saknar dig.
Man hinner inte prata med alla hela tiden, men man kan ju då och då skickade ett youtubeklipp på en gullig katt till exempel.

Hej Sandra, detta är en fråga till ditt nästa answers to past weeks comments-inlägg! Det är såhär att jag och min pojkvän har tänkt att flytta ihop till nästa sommar, till Göteborg, eftersom vi båda då ska plugga i samma stad. Har du några tips? Vad ska man tänka på? Tror du det kommer att funka? Vi är 19 och 20 år och varit tillsammans i snart två år. Just nu känns allting underbart, men tänk om vi inte klarar av att bo tillsammans eftersom vi aldrig har testat det- vad händer då? Du bor ju med din pojkvän nu, hur är det egentligen att göra det? Längtar egentligen så himla mycket! Kram (älskar din blogg) <3.
Grattis till att flytta ihop! Det är jättemysigt. En sak som jag tycker är bra är att sätta some ground-rules. När ska ni tvätta? När ska ni städa? Ska ni ha en matkassa varje månad så att ni handlar lika mycket mat? Gillar ni att ha det ungefär lika rent och städat omkring er? Om inte, hur ska vi lösa då så att alla blir glada? Typ sånt liksom. Sätt er ner och strukturera er vardag! krampuss!

Jag är så himla ledsen och vet inte vart jag ska vända mig, och det här är ju som ett litet minikollektiv med bra peepz tänkte jag. Så.
En lång historia nerkortad, Jag träffade en kille för tre månader sen, fick veta att han hade varit i ett förhållande bara några månader innan han träffade mig. Hon började höra av sig när hon förstod att han träffat någon ny, men han tog inte kontakt med henne och betedde sig som om han verkligen tyckte om mig, jag fick träffa hans föräldrar och bästisar och hela den grejen. Men så åkte han iväg på festival och träffade henne där, och när han kom hem hade hon skrivit ett brev till honom och då ångrade han sig och ville gå tillbaka till henne. Men när vi ses nu och pratar så låter han så sjukt osäker, säger att han vill vara med mig också, att han tänker på mig hela tiden, att det är konstigt nu, att han är förvirrad osv. Men jag är så jävla förvirrad, ledsen och bara lämnad, jag vill ta kontakt med honom hela tiden, han la till mig på snapchat igen efter att jag blockerade han och kollar hela tiden var jag gör. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra jag är så kär i honom och jag förstår att det är förvirrande för honom, men jag vet inte hur jag ska hantera det här på något bra sätt. Vet ingenting. förvirrad. hjälp snälla pusshej.
Ta bort honom, hör inte av dig till honom. Be honom att sluta höra av sig till dig. Det finns VERKLIGEN vettigare killar därute än sådana som är ”osäkra” och ”vill vara med båda”. Gudars. Douche. Han kan va.

Vilken storlek har du på vampire weekend tshirten? Skitsnygg!
XS! Puss.

Sandra eller er andra i kommentarerna. Jag behöver tips. I maj träffade jag en kille och blev monsterkär. Det varade i ca 3 veckor. Han sa han inte ville mera och hittade en ny direkt. Dom går på event tillsammans, sover tillsammans och allt det där. Jag är snart 30 år och känner mig så löjlig. Jag kommer inte över det. Jag kan inte sluta tänka på att det borde varit jag. Att vi skulle ha den fina sommaren. Jag vet inte varför det här tar sån tid. Jag har varit med om breakups förut men detta var bara en sån himla sorg. Jag såg liksom allt det fina vi kunde ha och sen försvann det.
Jag vet vart han bor även fast jag aldrig ens var där. På en gata i Göteborg som jag har undvikit hela sommaren. Jag vet vart hon tjejen jobbar. Nära mitt jobb. Jag måste släppa detta snart. Han har förstört min sommar och jag känner att detta kanske inte är helt normalt. Eller är det? Jag känner mig för gammal för sånt här skit. Att jag borde säga fuck it och gå vidare. Och det har jag gjort. Sen kommer det tillbaka. Sen tittar jag på hans facebook även fast jag tog bort honom, och ser att hon gillar hans nya profilbild.
Har någon varit med om detta efter så kort tid tillsammans?
Ja. Ibland spelar tidsspannet inte någon roll ju. Ibland känns det för mycket på så kort tid och då blir det ju typ ännu jobbigare att det tas ifrån en så fort. Prata om det tycker jag med dina kompisar. Gör nya roliga saker, ROLIGARE saker än vad ni gjorde ihop. Och såklart, respektera att du liksom är så här ledsen. Skitsamma om det bara var tre veckor. Man ska banne mig få sörja över allt som gör jätteont.

 Har du tips på något märke som har bra vida kjolar? Min favorit från Monki totaldog och har inte lyckats hitta några snygga till bra pris :/ kram
Monki är bra och jag tycker forever21 och asos är duktiga på fina kjolar också!

vad använder du för solskydd? tycker att det är såååå svårt att hitta en bra produkt som inte syns (a.k.a som man blir glansig eller blek av).
Jag använder en bb-cream med 25 spf i. Älskar BB-cream! Det är en foundation som gör huden superlen och den har typ alltid spf i sig oavsett märke.

Hej Sandra, ok det här är en fråga som jag inte tror det finns något svar på egentligen, men jag tänkte att du är så klok att det kanske kan hjälpa att höra några ord som kommer från någon utomstående. Hela grejen för mig började när killen jag var (jättejätte)kär i och hade träffat i två år låg med en av mina före detta bästa kompisar. Alla visste om det ett par månader innan en av mina bästa killkompisar berättade det för mig. Då blev jag superledsen. I samma veva blev jag sjuk i livmoderhalsen och kunde inte ha sex med någon. Jag vet fortfarande inte om jag kan det men läkarna tror att jag är frisk nu. I och med det här så slutade jag prata om killar och allt sånt. Nu när jag träffar mina kompisar så pratar de mycket om sina pojkvänner (jag är en av få kvarvarande singlar i mitt gäng) och kort sagt vet jag inte hur jag ska tackla de här samtalen. Jag har tagit upp en gång att jag inte kunde träffa någon på ett tag för att jag var sjuk (när jag var sjuk) men ingen ville prata om det och det blev jättedålig stämning. Samma sak när jag nämnde att jag kände mig väldigt ledsen över det som hänt med killen jag dejtade och inte orkade ta en fika, det blev mest ett ‘ok’. Förutom det så vill jag inte ens kyssa någon kille på ett bra tag, det går liksom så långt att jag känner mig ledsen om någon försöker flirta med mig. Jag känner mig verkligen ‘bränd’. Så efter det här hur kommer man igång igen? Hur pratar man om det när alla andra pratar om hur bra de har det med sina pojkvänner? Hur vågar man lita på någon igen?
Men hallå. Vad är det för vänner? Det är klart att du måste få prata om det. Alltså. Blir superarg på dina kompisar. Sätt dig ner och ha ett serious snack med dom. Säg det du har skrivit här till mig. Förklara att det gör ont, förklara att de måste lyssna på dig. Det här är ju sorgliga saker. Sedan undrar jag att om man liksom blir ledsen över att någon flirtar och man inte ens vill kyssa en kille, då kanske man ska ta det på rätt stort allvar. Då kanske man ska gå och prata med någon professionell om det? Du ska inte känna såhär. Ingen ska behöva det. Och du! Skaffa Tinder, en app där du kan like:a killar och chatta lite med dom (och träffa dom sen om du vill). Det kanske är ett ganska bra försiktigt första steg tänker jag? Då behöver aldrig oroa dig om det fysiska förrän du verkligen verkligen vill. PUSS.

jag låg med en kille nåra gånger i somras. vi kände varan lite genom kompisar och han va bra på att hångla, det va så det började. men sen när jag lärde känna honom mer på riktigt, dom där gångerna i somras när vi satt och pratade i flera timmar, blev jag störtkär i honom. senaste gången vi sågs ( en och en halv månad sen) hade vi hängt en hel kväll och en bit in på natten, och precis när vi skulle kyssas hej då sa han, som från ingen stans: ”du vet att det här kommer behöva ta slut nån gång va?”. jag blev sjukt förvånad, vi hade inte snackat alls om vilken typ av förhållande vi hade, inte försökt definiera något ”oss”, så den där kommentaren kändes verkligen som att den kom från ingenstans. sen fattade jag inte vad han menade heller. allt tar ju slut liksom, oavsett om man snackar om ett one-night-stand eller ettt förhållande som varat i 70 år som tar slut för att nån dör. jag tyckte att hans kommentar lät lite som ett försiktigt och ”snällt” sätt att säga ”kom ihåg att vi inte är ihop, jag vill inte att du ska tro att det här håller på att bli seriöst”. som om han kände sig trängd. men vi hade aldrig snackat i dom banorna, jag hade aldrig hintat att jag ville ha ett förhållande eller nått, för allt va så nytt! jag hade inte ens tänkt i dom banorna! men när han sa så tvingade han mej liksom att börja tänka. och det va typ då jag insåg att jag höll på att bli kär i honom. sen sågs vi inte, vi var borta från stan på olika håll, hördes av lite på fb, men inte mycket. igår såg jag honom i skolan och då fattade jag att jag inte hade inbillat mej nått eller att det inte hade gått över. det kändes som ett slag i magen när jag såg honom och jag va helt skakig hela dan efteråt. jag e alltså kär i honom på riktigt, jag e säker nu. och jag vet inte va jag ska göra. jag e rädd att han kommer backa direkt om jag förklarar att jag faktiskt har känslor för honom. jag är nästan helt säker på att han skulle göra det faktiskt. även om han skulle känna nått liknande för mej e han inte förhållandetypen. det knäppa e att det e inte jag heller. jag e inte en person som går runt och letar efter ett förhållande, tvärtom blir jag rädd av att tänka på förhållanden. men å andra sidan vill jag ha honom i mitt liv, va säker på att han finns där, jag vill bara hänga med honom och ligga med honom osv.
och om jag inte skulle berätta att jag e kär i honom e jag rädd att han kommer försvinna ur mitt liv. att han en dag, helt plötsligt inte vill ses mer. bara så där. det känns som han skulle kunna göra det när som helst och utan dåligt samvete, även om det sårar mej, för han har ju trots allt inte lovat mej nått. men allt känns så fel för han kan ju få mej precis när han vill. varje gång han skriver kommer jag att svara, och varje gång han vill ses kommer jag säga ja. men jag kan aldrig räkna med honom.
vad tycker du jag ska göra, sandra? jag skulle önska att jag slapp tänka allt det här. jag tycker så mycket om honom och vill inte förlora honom, vill bara vara med honom, men nu känns det som att allt e på väg att falla sönder. som att det kan falla sönder när som helst. och ändå har det knappt börjat. det har nästan inte hunnit bli något ”vi” mellan honom och mej, och redan känns det som att allt kommer falla i bitar.
<3. Olyckliga förälskelser är jobbiga grejer. Men grejen är den att de går faktiskt över. SOM jag har varit olyckligt kär i diverse pojkar och män som efter lite fram och tillbaka-hångel kommit fram till att ”de inte vill ha ett förhållande” (i alla fall inte med mig) och sedan lämnat en ensam kvar med frikkin blödande hjärta. Sedan följer ett par månader av trånande. Man ser honom överallt. Han är såklart på det där caféet man brukar gå till, han dyker upp på någon fest, man ser honom hångla med någon annan. Och kanske efter tre veckor hör han helt plötsligt av sig och man önskar sig femhundra gånger om att det kanske är nu det händer. Men det är typ exakt aldrig så. Han vill bara hångla lite, hålla kvar ens uppmärksamhet. Det finns så många därute som älskar när nån är olyckligt kär i dom. Så fort man själv börjar svalna drar de en tillbaka in med ett sms eller fyra. Det här suger såklart. Och gör att komma över-processen tar längre tid. Jag skulle kunna säga att du INTE ska svara på hans sms. Att du INTE ska träffa honom när han vill. För det borde du inte. Men jag vet ju själv att det är långt mycket svårare än. Så det enda jag kan säga är att det kommer att gå över. Det finns grabbar där ute som är en bättre match med dig, och det kommer du märka när du träffar dom. Puss.

Yo! Helt orelaterat till inlägget men ändå: skulle inte du kunna skriva nåt om valet i september, och framför allt varför man INTE ska rösta på SD? Alltså, är inte helt 100 på att du faktiskt har skrivit att du inte gillar SD men med tanke på att du är FI!:are och även har MP nära hjärtat känns det inte som en alltför galen slutsats att du tycker att SD är blä. Så: skulle du kunna tänka dig att skriva om det? Är så dålig på att argumentera och är allmänt ganska opåläst så har så svårt att argumentera mot folk som prisar SD och drar fram argument som jag är säker på är tagna ur röven. Du är så vettig så vill gärna höra vad du har att säga!
Den här krönikan tyckte jag var så JÄKLA bra på ämnet.

Hej Sandra! Jag tänkte besöka versaille slottet i höst och har hört att det är gratis för 18-26 åringar som bor i europa. Är det sant att det är gratis? KRAM♡
Ja det är sant! Men har för mig att Trädgården fortfarande kostar inträde.

Jag har en fråga till dig och Michelle. Nu när ni inte längre äter p-piller, har ni funderat/använt någon annan typ av preventivmedel som p-stav eller plåster, eller kör ni kondom varje gång nu? Kram
Jag har kört avbrutet ett tag vilket jag inte ens borde skriva här för det är ett jättedåligt och uselt tips pga så osäkert. Men så är det i alla fall. Just nu kör jag Natural Cycles, som är en mobilapp som mäter ens temperatur och därigenom ser när man har ägglossning. Jag har ingen aning om den fungerar än faktiskt, för jag har inte använt så länge. Men OM den gör det är jag bannemig den lyckligaste på jorden, för det innebär att jag aldrig mer i livet behöver stoppa i mig hormoner igen.

Sandra! Minns att du köpte ett par så fina Chanelcreepers i NY. Vet du om de fortfarande finns att köpa? Ska iofs försöka googla svar också. Drömskor ju. (Är de bekväma och så?) kram <3
Jag tror inte de finns kvar att köpa. De var från vårkollektionen 2013. Men kolla ebay! De är superbekväma. puss.

Men varifrån är tartan-kilten?! :)
Vintage!

 

 

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
54kommentarer
  • Hej fina Sandra! Har för mig att du tipsade om en novellsamling en gång med små jättekorta (kärleks?)noveller. Minns jag rätt så nämnde du att en handlade om en tjej som gjort en stödgrupp för sina expojkvänner för att de saknade henne så mycket, och lite andra små historier. Men hur jag än googlar och letar så hittar jag ingenting, vet du möjligtvis vad jag pratar om? Kram

    Viola 2014-09-18 20:24:13
    Svara
  • Hej,
    vad gör en när en börjat träffa en kille och börjat gilla honom och när det efter ett tag kommer fram att han inte har gjort slut med sin tjej som han sagt utan att de bara har en paus och att det egentligen inte var tillåtet att träffa andra under den här tiden men att han säger att han gillar en och hoppas att en kan förlåta honom för att han ljugit och att han vill vara med en? Förlåter man honom eller går man vidare för att han är ett svin som inte sagt sanningen trots att en tycker att han var typ världens finaste innan detta kom fram?

    Josephine 2014-09-14 23:02:00
    Svara
  • Sandra, jag vet att du inte är någon relationsexpert men jag tänker att du haft fler förhållanden än jag och mer livserfarenhet så här kommer en fråga om kärlek:
    Jag har varit tillsammans med en kille i två år men har sedan ett tag tillbaka funderat på om vi kommer hålla. Han är inte den som överöser en med komplimanger eller kommer oförberett och pussar en i hela ansiktet, vilket i sig inte är något dåligt men jag tror att jag har ett behov att få bekräftelse på att han är kär i mig eftersom jag börjat märka att jag kan ifrågasätta om han verkligen är kär. Jag är dessutom den som gärna ger många komplimanger och överöser med pussar, vilket gör det lite jobbigt att han inte gör det tillbaka. Vi har pratat om det här och jag vet att han är kär i mig och försöker bli bättre på uppmärksamhets-grejen men ändå kan jag ibland undra om ”jag är mer kär i honom än han i mig”. Tror du att det går att få att funka eller är vi för olika och behöver olika saker? Han har ju tusen andra underbara egenskaper och även om jag funderat på att göra slut så går jag nästan sönder av bara tanken…

    Elisabeth 2014-09-12 20:37:25
    Svara
  • Hei! Digger deg og bloggen din. Jeg trenger litt råd. Eksen min og jeg gjorde det slutt i fjor vår etter tre og et halvt år, et veldig fredelig brudd som vi begge kom fram til over en flaske vin. Jeg er fornøyd med avgjørelsen vi tok, og selv om det var trist og det tok litt tid er jeg nå over han og oss. Det tok et halvt år før jeg kysset noen andre, og jeg har etter det møtt flere søte og snille gutter. Men jeg føler ingenting. INGENTING. Og jeg synes det er så leit, fordi jeg har så lyst å bli forelsket. Men uansett hvor snill og søt en gutt er, og hvor fint det er der og da, og uansett hvor interessert han er i meg, så har jeg enda ikke møtt noen jeg vil fortsette å henge med videre. Jeg er en 25-åring som alltid har vært en håpløs romantiker, men er nå en fortvilt romantiker – og selv om det høres veldig dramatisk ut så har jeg i det siste lurt på om jeg er i stand til å bli føle noe og bli forelsket igjen. Dette gjør meg svært trist, og jeg tror jeg rett og slett trenger å høre at det kommer til å skje. For det vil skje, sant?

    M 2014-09-11 14:32:02
    Svara
  • P-DATOR P-DATOR P-DATOR!!!!

    JAG SÄGER BARA P-DATOR!

    Jag har en fantastiskt liten p-dator som heter Pearly som har en supernogrann temp som man mäter temperaturen i munnen varje morgon innan man gått upp ur sängen. Pearly signalerar sedan rött eller grönt. När det är grönt är det bara att ligga på och se glad ut, är det rött så får man använda kondom eller leka på andra sätt. Detta är JÄTTESÄKERT om man använder den rätt. 99% säkerhet. Den är lite dyr i inköp, 4000kr i Sverige, 2000kr i USA, men såååå värt. Har superkoll på min cykel nu, slipper hormoner och kan planera om jag vill bli gravid eller ej. Varför detta inte är stort är för att det inte är sjukvården som producerar detta, inget gigantiskt läkemedlesbolag som tjänar massa pengar utan detta är ett tyskt teknikföretag som producerar.

    KOLLA IN! http://www.naturafemme.se/preventivmedel/pearly-p-dator-583064

    Sanne 2014-09-10 21:01:30
    Svara
  • MÅSTE BARA : NÄ, du borde inte skriva att du kör utan skydd, genom att avbryta! Eller jo, klart du ska skriva som det är och som du vill, men du bör vara medveten om att många av dina läsare är unga och när en är ung och menstruerar finns ingen säker tid i månaden, en kan verkligen bli med barn när som helst. Och penisar utlöser droppar sperma som försats som inte ens märks. En droppe är hur många spermier som helst och det behövs EN för att bli med barn!!! Vill bara lägga till det liksom, inte som att jag hatar på dig, och jag vet inte hur detta med säkra veckor och så funkar när en är typ 30 eftersom det är 10 år äldre än jag är själv, men när en är kring 20 och så, så kan en bli med barn alla veckor. Dessutom kan spermier överleva flera dagar inuti slidan osv.
    Ville bara säga det och så ifall jag hjälper nån!
    Tycker också hormonella preventivmedel är dumma och orättvisa (även om det räddar mig från att dö en gång i månaden), finns ju då dock hormonfria spiraler om en inte vill ha en liten bebis!

    Gry Sol 2014-09-09 23:43:08 http://radarmagazine.se/litensol
    Svara
  • Till Pamela och Lisa M och er andra med svår mensvärk. Att ha så ont att man svimmar och kräks av mens är inte normalt. Gissningsvis har ni sjukdomen endometrios, en sjukdom som ca 10% av alla kvinnor har, många utan att veta om det. I varje menscykel så byggs livmoderslemhinnan upp för att ett befruktat ägg kan fästa. Om ingen befruktning sker så stöts denna slemhinna (endometriet) ut och det är det som är mens. Om man har endometrios så hamnar slemhinnan på fel ställen, den kan fästa på äggledarna, tarmen och andra ställen. Det finns fall med kvinnor som har haft endometrios till och med i lungorna.

    När det blir på det här sättet kan man inte göra sig av med slemhinnan vid mens, utan den kapslas in, blir till ärrvävnad, kan orsaka cystor och göra att inre organ växer ihop. Endometrios är en kronisk sjukdom som det inte finns något botemedel mot. Det finns mediciner som lindrar, framförallt hormonella. Men när endometriosen har växt till sig kommer den inte att försvinna av sig själv. Man kan ta bort det med operation eller försöka med mediciner.

    Och nu till min poäng. Om ni har endometrios så kommer varje vanlig menscykel att bygga på endometrioshärdarna. Smärtorna kommer att bli värre, kanske kommer ni att få svårt att skaffa barn, kanske blir ni tvungna att ta väldigt starka mediciner resten av livet. Genom att använda hormonella läkemedel kan ni förhindra att det växer till sig. Jag var utan medicin mot min endometrios i mer än 10 år, och idag är jag strax över 30, ofrivilligt barnlös, med ett gäng operationer och medicinska behandlingar bakom mig.

    Jag säger inte att det behöver bli såhär för er, men sök hjälp och gör en utredning så kan ni få svar om ni har sjukdomen och påbörja behandling snarast.

    H 2014-09-08 20:15:26
    Svara
  • Hej Sandra! Jag har börjat på kvinnofolkhögskolan i gbg. Alla i klassen är så tysta, rädda för att sticka ut. Känner mig så ensam bland alla tysta klasskamrater som är rädda för att yttra sig och sticka ut. När det är blandade kön dvs. killar i klassen på andra skolor jag gått på så har ja inte haft problem.. men den här skolan går det bara tjejer. Så jobbigt att det är så konstig stämning. Jag försöker vara mig själv men då sticker jag ut och folk svarar mig inte. Så här brukar jag aldrig känna annars. Varför blir det sådan stämning med bara tjejer i en grupp? Hatar att känna mig ensam.

    Sara 2014-09-08 16:31:52
    Svara
  • kan inte tipsa nog om hormonspiral!!! har testat allt: p-piller, p-plåster, p-ring men inget har funkat för mig, har fått helt sjuka humörsvängningar men har sån sjuk mensvärk att jag verkligen behöver ha någon form av hormonella preventivmedel. nu har jag haft min spiral i ett par månader och har inte märkt något alls förutom större bröst å lite dålig hud i början!

    anna 2014-09-08 14:33:47
    Svara
  • TILL ANNA KOLLA HIT! Jag vet många som gjort liknande grejer. Nu är det gjort och om det känns jobbigt så tycker jag att du ska tillåta dig själv att känna så, för om det känns fel så känns det fel. MEN du är INTE billig och äcklig och hemsk. OCH jag skulle vilja säga tvärtom när du nu varit med om en jobbig upplevelse som denna – så tror jag att du snarare kommer kunna finna styrkan att säga nej eller låta bli att göra något som du inte alls är sugen på eftersom du vet hur jobbigt det varit efteråt. OCH det tror jag kan vara en tröst. Jag tror du är en smart kvinnis som kommer kunna ta med dig denna grejen och upplevelsen vidare i livet och mest bara utvecklas av det? Før oavsett vad det är en gjort som en ångrar massor, så brukar en lära sig av det. och var inte så hård mot dig själv – var snäll! och att prata med någon kurator eller psykolog är också en skitbra grej – som att gå till gymmet fast før hjärnan!

    Metti 2014-09-08 13:32:16
    Svara
  • På tal om hudfärgad bh, kolla vad bra: http://www.buzzfeed.com/juliegerstein/this-lingerie-brand-is-redefining-the-word-nude#3rz5r8e

    Mikaela 2014-09-08 07:59:20
    Svara
  • reagerar lite på att du säger i denna pod att du aldrig haft ätstörningar, fast du skrivit ett långt inlägg om det tidigare?

    f 2014-09-08 06:27:04
    Svara
  • Till alla som inte gillar P-piller och efterfrågar ett liknande piller till killar, läs det här: http://www.etc.se/reportage/p-piller-en-kvinnosak

    SÅÅÅ INTRESSANT TEXT om hur forskare i princip har en lösning på manligt p-piller, men aldrig får stöd nog för att genomföra det. Förändring nu tack!!

    Alexandra 2014-09-07 23:13:15
    Svara
  • hellu! När du åkte till danmark vad hur gjorde du en sån där personlig google maps grej? *förstod inte exakt* men det lät bra

    t 2014-09-07 22:18:36
    Svara
  • Hej Sandra, ville bara att du skulle veta att jag och 6 andra tjejer träffades i dag på picknick i Tantoparken där det var någon festival efter att ha mailat med varandra (tackvare ditt inlägg). Vi satt i 3 timmar och lyssnade på musiken, skrattade, diskuterade gymnasium, politik, serier mm och åt vindruvor. Ville tacka DIG för mina 6 nya awsome vänner. puss och kram

    elin 2014-09-07 20:12:50
    Svara
  • hej ! jag minns att du skrev om dom olika redskapen du använde för att skriva din bok (andra program än word etc), hittar ej det inlägget, skulle du kunna länka till det?
    J

    josefina 2014-09-07 18:19:16 http://thatboston.com
    Svara
  • Hej Sandra! Jag älskar din blogg och du verkar vara en så fin person, både på insidan och utsidan. Jag skulle behöva lite råd och så, för jag vet inte riktigt var jag ska vända mig. Jag har precis flyttat 44 mil för att bo närmre min pojkvän sen nio månader tillbaka. Jag älskar honom och han är underbar, så att inte flytta är inte ett alternativ. Det som är är att jag finner den här omställningen väldigt tuff och jag kommer ofta på mig själv med att vara väldigt ledsen. Jag flyttade hemifrån när jag var 15 (är 19 nu), så det är inte det att jag inte är van med att bo ensam. Jag trivdes inte heller på stället jag bodde tidigare, så det är inte att jag saknar min gamla hemstad. Vad ska jag göra? Jag klickar inte direkt med folket i min klass vid universitetet, och alla människor jag känner här är min pojkväns vänner. Att fråga någon av dem om de vill umgås skulle bara kännas stelt. Är det här normalt? Kommer det bli bättre? Hur och var skaffar jag nya vänner? Jag har funderat på att gå på F!:s lokala partilokal, men det är så läskigt… Det blir istället att jag pratar med min mamma och sen gråter för att jag saknar henne och känner mig ensam. Jag vill inte ha det så här, jag skulle vara otroligt tacksam för ett svar! Tack så länge, speciellt för en riktigt bra blogg! <3

    Q 2014-09-07 17:28:30
    Svara
  • Till – (m.fl.)
    Du skrev att du inte vet hur Sandra tänker kring barn, och andra skrev att de känner folk som blivit till genom avbrutet. Ja, ok, det är ju tråkigt att behöva göra abort om en tycker att det känns jobbigt, men jag önskar verkligen att folk kunde sluta antyda att abort är dåligt. De som fick barn som blev till när de använde sig av avbrutna samlag fick det för att de VALDE att skaffa barn, snarare än att göra abort. Sluta skuldbelägga kvinnor som gör abort!

    Caroline 2014-09-07 16:36:06
    Svara
  • Anonym4, jag och min kille har precis som du kört med kondom i typ fem år och har fantastiskt sex. Jag håller med om att folk höjer på ögonbrynen när man berättar det men jag brukar tjata på om hur bra det är. Med mitt ex körde vi en del avbrutet men tycker det är mycket ”omysigare” (men framförallt osäkert) eller vad man ska säga än den lilla process kondomen tar. En annan grej min kille brukar säga är att han kan ha sex längre med kondom, vilket ju är nice 😉

    Så prata på om världens bästa preventivmedel!!!

    M 2014-09-07 15:27:36
    Svara
  • Min mamma blev till genom avbrutet! Och jag känner även en person vars son kom till så. Vill bara säga det, en ska göra som en känner för men det är bra att veta att det finns en verklig risk för graviditet då mannen kan komma lite innan själva ”slutklämmen”. Kvinnors kroppar kan även skicka iväg ägg spontant om den har lust.

    Jag vågar sällan prata om det här då jag mötts av en del skepsism från dom vänner jag berättat detta för men jag och min pojkvän sen c.a. 5 år har använt kondom genom hela vårt förhållande. Dels för att det är säkert och dels för att varken han eller jag velat att jag ska stoppa i mig konstiga saker. Dock är vårat sexliv sjukt passionerat och har mer eller mindre alltid varit under dessa 5 år. Den lilla stunden som den ska på behöver inte alls innebära att det hela klingar av om en är van!

    Det är ju såklart individuellt men jag hör verkligen aldrig om några par som kör det alternativet.

    Anonym4 2014-09-07 10:14:55
    Svara
  • Är 30 och har kört på avbrutet samlag i typ 10 år. Känner min kropp skitbra sedan jag slutade med hormoner och vet exakt när jag har ägglossning och riskerar att bli gravid (men då är jag extremt regelbunden också). Har fungerat hittills och oavsett så skulle jag hellre göra en abort än trycka i mig själv hormoner. Hela min tonårstid gick typ förlorad pga p-piller och minipiller och fattade inte ens vad dessa gjorde med mig förrän jag slutade vid 20. Tycker det är helt sjukt hur lättvindligt hormoner skrivs ut till unga tjejer.

    Ett annat hett tips som typ INGEN verkar prata om är silikonpessar. Inte provat det själv men hört från flera vänner att det ska vara grymt (och safe!). Kan sitta i hela tiden (tar ut och rengör bara) så inget en behöver stoppa in ”när det är dags” liksom :)

    tigern 2014-09-07 10:05:37
    Svara
  • Måste påminna alla unga tjejer om pessaret som är världens äldsta preventivmedel. Helt utan hormoner precis som kopparspiralen fast man tar ut den själv och sätter in den innan man har sex. Funkar som en kvinnlig kondom kan man säga fast man kan ha i den i ca 2 dygn och det blir inget avbrott för att fixa med den.
    Jag och min pojkvän har kört med pessar i 6 månader nu och är helnöjda. Ibland använder vi kondom pga inte så lätt att ha ”spontansex” med pessar men annars är det toppen!
    Det jag tycker är den stora fördelen med pessar om man jämför med kopparspiralen är att med spiral så gör kopparn så att man inte blir gravid. (Som jag fattat det). Men med pessaret (som bara är silikon) så samlas sperman upp i pessaret.

    TIPS TIPS, alla unga tjejer. Läs på om pessar och ring till närmsta kvinnohälsovård eller ungdomsmottagning!

    Sofia 2014-09-07 06:42:55
    Svara
  • Till Anna. Jag fattar absolut vad du menar, du kan inte vara den enda som varit med om det här och känt så efteråt. Jag önskar att jag visste vad jag ska skriva för att få dig att må bättre, för att känna sig äcklig är så himla hemskt och jobbigt och energikrävande. Särskilt när man har gjort något som var helt tvärtemot vad magen sa, då blir man ju också arg på sig själv och får ångest och ja, du vet. Men alltså, jag tycker inte du ska känna dig äcklig, för det är du inte! Ibland händer sånt där för man vill ju som du säger inte ”vara tråkig” eller sur eller jobbig eller vad som helst, och eftersom du, som det verkar på det du skrev om dina tonår typ, inte varit särskilt ”vild” innan så är det klart att det här känns massa! Alltså åh, konstig kommentar du får av mig alltså, jag vill egentligen mest få fram att du absolut inte är äcklig eller billig (att det ens är ett uttryck..?) (hatar det), och att shit happens och det kommer kännas bättre med tiden. Fortsätt festa! Prata med din kompis eller för all del med en psykolog, tänk vad skönt, få prata av sig, och liksom bara om sig själv:) hoppas du mår bättre snart:)

    Karolina 2014-09-07 03:01:05
    Svara
  • Jag blev gravid när jag körde med avbrutna samlag och ”säkra perioder”, och gjorde en abort som 16-åring. Nu är du ju äldre än 16 och jag vet inte alls, och har inte att göra med hur du och din partner tänker kring barn, men snälla, chansa inte om ni inte vet att ni vill ha ungar.

    - 2014-09-06 23:23:59
    Svara
  • Sandra eller någon annan smart människa: jag behöver lite tips!

    Jag har en kille om jag dejtar/ligger med och har gjort det nu i cirka tre månader. Detta är lite snärjigt och bakvänt, men jag ska försök sammanfatta det kort. Vi fattade för kanske tre och en halv månad sen att vi tyckte om varandra. Det var lite problematiskt eftersom vi båda då hade andra relationer. Hursomhelst ledde det till att vi rätt fort gjorde slut med våra dåvarande partners. När vi sen var singlar båda två kom vi på att ”bara dårar rusar in” och att vi nog skulle ”ta det som det kom”, ”vänta och se” och allt det där. Vi ville inte bli varandras rebounds och dessutom jobbar vi ihop, så vi ville inte bli ihop bara sådär, eftersom vår jobbsituation måste funka också. I alla fall, nu har det gått typ tre månader och allt flyter på väldigt bra (tycker jag), och jag tror jag är kär i honom. Kanske skulle jag vilja kunna kalla honom min pojkvän nu, vet inte riktigt egentligen, men jag vill i alla fall gärna veta vad han känner för mig och så… och liksom ja… vad vi håller på med. Men det känns som om jag har glömt hur man pratar om sånt. Hur ska jag ta upp samtalet om ”vad vi är”?

    Sophie 2014-09-06 22:38:19
    Svara
  • Pamela: Jag förstår precis vad du menar. Jag själv är väldigt plikttrogen som människa och när jag är tvungen att vara hemma på grund av min mens blir jag förbannad över att jag ska behöva ha det som jag har det men samtidigt har alla det olika. Min gynekolog är forskare och har skrivit en bok om mens där han även har gjort en undersökning om att var tredje kvinna är tvungen att vara hemma de första dagarna vid sin menstruation. När jag läste boken och fick reda på det blev jag så glad över det faktum att jag inte är ensam.

    Och det är inte ‘bara’ mens. Många av oss mår förjävligt vilket vi inte kan hjälpa. Så känn inte att det bara är mens för det kan vara fan så jobbigt ändå!

    Lisa m 2014-09-06 21:57:09
    Svara
  • Pamela: jag har galen mens. visserligen i en pedantisk 28 dagarscykel där störtfloden börjar på onsdag eftermiddag och är slut på måndag förmiddag men herregud så hemskt det är. jag har värk i tuttar, mage, lår och ryggslut, smärta som i jag-kan-inte-röra-mig altså. på alla ställen. samt sinnessjuk humörsvägning, den går käpprätt rakt neråt och allt jag kan göra är att ligga nerbäddad i sängen och gråta- seriöst har jag legat i fosterställning i sängen i 5 dagar i sträck och gråtit ögonen röda och när mamma eller Megs (min bästis) har frågat vad som är fel hulkar jag bara fram ”in-gen-tiiiiiiiing” sen på den sjätte dagen är det som att man switchar en knapp och jag är mig själv igen. om än utmattad.
    jag kom till en punkt när jag helt enkelt inte orkade mer, och fick p-piller för det (jag var femton när jag fick pillrena, trionetta) och dom hjälpte, humörsvängningen blev bättre och värken blev lättareoch för ett och ett halvt år sen när jag skulle förnya receptet (för tionde gången, jag är 26 nu en gång hade jag uppehåll i tre månader ”för att se om saker och ting förändrats”- det hade dom inte) så sa barnmorskan som jag aldrig träffat förut ”men VEM har gett dig dom här? är man så tjock som du är så ska man INTE äta dom här.” (jag är inte SÅ tjock. jag ser väl ut typ som bridget jones.)”fast jag har ju ätit dom i tio år” ”ja, ioförsig så ökar ju blodproppsrisken mest dom första tre månaderna. men. nej.” så sa hon inte mer utan skrev ut cerazette. hon sa nått om att det är viktigt att man tar cerazette på pricken samma tid varje dag annars är skyddet inte det samma, då sa jag att jag äter ju inte p-piller för skyddet utan för humörsvängningarna och smärtans skull. ”ja mot det kommer ju inte dom här hjälpa, men det här är vad du får av mej i alla fall.” jävla subba tänkte jag och kokade när jag gick därifrån. men plockade ändå ut pillrena och började käka dom, trots alla skräckhistorier jag hört om cerazette. dom är himmelriket. nu har jag käkat dom i ett och ett halvt år. jag tar dom mellan åtta och tolv på kvällen varje dag, inte så på pricken altså och har haft svaga mellanblödningar utan smärta en gång i fyra dagar. en annan gång glömde jag helt bort att ta en kväll och tog på morgonen men då fick jag störtflod och humöret dök ner i nån underjordisk flod i tre dagar. men bortsett från det så har cerazette ”gett mig livskvalite” som aftonbladet skulle ha uttryckt det.

    matilda 2014-09-06 20:30:04
    Svara
  • Lisa m. Okej, jag tycker bara att det känns så dumt och onödigt att jag ska behöva missa två dagar i månaden från skolan och jobb bara för att jag har mensvärk. Det blir väldigt många sjukdagar på ett år. Dessutom är jag en sån där människa som mår bra av att vara gång med saker som skola och jobb. Jag börjar klättra på väggarna och känner mig som världens sämsta människa av att stanna hemma för att jag ”bara” har lite mensvärk. Humörsvängningar har jag haft hela livet, långt innan jag började med p-piller. Vet väl inte riktigt hur ett liv utan humörsvängningar skulle se ut. Men som sagt, det beror inte på p-pillrerna utan pga av min psykiska ohälsa.(Som började när jag var 13 år, p-piller började jag med som 21-åring.)

    Linnea: Jag tänker lite som du. Jag gillar inte att trycka i mig en massa hormoner, men jag mår faktiskt ännu sämre om jag inte gör det. Då vet jag aldrig när mensen kommer och det gör mig stressad. För min mens har sitt egna lilla liv och kommer och går lite som den vill. Sen blöder jag så mkt mer utan p-piller. Då måste jag byta tampong ofta + ha en binda till. Det är så tröttsamt. Och mensvärken, fy sjutton. Jag vill inte ha ett liv där mensvärk styr mitt liv var fjärde vecka. Jag känner att jag fungerar bättre med p-piller än utan. Men visst, det är lite som att välja mellan pest eller kolera.

    Pamela 2014-09-06 20:19:38
    Svara
  • Nu har jag gått och tumlat med det här själv för länge och vågar inte prata med mina kompisar om det så det kanske är någon her som har en klok tanke…
    Jag har i sommar försökt vara lite mera ”care free” och rolig eftersom jag kände att jag hade varit för feg och tråkig för länge (är typ 30 och har varit så himla förnuftig alla mina ”ungdomsår” så det var typ dax). Problemet är bara att jag nu har stått i två situationer där jag känner att jag har gått långt över mina egna gränser och jag har nästan blivit lite rädd för att gå ut och festa nu. Grejen är att min kompis som också brukar vara lugn har gjort slut med sin kille tidigare i år och vi har nog sporrat varandra lite. Tidigare när vi två har varit ute har det alltid blivit lugna trevliga ”vi tar ett glas vin och går hem lite efter midnatt” kvällar och vi har nog båda känt att det inte riktigt var någon av oss som liksom kickade igång festen så att säga, eller jag har i alla fall känt att det nog var lite tråkigt att vara ute med mig. I början av sommaren var vi ute och sent på kvällen hade vi sett att en kille verkade vilja prata med min kompis så när han kommer över går jag bort lite för mig själv så dom kan prata, nu händer bara det att jag blir faktisk ledsen av att det känns som att det är ”the story of my life” – mina kompisar är skitsnygga och trevliga och blir raggade på och jag står och är hon som håller koll på alla. Så jag tänkte fan nej – jag vägrar vara den tjejen i kväll! Och eftersom jag hade sett en gullig kille tidigare på kvällen gick jag upp till honom och vi fall i snack på en gång. Vi gick vidare och jag var ganska full, så det slutar med att jag tänker ”hon kommer ändå gå hem med den andra killen, jag vill inte vara den som går hem ensam” så jag går hem med den här killen. Mitt första one night stand någonsin! På vägen på morgonen ångrar jag mig lite men tänker ändå att det var liksom ok och det var trevligt och behöver inte vara mere än det, känner att jag är vuxen nog till att göra sånt. Min kompis har också legat med killen hon träffade och det är inte heller en som hon har tänkt sig att se igen så vi är liksom på ”samma nivå” och det gör att det känns mer ok det jag har gjort… Konstigt men sant…
    Nu i slutet av sommaren händer något annat som är mycket värre. Vi är ute igen. Vi träffar två killar som vi tycker är trevliga men som jag på en gång vet att jag inte är intresserade i. Sist på natten vill dom gärna att vi ska gå ner på stranden tillsammans och jag har egentligen inte lust, så när vi går på toa frågar jag min kompis om hon är intresserad i ”hennes” kille – hon säger nej, verkligen inte! Så jag tänker, ok vi kan gå ner på stranden och prata – men eftersom hon inte är intresserad så kommer vi ju hela tiden att vara fyra och då händer ingenting… Men jag vet trots allt att det är det killarna har i tankarna och tanken om att ”det här är inte så jävla smart” slår mig, men jag ignorerar den. Vi sitter länge och pratar alla fyra och bestämmer oss för att bada – vi är fulla och medan vi går ner till vattnet så går min kompis och hennes kille lite längre bort bakom några klippor. Jag vill inte hoppa i vattnet utan henne så jag går efter fastän jag fattar vad dom gör och ”min” kille vill att jag ska stanna hos honom och kramas och har sig. När jag ser min kompis stå och hångla med killen blir jag igen kanske lite trotsig eller sur eller jag vet inte – avundsjuk kanske!? Så jag går tillbaka (tänker att jag ju nog inte ska störa dom) och när killen vill hångla låter jag honom. När han vill ha mig ut i vattnet är jag med på det och det slutar med att vi typ har sex vattnet fastän jag egentligen inte har lust, jag tänker bara att fan vilken ”kill joy” jag är om jag ska dra med mig henne härifrån och jag vägrar sitta och vänta och rulla tummarna medan hon har sex på klipporna. Jag tänker att det gör väl ingenting och det är väl en del av att vara ung och annat idiotiskt. När vi sen går hem berättar hon att hon inte har gjort något med killen – dom har hånglat men that’s it. Och jag fattar inte vad som händer med mig för jag mår helt plötsligt sjukt dåligt. Att hon inte har gjort något gör att jag känner mig såååå jävla billig och äcklig och hemsk. Jag hade ju inte ens lust. Jag gjorde det för att jag kände att ”nu jävlar ska inte jag vara den tråkiga idioten som stör sin kompis som hånglar med en snygg kille” Jag fattar ju att det inte på något sätt är hennes fel men jag känner mig typ förrådd. Jag ville inte ens med ut på stranden, jag visste ju vad som skulle hända och jag hade inte lust. Och det gör att händelsen från tidigare i somras också kommer upp och jag känner mer och mer att jag gjorde det för att typ ”vara lika häftig/omtyckt/populär/åtråvärd” som hon. Jag fattar inte att jag inte vågade säga nej när vi gick ner på stranden och att jag inte vågade störa henne när hon stod och hånglade med killen för jag visste ju att jag inte ville vara ensam med den andra. Det känns som om något har gått sönder i mig efter den här sommaren. Och det kan hända att det låter barnsligt eller idiotiskt eller något annat i den stil, men jag vågar inte lita på mig själv längre – jag litar inte på att jag kan säga nej till killar och ännu värre till kompisar, och hur fan tar man sig ur det!? Överväger faktiskt att söka psykolog för det här… känns som att det måste ju vara något fel på mig som uppför mig såhär… :-( Usch, svårt att skriva det här utan att känna att jag typ vill dra av mig skinnet över hur äcklig jag känner mig! :-( Någon som har råd? Någon som överhuvudtaget förstår vad jag pratar om eller är det bara jag som är världens största idiot?

    Anna 2014-09-06 20:05:20
    Svara
  • Alltså. Är så jäkla kär i en kille, kär på riktigt har jag precis insett efter att ha bortförklarat det som en cruch flera månader. Kär som jag aldrig varit förut och det vore ju fantastiskt om han kunde vara lite kär tillbaka men så är helt enkelt inte fallet. Han tycker inte om mig som mer än en vän och det vet jag verkligen. Däremot verkar han tycka om min kompis som i sin tur tycker om någon annan som inte vill ha henne men jag går ändå runt och är rädd hela tiden att de två ska bli något för jag skulle fucking inte klara det. Kan inte hålla mig borta från honom för när vi träffas blir jag så jäkla lycklig och han är världens finaste person och jag anstränger mig så att koppla bort känslorna och uppskatta honom som en kompis men fan kan inte tänka på något annat än att jag bara vill vara nära honom konstant. Försöker att inte tänka på honom, försöker att hångla med någon som verkar härlig, ligger med någon som jag vet tycker om mig för att få ett substitut på närhet men inget fungerar. Det här blev mycket längre än vad jag tänkte men behöver bara ett svar från någon. Hur fan kommer jag över honom eller i de bästa av världar, vad ska jag göra för att få honom. Tänker att ni är världens bästa peppigaste gäng så hoppas på något. Puss

    E 2014-09-06 20:04:24
    Svara
  • Ursäkta men gud vad dumt, det kan ju komma sperma 1 sekund efter att man börjat ligga även om han inte kommer förrän efter 30 minuter. Typ lika stor chans att bli gravid som att inte avbryta samlaget allt. Dömer inte dig men har förstått att så många kör på det så TIPS till alla därute, avbrutet samlag är inte ett dugg säkert!

    Sonja 2014-09-06 19:59:01
    Svara
  • Pamela: Hade samma problem som du i flera år. Kräktes av smärtorna och kunde inte leva ett normalt liv under de första två-tre mensdagarna. När jag var yngre kunde jag svimma av att jag hade så ont. Men i 20-årsåldern träffade jag en kille och började äta Neovletta. Förutom att menssmärtorna förbättrades avsevärt så fick jag en bättre balans i mina hormonnivåer. Blev av med riktigt jobbig PMS som gjorde mig till en deppig/arg ragata och nu blöder jag inte längre floder som jag brukade. Jag tror att det här med p-piller är så himla individuellt. Har under längre perioder slutat med pillrena för att se hur kroppen skulle reagera, men smärtorna och PMS:en kommer alltid tillbaka och jag fick ångest varje månad över att veta vad som väntade. Så länge jag inte planerar att skaffa några barn kommer jag att fortsätta äta p-piller för att jag mår bäst då. Man kan ju inte veta hur kroppen reagerar innan man provar något och i mitt fall fungerar jag bäst när jag äter p-piller.

    Linnea 2014-09-06 19:25:31
    Svara
  • Till alla som inte gillar hormoner men som inte vill köra på avbrutet/kondom:

    Kajsa 2014-09-06 18:51:11
    Svara
  • Hej Sandra! Har du några tips när man har tröttnat på att ens kompisar alltid är så tråkiga och aldrig vill göra något och det alltid är en själv som tar ALLA initiativ till att träffas, hänga osv. När man inte har svårt att få kontakt med andra människor men inte är på planet ”ringa och bestämma fika, barrunda, vadsomhelst” med så många andra än tråkkompisarna??

    Lisa 2014-09-06 18:19:44
    Svara
  • Pamela: Jag har precis samma problem som du men jag tänker aldrig någonsin äta hormoner för jag vet hur min kropp reagerar. Däremot äter jag stark receptfri medicin och virar en varm halsduk runt magen samt smörjer in magen med tigerbalsam och värmer min vetekudde. Jag kan inte gå till skolan eller arbetet de första dagarna men smärtan lindras. Jag kräks om jag överanstränger mig så jag försöker ta det lugnt men jag försöker också promenera runt lite för att få sammandragningarna att släppa så det inte känns som någon skär sönder min livmoder. Jag blöder alldeles för mycket men jag har lärt mig att acceptera det för jag vill försöka att inte blanda in mina hormoner när jag ändå fick min mens så sent och den var oregelbunden en väldigt lång tid.

    De här tabletterna hjälper inte mot värken men håller ordning på humöret så om du lider av svåra humörsvängningar be din läkare skriva ut Pyridoxin för dig. De gör verkligen under!

    Lisa m 2014-09-06 18:09:58
    Svara
  • Where is the line between love and simple friends?
    where is the line med the majority says. vad anser du?
    jag låg i hons soffa, han låg på mig, det fanns inte några cm mellan oss längre, han gav mig blicken som sa ”jag vill ha dig”, och krossade totalt mitt hjärta. varför då?

    Gabriella 2014-09-06 17:51:54
    Svara
  • är sjutton. är olyckligt kär i en kille som har fina breda axlar, precis perfekta bruna ögon, fint hår och finnar. det har gått upp och ner mellan oss i snart två år. jag vill kunna stå i mitt tonårs-rum och skriksjunga since you been gone med kelly clarkson. hur långt tid kommer det ta?

    Gabriella 2014-09-06 17:48:03
    Svara
  • Tänkte bara berätta att en av mina ungar blev till genom ”avbrutet” sex… Så ni vet!

    Linda 2014-09-06 17:11:00
    Svara
  • Sandra!! Om du börjar med killfredag igen så borde du verkligen kolla upp jack kilmer!!! Säger ba mmmmhh

    L 2014-09-06 17:04:38
    Svara
  • Hej Sandra och alla andra därute.
    Som Pam (fint namn btw) skriver är jag en av de där tjejerna som måste ha p-piller för att överleva mensen. Jag har sjuk mensvärk och har provat en mängd olika smärtstillande för det, både receptfria och receptbelagda, riktigt starka saker. Men inget funkar. Jag har sån mensvärk att den stör mitt liv. Att gå till skolan eller jobbet vid mens är otänkbart. Jag har kräkts av smärta vid mens. Sen har jag en sån där mens som kommer och går lite som den vill, trots att jag är 26. Nån månad kan jag ha den två, tre ggr och ibland är den sen. Sen blöder jag ganska mycket också. För tre år sen ungefär började jag med Neovletta. Mensen kommer när den ska, jag blöder mycket, mycket mindre. Jag har fortfarande mensvärk men nu klarar jag av att gå till skolan och jobb. Visst är jag inget större fan av att trycka i mig hormoner, men det känns som att jag inte har mycket till val, eller? Är det nån där ute som är i samma sits som jag eller har några råd?

    Pamela 2014-09-06 16:57:52
    Svara
  • Tycker att frågan om hudfärgad bh var hemskt idiotisk. Att orka slänga sig med begrepp som vithetsnorm i ett sådant läge alltså, jag blir SÅ less, fy för att försöka mjölka rasism ur precis allting till på det sättet och leta anledningar att känna sig kränkt. Löjligt, när en hudfärgad bh är en HUDfärgad jäkla bh, oavsett specifik hudfärg.

    Julia 2014-09-06 16:53:43
    Svara
  • Tycker det här är ett så himla bra system att svara på kommentarer på! Himla smidigt.

    Beatrice 2014-09-06 16:42:42 http://herbariumet.blogg.se
    Svara
  • Hej Sandra.

    Jag blev dumpad innan jul 2013. Va brutalt ledsen hela våren, tills jag en dag bestämde att nu var de dags att sluta gråta, och det är ok att träffa någon annan. Jag träffade någon annan. En snäll snygg rolig sådan.
    Under sommaren skrev vi, och träffades lite sporadiskt. Vi åkte båda iväg på varsitt håll i Sverige och sågs inte på ca 1 månad. De dog ut lite.
    Jag påpekade det för honom och frågade va vi höll på med, och då berättade han att även han blivit dumpad nyss och att den där månaden utan varandra gjorde att även han kände att de dog lite liksom. Han visste inte vad han ville riktigt, och vi sa att vi skulle ses närmare framåt hösten istället när han kommit tillrätta i livet mer.

    Men nu till mitt lilla ”dilemma”:
    I perioder blir han väldigt ”kort” emot mig på sms. Han är en sån som oftast skickar bilder, emojis och svarar på allt en skriver, även om en skriver ett ord. Så när en sån person blir kort emot en så tycker en ju att det är lite konstigt. Han va väldigt kort emot mig innan jag frågade honom vad vi höll på med, och efter det så blev han sig själv igen och frågade bara en vecka efter när vi skulle ses osv.

    När han blir kort emot mig får jag panik. Känner att jag VERKLIGEN vill va med honom. Men det konstiga är när han väl är sig själv igen, skickar bilder, skriver långa sms och skickar emojis, så blir det liksom för mycket det med och jag får panik pga det också. VARFÖR ÄR DET SÅ? Att jag typ skulle kunna strunta i honom när han överbekräftar mig, men när han inte gör det så klättrar jag på väggarna? Gillar jag ens honom???

    Jävla skithjärna.

    Hannah 2014-09-06 16:40:10
    Svara
  • Håller verkligen med om svaret på första frågan.

    Svara
  • Hej Sandra. Du får så himla många kommentarer om detta men jag måste måste måste få ditt råd. Jag är så fruktansvärt kär i en kille i min klass. I början var jag bara förälskad men nu älskar jag honom. Vi är nära vänner, o umgås i samma kretsar o så. Grejen är att jag tror inte att han ser mig som nån han skulle kunna bli kär i. Ska jag erkänna hur mycket jag älskar honom och leva med stelheten o ångesten i 1,5 år tills vi tar studenten? Eller härda ut och gå sönder lite varje dag?

    - 2014-09-06 16:04:29
    Svara
  • Josefin: vad spelar det för roll om personen har brister? jag vill ha alla brister han har. när man bara dör. varje dag.
    i uppförsbacken, i badkaret. klockan 4 på morgonen.
    för man tänker på honom.
    och drömmer om honom.
    trots att han inte finns i ens liv.
    och man vågar inte veta, för om det stod något, om han sa något om en tjej skulle jag inte orka

    cecilia 2014-09-06 16:03:53
    Svara
  • Hej Sandra! Mitt liv består liksom bara av skola och att sitta inne på mitt rum. Jag vill resa, dansa, vara kär och allt sånt med jag är liksom 15 år och fast här i vardagen. Hur gör man för att stå ut och inte gå under?

    Emma 2014-09-06 14:12:01
    Svara
  • Ella, problemet är att du troligen inte ens riktigt är kär i den där killen – du är kär i en idealiserad bild av honom: ”haloeffekt, psykologisk term för ett vanligt bedömningsfel som uppkommer då man efter att ha bedömt en egenskap hos eller prestation av en person positivt (eller negativt), låter detta påverka hur man bedömer personen i andra avseenden.” Du har upplevt några av hans bra stunder – sett utvalda och fina delar av honom som du sedan kopplar till honom som en helhet. Nu kan ingen kille vara lika fin och bra som han är eftersom att han själv troligen inte ens är så bra som du tror att han är. Tror det ofta är så när man blir blixtkär – skillnaden om man blir ihop är att man långsamt kan börja inse att personen har brister och sedan kanske eller kanske inte acceptera dem under tiden som man liksom lär känna personen ordentligt.

    Josefin 2014-09-06 13:34:22
    Svara
  • hej sandra! av ren nyfikenhet! hur känner du och Mathieu varandra? och är han en av dina finaste killkompisar? (tänker på de där fina inläggen du har om dina kompisar, men då är kanske inte han med?)
    hur tusan uttalar man hans namn förresten? försöker alltid när jag läser det men lyckas nog inte.. haha!
    kram på dig, din blogg är bäst :)

    Martina 2014-09-06 13:05:26
    Svara
  • kära sandra! har två frågor, en lite mindre; var är vampire weekend-tischan ifrån? sjukt snygg

    en lite större; detta med olycklig kärlek. är 21 år, har aldrig hånglat har aldrig ens kysst en pojk för har spenderat de senaste tre åren med att vara så fruktansvärt olyckligt kär i en som gick i min skola. vi hade några gemensamma lektioner och några gemensamma kompisar. han verkade vara intresserad av mig, vi pratade lite om ditten & datten och det blev aldrig något mer av det för vi tog studenten och han fick en flickvän. Jag har inte kunnat glömma honom. de har gjort slut men han bor i en annan stad nu och vi ses ibland i gäng säger hej men hånglar aldrig. jag kan inte hångla med någon annan heller för de är inte han. vi är bara lätt bekanta men känslan jag har är att han har slitit ut mitt hjärta, stampat på det, tänt eld på mitt hår, kastat mig framför en tunnelbana, sparkat mig i magen. Allting snurrar. Tänker jämt att om vi bara ses igen kommer vi bli fasligt förälskade. Kära Sandra, hur ska jag göra för att mitt liv ska gå vidare? Behöver jag ta någon stark glömskemedicin? hjälp!

    Ella 2014-09-06 12:44:18
    Svara
  • på tal om näst sista frågan, litet tips på alternativ! jag har kört med hormonspiral i drygt två år och det funkar svinbra. prövat olika sorters p-piller och även p-ring, men mådde bara sjukt dåligt av det. kondom är jag inte heller något fan av. finns både hormonspiral (hormonerna blobbar bara runt i själva livmodern så en blir inte påverkad i övriga kroppen på det sättet en blir av p-piller) och kopparspiral, som inte innehåller hormoner alls. gjorde visserligen ont att sätta in, men det gick över, och sen är det fem år av att luta sig tillbaka å ba sexa loss. och är du under 25 i Stockholm är det subventionerat och kostar typ 50 kr!

    elsa c.c. 2014-09-06 12:34:43 http://elsacharlottachristina.blogg.se
    Svara
  • Jag kör kopparspiral nuförtiden, när jag fattade att jag inte behöver eller borde stoppa i mig hormoner. När jag var yngre fick vi dessutom lära oss att spiral bara går att ha om man fött barn, för annars får man inte in den typ. Det är helt sjukt att jag var typ 23 bast när en kompis sa att det inte är sant, för hon har en, och andra med. Det stör som fan att allt unga tjejer får höra om preventivmedel är att det är de hormonella som gäller/är bäst. Och att killar inte behöver tänka på sånt här i princip. Så stoppar man i sig det under halva tonåren, medan kroppen utvecklas till vuxen. GUD. Nu är jag nöjd och glad med min spiral i alla fall, men bitter över att jag inte skaffat den tidigare. Vissa beläget ju p-piller för att överleva mensen i princip, och då är så, men jag hade aldrig det problemet och hade inte behövt dem i det avseendet.

    Pam 2014-09-06 12:25:25
    Svara
  • Angående att sluta med hormonella p-medel (ja, jag skriver så eftersom både p-plåster & p-stav, som frågeställaren skrev om, innehåller hormoner – precis som p-piller)…

    Jag har köpt en p-dator som funkar precis som den där appen du tipsar om :) Den är ganska dyr – men sen kan du ha den för evigt & det enda du betalar för efter att ha köpt den är nya batterier som behöver bytas vartannat år! Så.. Det är ett tips till andra som läser här som inte gillar/tål hormoner eller kondom & undrar vad de då ska använda för p-medel. Ni kan läsa mer om den här: http://www.naturafemme.se/preventivmedel/pearly-p-dator-583064

    Pusshej!

    LILIJA 2014-09-06 12:20:36 http://lilijas.se
    Svara
  • Hej Sandra! Jag såg en så sjuuuukt fin bild på en kille med hund http://news.distractify.com/people/30-reasons-that-dog-people-are-completely-crazy/?v=1 (scrolla ner till bild 15 och du hittar bilden och kan dö lycklig) och undrar om inte du kan ha en killfredag med fokus på kille + djur. Finns inget bättre i min värld. Ha en fin lördag!

    Therese 2014-09-06 12:04:43
    Svara

senaste från Creative

Sandra Beijers webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
PT-Fia
Mode
Pamela Bellafesta
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Emelie Wikström
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Home
Andrea Brodin
Man
Kevin Triguero
Home
Sanna Fischer
Lifestyle
Linn Herbertsson
Creative
Sandra Hjort
Home
Julia K
Creative
Linn Wiberg
Creative
Flora Wiström
Creative
Sandra Beijer
Hälsa
Fannie Redman
Man
Viktor Frisk
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Sanne Alexandra
Creative
Sara Edström
Man
Johan Hurtig
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Dasha Girine
Mode
Chrystelle Eriksberger
Lifestyle
Elin Johansson
Mode
Petra Tungården
Hälsa
Träningsglädje
Man
Marcus Schuterman
Man
Philip Conradsson
Man
Niklas Berglind
Mode
Linn Eklund
Home
Amelia Widell