Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

till sandra – där du inte är.

Untitled

Här kommer ett litet annorlunda inlägg, men kanske ändå passande i och med att det är Bokmässan just nu.
För ungefär två månader sedan frågade Gunnar Ardelius om jag ville brevväxla med honom via mail. Om skrivande och tankar och om min roman och hans senaste Vill ha dig så illa. Jag upprepar: Gunnar Ardelius, som har skrivit en av mina finaste böcker Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, som är ordförande i Sveriges Författarförbund och som är så bra på att sätta ord på det som känns.
Jag tänkte: ja, det här är ju fullkomligt livsfarligt och dödsläskigt och därför bör jag uppenbarligen göra det.
Igår träffade vi varandra för första gången. Här är våra brev till varandra innan dess.



Till
sandrabeijer@gmail.com
Från gunnar.ardelius@gmail.com
Ämne: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-08-12

Sandra,
Jag är trettiotre år, två månader och nitton dagar när jag skriver det här. Jag sitter på mitt kontor på Drottninggatan 88 i Stockholm, nyss tillbaka efter semestern och ska egentligen göra tusen andra saker, ja, jag borde verkligen gå igenom riksdagspartiernas enkätsvar om kulturpolitik så att jag är påläst då jag ska redogöra för det i eftermiddag.
Det är nu jag älskar att skriva som mest, när jag inte har tid, när jag inte får, när jag egentligen borde göra något annat.
Jag har läst din bok och som med all litteratur jag fastnar för så Handlar det om mig.
Jag slår upp boken, möts av den röda insidan och börjar med orden på första sidan. Huvudpersonen i Det handlar om dig är femton år då hon träffar föremålet för sin kärlek.

Det är en lägesbeskrivning som inte räcker till när hennes egen berättelse om kärleken tar vid. Hon famlar efter orden, efter ett mer precist sätt att nagla fast tillfället som förändrat henne. Hon förstår det kanske redan nu, intuitivt, att språket inte kommer att räcka till? Hon kommer inte att nå ända fram? Hon är hur som helst inte femton år längre, det är för oexakt formulerat. Hon gör ett försök att ringa in tidpunkten då blicken mötte ett du (och vad annat kan hon göra?).

”Jag är femton år, sju månader och tre dagar första gången vi träffas.”
Är hon kär? – Ja, därför att hon räknar.
Är hon kär? Ja, därför att hon redan har börjat vänta.
”Allt jag kan tänka på är du.”
Och när han inte är där:
”Jag låtsas att det är du.”

Hon blir kär och ungefär samtidigt uppstår en vilja att beskriva kärleken, dessutom så exakt som möjligt. Hon skriver hans namn tio gånger på insidan av ett bokomslag. Varför har kärleken så mycket med ord och skrivande att göra? I och med förälskelsen infinner sig en känsla av informationsbrist. Det blir hennes uppgift att sortera och dokumentera smulorna hon kommer över. Omvärlden blir absurd och oviktig. Tankarna i den älskandes huvud är märkliga för en utomstående. Ändå förstår jag dem så väl. För henne går det inte att se och uppleva något som inte jämförs eller sätts i relation till honom:

”Det finns ingenting vid Medelhavet som är som dina axlar.”

Det är sextiofyra sms som aldrig skickas, händerna luktar salt, han läspar på bokstäverna S och R. Listan över saker hon måste komma ihåg när det handlar om honom kan aldrig bli färdig, den kan aldrig bli exakt nog. Det är en besatthet. Väntan efter en återkomst, efter ett utlovat tecken. Allt är högtidligt och hon saknar sinne för proportioner.
Sammansmältningen, det möjliga och omöjliga:
”… om jag gillar den där låten, vem i Beatles som är min favorit, om jag provat dricka whisky någon gång, om jag har några syskon, om jag kan åka skidor, slalom eller längd”. Han fortsätter med svårare frågor om avståndet mellan deras ytterdörrar och om hon alltid luktar så där gott. Frågor omöjliga att svara på.
Att vilja utskriva kärleken är att göra upp med slöseriet med språket. Ändå kan man inte att låta bli att slösa.

Så här skriver Roland Barthes i boken Kärlekens samtal:
”Att veta att man inte skriver för den älskade, att veta att det man kommer att skriva aldrig kommer att göra mig älskad av den jag älskar, att veta att skrivandet inte kompenserar något, inte sublimerar något, att det just är där du inte är – det är början till skrivandet.”

Sandra, det här är början på vårt skrivande.

Kram,
Gunnar


Till
gunnar.ardelius@gmail.com
Från sandrabeijer@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-08-19

Gunnar,
Jag har öppnat alla mail omkring ditt mail sedan du skickade det för sju dagar sedan. Jag har varit sjuk. Feber och förkylning. Exakt allt det som händer när man åker till Göteborg på festival och glömmer att sova. Jag gör samma fel varje år och lär mig aldrig. Min mamma säger att min kropp klarar mycket mindre än vad alla andras gör, men jag tänker att det också är så att jag gör allting mycket mer än vad andra gör. Röker, dricker, sover för lite, snurrar för fort. I alla fall känns det så nu i efterhand.

Hur som helst har jag tassat runt ditt mail här i min lägenhet. Jag var orolig att det skulle vara väldigt mycket och väldigt lång välskriven text och då får jag akut skrivkramp. Det är högst rimligt förövrigt. Att jag känner så alltså. Jag har ett söndertummat sönderläst exemplar av Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket.

”Vad skulle han göra om hon inte fanns? Besöka museer, bo på hotell, bygga motorvägar?”
Just den meningen tycker jag om särskilt mycket.

I min säng förra veckan, till utsikten av sensommarvädret som liksom bränner sig in i mitt sovrum för att jag ska komma ihåg en extra gång att jag är sjuk under så klimattrevliga omständigheter, har jag läst din roman Vill ha dig så illa. Ditt mail plingade till redan innan jag slagit upp din bok. Eller slagit upp och slagit upp, mitt exemplar är i utskrivna A4-sidor. Man kanske säger så ändå.
Jag ska inte öppna Gunnars mail innan jag läst ut hans bok, tänkte jag. Men det gjorde jag såklart ändå. Och TACK måste jag börja med att säga. Tack ens för att du läste Det handlar om dig. Bara det gör mig något matt. Tack för att du tyckte om den, och för att du såg den.

I din roman Vill ha sig så illa fastnade jag för det här meningen (och många andra, men vi börjar med denna)
”Jag sviker alla för din skull. Ljuger. Snattar. Du har dåligt inflytande på mig.”
Hon kysser honom igen. Så fort hon inte vet vad hon ska säga kysser hon honom.

Vem är du i Vill ha dig så illa?

Förresten, så sant det är det där med att i och med förälskelsen infinner sig en känsla av informationsbrist. Att vara kär måste vara det allra starkaste samlarbeteendet.


Till
sandrabeijer@gmail.com
Från gunnar.ardelius@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-08-20

Sandra,
Jag tycker så mycket om att det är just enskilda meningar du fastnar för. Jag är likadan både när jag skriver och läser. Jag samlar på meningar. Jag skriver upp dem, minns dem och återkommer till dem. De har den rätta storleken, munsbitar. Det som är mindre – enskilda ord – är för allmänt för att minnas och det som är större – en boksida eller ett kapitel – är svårt att omfatta. Men en mening kan man vårda ömt, som en sten i handflatan. Man kan se på den, smeka den.

Det är skönt att skriva ett andra mail till dig. Det första var som att skriva rätt ut i ingenting – det var läskigt. Jag blir ofta för mycket när jag vänder mig till någon för första gången, jag krånglar liksom till det. Nu finns det en ton att följa, det gillar jag.

Vem är jag i Vill ha dig så illa?
Det ligger närmast till hands att svara Jeppe. För övrigt fick han heta Jeppe för att jag läste på en blogg vad en tjej skrev om namnen på huvudpersonerna i Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Något i stil med: ”Varför heter de så löjligt tillgjorda namn som Morris och Betty? Kunde de inte heta något vanligare, typ Jeppe?”

Egentligen är jag nog de andra personerna i boken också.
Olof med sitt alkoholproblem, Roozbeh som är enormt självupptagen och vill bli författare, Lea som är en på ytan hård perfektionist med en trasig insida, Channa som ger sig ut i världen för att hon inte står ut med att vara kvar när hon förlorat kärleken. De har nog lånat sina drag från mig allihop … tyvärr, hehe.

Jag känner igen mig mycket i alla förutom Beate.
Det är därför så intressant att du fastnade för en mening av just henne!

Med Beate är det något annat. Henne begriper jag mig inte på. Hon är den enda som är trygg i sig själv, den enda som kommer från en välbärgad övre medelklass. Så här säger Channa om henne: ”Det var därför jag älskade att vara med dig, Beate, det finns inget kameleontiskt i dig, bara trygghet, du är så uppriktig att det gör ont.” De andra personerna i boken anpassar sig på olika konstiga sätt. För att bli älskade är de beredda att göra vad som helst. Beate är inte så. Hon har en inre stadga. Men så börjar hon ändå vackla. Och det är när hon blir kär. Precis i meningen du fastnat för så händer det. Hon börjar tvivla på sin inre godhet, hon märker att kärleken gör henne hänsynslös.

”Jag sviker alla för din skull. Ljuger. Snattar. Du har dåligt inflytande på mig.”

På sätt och vis använder hon alltså Jeppe för att få möjlighet att leva ut detta svarta som också har med kärleken att göra, något som kanske varit otänkbart i hennes fina uppväxtmiljö. Det handlar mycket om klass. Det blir också tydligt med klassperspektivet i resten av boken, hur viktigt det är vilka förutsättningar man tar sig ut i världen med. För Olof är det fullkomligt logiskt att han ska börja jobba nattskiftet på en mack. För Beate är det självklart att hon ska bli läkare. På gymnasiet är det fortfarande så att man umgås med de människor som råkar gå i ens klass. Studenten är som en explosion. Det är svårt att behålla en vänskap när man är på väg åt helt olika håll i livet.

Vad tänkte du själv om klass när du skrev din bok? Vad det gör med din huvudperson att hon befinner sig i de välbärgade delarna av Stockholms innerstad, med allt vad det innebär?
/Gunnar


Till gunnar.ardelius@gmail.com
Från sandrabeijer@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-08-26

Hej igen.
Visst är gymnasiet så. Många av de vänner jag hade då finns inte kvar, andra är där i periferin, för att man delade så mycket då och försöker hålla det levande med fikor och sporadiska möten. De som man än idag har nära är de som tog samma vägar som en själv, i alla fall liknande.

Jag växte upp i en ”finare” del av Stockholm och gick i en skola på en tjusig adress och visst kan det nog vara så att jag delar flera drag av Beate, även om jag inte tänkte så först när jag läste boken. Jag har den där inbyggda fallskärmen av trygghet och att världen är ens egen om man bara bestämmer sig för att våga. Jag är förstås glad att jag har den, men jag tror att det är viktigt att vara konstant medveten om den, att man inte tar den som någonting för självklart. De människorna som gör det har en tendens att klampa över och prata för högt och storslaget utan att se sig själva i backspegeln. Hmm. Om du förstår.

Jag tänkte en del på klass när jag skrev min bok, men kanske på ett annat sätt än vad du gjorde. Ska försöka förklara.
I början när jag skrev placerade jag karaktärerna någon annanstans. I en annan stadsdel, en som inte är så välbärgad och borgerlig. Jag tänkte: Det här är ingen roman om Östermalm, jag vill inte att läsaren ska fastna i det, för det är – trots allt och framförallt – en roman om kärlek.
Men efter ett tag insåg jag att det både försvårade för mig och karaktärerna att utvecklas. Som om jag skämdes för vilka de var och vem jag var. Så jag förflyttade tillbaka dem där jag är uppväxt själv, runt Karlaplan i Stockholm. Och så tänkte jag att då får väl folk hänga upp sig på det, då får det väl vara så. För det här är det jag kan, jag kan de här gatorna helt utantill och jag vet exakt hur det är att vara femton år och vanka av och an längs med Storgatan och Kommendörsgatan och leta efter hemmafester och tigga folköl. Och jag tror egentligen att skillnaden inte är sådär jättestor femtonåringar emellan var man än är uppväxt i Sverige. Man är fortfarande lika osäker, famlande och längtande. Scenografin skiljer sig bara, rädslan densamma.

Och angående enskilda meningar, munsbitar och rätta storlekar, hur fint är inte det här
1
“A three second exposure meant that subjects had to stand very still to avoid being blurred, and holding a smile for that period was tricky. As a result, we have a tendency to see our Victorian ancestors as even more formal and stern than they might have been.”


Till sandrabeijer@gmail.com
Från gunnar.ardelius@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-08-29

Hej Sandra.

Ja. Det är mycket viktigare att vara sann mot sig själv än att fundera över vad folk ska hänga upp sig på. Men det är inte helt enkelt. Det är en återvändsgränd av många i skrivandet som jag då och då går in i, funderingar över vad mina läsare vill ha. Sanningen är den att jag inte har en aning. Det här med läsare är ju faktiskt märkligt, för mig innebär det en dubbelhet, en skrivandets paradox: jag vill närma mig mina läsare och på samma gång hålla dem på avstånd. Jag uppskattar verkligen varje gång någon hör av sig. Läsarkontakten är för mig större än recensionerna och allt det andra. I slutändan skriver jag ändå för min egen skull, för att jag märker att jag förändras av det, inuti. Det är ett sätt att ta reda på mer om mig själv som jag inte förmår på annat vis än att skriva. Vad har du för relation till dina läsare?

Jag hade aldrig heller kunnat placera Morris och Betty i min första bok någon annanstans än i de kvarter där jag själv växte upp. Det inre litterära landskapet är så starkt i mig, så känslomässigt laddat. Även om Bergshamra inte på något sätt är intressant som litterär miljö, det är liksom platsen utan egenskaper, så måste jag ändå alltid utgå därifrån, vad jag än skriver om! Kanske behövdes det en kärlekshistoria där, två röda hjärtan mellan motorvägarna. Du har rätt i att var man än växer upp så får man ändå konfrontera samma känslomässiga stormar, man kommer inte undan sig själv. När jag skrev ”Friheten förde oss hit”, en bok som utspelar sig i Liberia på 1960-talet, kändes det först omöjligt eftersom det var så främmande. Jag har aldrig varit i Liberia och på 1960-talet var jag inte född. Min farfar var personalchef där på en gruva och min pappa bodde där som barn under ett par år. Jag fick göra en massa research och det gick på något sätt emot hela min inställning till det här med att skriva. Men efter en tid av tragglande, läsande av böcker, arkiv, gamla filmer etc. så lossnade något i mig. Jag hade plötsligt så pass mycket kunskap om Liberia att jag vågade börja hitta på själv. Så det är nog inte direkt allt i den boken som stämmer överens med verkligheten, det är nog lite för likt Bergshamra, men litteraturen har ju en annan sorts sanning. Och jag är en sådan person som om jag får välja mellan sanningen och en god historia så väljer jag alltid det senare. Hur gick du till väga när du skrev Det handlar om dig? Hur mycket visste du från början. Personligen så har jag ofta en vag känsla av vad det ska handla om, jag trevar mig fram, utforskar den del av mig jag är rädd och osäker för. Det vill säga: Om och om igen skriver jag om människor som längtar efter kärlek men när den väl visar sig är de ofta oförmögna att ta emot den.

/G


Till
gunnar.ardelius@gmail.com
Från sandrabeijer@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-09-05

Hej. Förlåt för ett sent svar, förstår inte hur jag någonsin ska kunna komponera längre meningar den här hösten sedan Paradise Hotel började. Använder mest förskräckta emoji-personer i sms.

Jag håller med om att man, i alla fall till en början, skriver mest för sin egen skull. Jag har en blogg där jag varje dag, flera gånger om dagen, skriver för andra människor. I början använde jag bloggen som en kanal att skriva av mig, ventilera och få ihop dagar, spara minnen i form av bilder och länkar. Nu när den är mitt jobb tänker jag på ett annat sätt i och med att den behöver uppdateras så pass ofta. Då kan man omöjligt bara skriva för sig själv.
Därför blev boken min egna hemliga kanal till en början, där allt bara fick vara mitt. Jag jobbade som copywriter samtidigt som jag skrev den, ett jobb där man verkligen skriver åt någon annan, levererar texter som ska låta som någon. Boken behövde bara bli min egen värld, mina egna ord och framförallt: ta tid.
Få saker tar tid nuförtiden.
Sedan när den började formas till något på riktigt, en början, en mitt, ett slut och många ord däremellan försökte jag läsa den utifrån andras ögon. Skulle man förstå om man inte var jag? Skulle man ens tycka om den?
Jag håller med om att man nog i andra hand skriver för läsarna, men för mig var recensionerna också väldigt viktiga. Jag var så otroligt orolig vad alla de tjusiga kulturmänniskorna skulle tycka, eller om de ens skulle bry sig.
Jag tror, eller jag vet, att det handlade mycket om att motbevisa alla de som bara degraderade mig till en bloggare. Eller bara och bara, att jag ens skriver så är dumt eftersom det är ett yrke jag lägger enormt mycket tid och själ i, men det var så många som tyckte att jag lekte författare. Som bara trodde att jag fått ett bokkontrakt på grund av att jag hade en stor plattform, som kommenterade mitt språk och min handling innan den ens var utgiven. Att få knäppa dem på näsan och motbevisa var skönt ärligt talat.
Hur ser du på recensioner? Tycker sådant där är svårt att förhålla sig till, får för mig att inte alla talar sanning om hur det känns när man slår upp tidningen.

Jag håller med om att en god historia är viktigare än sanningen. Det handlar om dig är påhittad och samtidigt hoppusslad av saker jag varit med om. Jag började i verkligheten. Det fanns en pojke när jag var femton år som talade ryska, men det blev aldrig något mellan oss mer än några korta möten i sovrum på hemmafester. Men jag mindes oss så tydligt ändå, han var den första som var något mer än en engångsföreteelse. Då blev det enklare att ta avstamp där och sedan sy ihop en ny historia, eller en annan historia. Kanske en som vi hade kunnat bli om vi känt mer för varandra. Det finns nog delar av alla mina förälskelser i den där boken. Och de som har läst den och varit en av de förälskelserna har utan min vägledning hittat sig själva bland sidorna. Att skriva är lite som att bygga om sin verklighet tycker jag. Prova andra vägar för att se vad som hade hänt om man vågat, eller inte vågat överhuvudtaget.


Till
sandrabeijer@gmail.com
Från gunnar.ardelius@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-09-08

Sandra,
För mig var suget efter all typ av bekräftelse avgörande för att jag ens skulle börja och sedan fortsätta skriva. Det var inte ädlare motiv än så.  Att någon såg in i mig, en vän, en flickvän. Så berusande! Jag behövde verkligen det då och det var underbart att mina ord kunde väcka känslor i någon annan. Jag tror till och med att viljan att visa det jag skrev var större än lusten att skriva det. Sedan har det förändrats. Idag är jag tvärtom, jag drar mig för att låta någon annan se det jag gör för tidigt. Jag behöver ensamheten eftersom min integritet som skrivande människa är mycket bräcklig. Det du skriver om bloggen är intressant, jag kan avundas människor som du som har förmågan att ha en sådan kort tid mellan skriv- och publiceringsögonblicket. Att du litar på din egen ton direkt, att den bär, att den är ärlig. För mig ligger det till så att jag skriver så mycket nonsens och konstigheter och irrsprång att det omöjligtvis skulle vara läsbart direkt. Det krävs att jag arbetar med orden under en längre tid. Jag har nog inte heller modet att våga vara totalt ärlig och sårbar utan den långa distansen som infinner sig under tiden som går när jag arbetar med en bok.

Vad gäller recensioner. De läsningar som går på djupet kan påverka mig mycket, oavsett om de är ”bra” eller ”dåliga”.  Det som verkligen berör mig med kritik är när någon svarar på det jag gjort med ett autentiskt tilltal, att den personen själv sätter något på spel, vilket jag tycker sker för sällan. Tyvärr är det en stor obalans. En bok som har tagit år att skriva ska läsas under begränsad tid och tankarna får inte mycket spaltutrymme. Det gör att en stor del av allt som skrivs om ens böcker mest blir en sorts konsumentinformation. Inget direkt fel med det, men det rör mig inte särskilt.

De första recensionerna av min första bok förändrade mig i grunden, precis som du är inne på. Att man är en författare på riktigt, att jag blivit läst på riktigt, tagen på allvar. Det var enormt. Den första sågningen var inte heller kul … Jag tror jag hade lagt mer av min självkänsla i mina böcker då. Som om det var mig de recenserade! Så det har varit några skamchocker och några euforiska tillfällen.

Nu ska jag åka till Ukraina några dagar, en litteraturfestival. Så om det dröjer med svaret vet du varför.

Med värme,

G


Till
gunnar.ardelius@gmail.com
Från sandrabeijer@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-09-23

Hej,
Jag förstår hur du menar med att vara beskyddande över sitt eget skrivande den där första perioden. På ett sätt är jag likadan. Skriver jag en krönika eller något längre måste jag jobba med den ofta och länge, skriva om och tänka om tills den är begriplig för någon annan än jag själv.
Jag gömmer de texter som ska ha en litterär höjd tills det inte går att gömma dem längre. Att det är så kort tid mellan skriv-och publiceringsögonblicket i min blogg har jag löst med att jag ser den som ett samtal egentligen. I den skriver jag så som jag pratar, och konversationer går det förstås inte att stänga in sig i för att sedan kasta ur sig meningar då och då. Då hade man nog haft ganska få vänner. Det är nog där jag lyckats hitta nyckeln att leverera snabbt i just den kanalen.
Så fort någon ska tycka till om mitt språk behöver jag ha tid på mig. Kan få en otrolig ångest av att släppa iväg en text som enligt mig är halvfärdig, då ger jag helst inte bort något alls istället. Fascineras av de som inte behöver den tiden. De måste ha en inneboende självsäkerhet och ett slags lugn. Skönt.
Men det är nog inget jag sörjer i slutändan ändå. Är inte den där känslan när man plötsligt nått dit man tänkt i sitt stundtals långsamma irrande helt fantastiskt?  Tycker den liknar den som när man storstädat sin lägenhet, spikat upp en hylla eller bokat en flygbiljett.

 


Till
sandrabeijer@gmail.com
Från gunnar.ardelius@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-09-25

Jo,
den erfarenheten är underbar, att skrivandets irrande faktiskt leder någonstans! Om man har tålamod. Det leder inte nödvändigtvis dit jag tänkt. Eller rättare sagt aldrig dit. Men däremot till ett ställe jag inte hade kunnat ta mig till på annat vis än att skriva. Det är en nyvunnen frihet som slår det mesta och det är hoppfullt att tänka på när man är mitt inne i något som verkar sakna logik, riktning och relevans. Jag är på väg till ett nytt ställe, kan man säga till sig själv då. Men det tar tid. Lång tid.

Nu till något annat som tar lång tid. Jag. sitter. på. tåget. till. bokmässan. i. Göteborg. som. är. försenat. Jag kommer fram till centralen 11.55 och har min första programpunkt kl 12. Ska hoppa in i en taxi, åka genom stan, sedan springa som en idiot för att leta reda på rätt sal där vårt seminarium är. Jag ska prata tillsammans med min förläggare Marie Augustsson och Patrik Lundberg som skrivit en underbar bok som heter Onanisterna. Den påminner tematiskt om Vill ha dig så illa: att gå ut gymnasiet, hitta sig själv, sina vänner, en plats i världen. Det gamla är för trångt och det nya är för stort.

Det har varit mycket fint att växla några ord med dig Sandra, från de första raderna då jag fortfarande var inne i ett rosabubbligt skimmer från läsningen av din bok. Till denna jävliga plats, på tåget någonstans mellan Skövde och Falköping. Jag hoppas att vi ses i Göteborg!

Med värme,
Gunnar


Till
gunnar.ardelius@gmail.com
Från sandrabeijer@gmail.com
Ämne: Re: Till Sandra – Där du inte är
Skickat: 2014-09-25

Jag hoppas också att vi ses i Göteborg. Tack för de här fina stunderna!


photo source.

 

.

Translation. Two months ago an author I really admire named Gunnar Ardelius asked me to be his pen pal for two months. To talk about writing and life and my first novel and his most recent. Here are our letters to each other.

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
79kommentarer
  • […] en bok av honom, vill ha dig så illa, som jag älskade. Och efter Sandra Beijers vackra inlägg här, vill jag läsa allt av de båda […]

    Gunnar Ardelius X3 | Tangenter 2015-01-29 21:38:50 https://tangenter.wordpress.com/2015/01/29/gunnar-ardelius-x3/
    Svara
  • Så utrolig fint og magisk og utrolig å lese.

    Ingeborg 2014-10-01 17:07:34 http://blog.bulldozerborg.com
    Svara
  • Alltså. Drösen ovan. ”Formuleringarna tagit timmar”? Osv.? Förstå att det visst finns människor som skriver på annat sätt än tråkig mellanmjölk (1.5%). Det är inte mindre genuint bara för att en formulerar sig snäppet mer finurligt än annars. Skriver privat till vissa vänner precis så, eftersom det är kul som fan och lärorikt och Allah vet vad. För vissa flyter ett sådant språk mer naturligt, mer ÄRLIGT. Trött på folk som skriker PRETTO till allt som inte är diskbänksrealism.

    Azze 2014-09-30 01:34:09
    Svara
  • jag dör. så stort. läste nonstopp från början till slut och hade gärna sett att det här blev en helt egen bok i sig. en bok om två förjävla bra författare som pratar om skrivandet och lite till. varsegod – en bestseller på en gång!

    linn 2014-09-29 23:14:36 http://radarmagazine.se/linnwiberg
    Svara
  • Vet inte om jag ska avundas er som blev så tagna av det här eller om jag bara ska tycka att er naivitet är lite ledsam. Som flera skrivit, det här är enbart pretentiöst, all genuinitet har försvunnit när det är så tydligt att formuleringarna tagit timmar. Men grattis till förlaget som givetvis kommit med denna idé, den lär ju ha gjort att de som instämmer i hyllningskören här köper några böcker av er båda:)

    Malin 2014-09-29 12:56:21
    Svara
  • Skönt slippa skriva in sina påhittade aka. Tack. Ni som är kritiska borde inse att även om det är skrivet hittepå kan det vara hur intressant som helst. Däremot håller jag med om att det borde vara mer ”allvar” i denna blogg, ety Niotillfem har ovanligt insiktsfulla insikter, när hon vill.

    Curious

    Ps: först gången på tio år som jag dricket whiskey en hel natt och det är så skönt!!?????:):)

    curious 2014-09-29 11:38:50
    Svara
  • Linda, jag håller verkligen med! Det påminner så mycket om när jag skrev brev till mitt ex, pretto och doktorand i litteraturvetenskap, för några år sedan. Svettades framför texten och slängde ihop fin och avancerade formuleringar som betydde exakt ingenting. Blev bara högtravande och styltigt (och pinsamt just därför). Man skriver ju inte såhär på riktigt, författare eller inte.

    Hanna 2014-09-29 09:09:19
    Svara
  • Att läsa detta var som att falla ner i ett bad av litterär, varm, honung. Ville aldrig att texten skulle ta slut så jag var tvungen att stiga upp.

    Fanny 2014-09-29 00:39:17 http://kallavener.tumblr.com
    Svara
  • Tack för att du delar med dig av det här! Så himla fint att läsa. Bara att läsa någonting annat än va du gör på dagarna etc Någonting som är text och inte bara bild (älskar det också så missförstå mig inte;)) men omväxling! Fint som snus! Tack!

    Frida 2014-09-28 22:46:50
    Svara
  • Wow.

    Louise 2014-09-28 22:36:25
    Svara
  • VACKERT!

    Natalie 2014-09-28 21:47:08
    Svara
  • tacktacktacktacktack!

    ingen vet om denne bloggen 2014-09-28 21:43:12 http://ingenvetomdennebloggen.blogspot.com/
    Svara
  • Sandra, blev det så att du och Gunnar träffades under bokmässan efter brevväxlingen? Hur blev det mötet? Kram

    Jana 2014-09-28 21:27:27 https://9careersatonce.blogspot.com
    Svara
  • tusentusentusen tack för att ni delade med er av dessa guldkorn, de gav mig en fin stund under en höstmörk söndagskväll. spricker nästan av skrivlust nu, banne mig på tiden. TACK

    Wilma 2014-09-28 21:21:35
    Svara
  • alltså! så drömmigt! och otroligt hur ni snirklar er fram genom dessa fantastiska formuleringar – man bara längtar efter en brevvän när man läser det.
    om någon känner för att starta en mailkonversation om livet, kärlek, böcker eller vad som helst: periferier@gmail.com

    olivia. 2014-09-28 20:08:09
    Svara
  • Blev helt chockad av alla ”så fint tårar” kommentarerna??? Jag håller så med Linda det här känns jättekonstlat?!?! Regisserat???omänskligt pretto!!!!!!!!!!!!Det kändes inte

    Ellen 2014-09-28 19:49:45
    Svara
  • Linda, Spot on! Exakt vad jag kände/tänkte.

    Milda matilda 2014-09-28 18:59:33
    Svara
  • http://hyllat.se/svenskarna-ar-helt-fel-ute/

    Janova 2014-09-28 17:22:15
    Svara
  • w.o.w

    lotta 2014-09-28 15:39:41
    Svara
  • Haha förlåt men det här var så pretto att jag inte klarade av att läsa klart allting pga ingen skämskudde i närheten.
    Snälla säg att allt detta är ihopdiktat, att ni skrev några mail var för er själva med lite riktlinjer så det passade in, att ni pratade runt de här mailen om hur ni skulle göra det. Att ni hade kontakt innan första mailet och planerade allt.
    Det låter som mail man skickade när man var 16 när man satt och noga tänkte igenom varje mening för att imponera på den på andra sidan skärmen, samtidigt som man märkte att den andra gjorde samma sak, och i slutändan kände man aldrig riktigt varandra för man vågade aldrig visa sin sanna sida.
    Jag känner inte igen dig, Sandra i dina mail, efter alla år med din blogg, och Gunnar låter som någon jag skulle hålla mig väldigt långt ifrån.

    Om allt däremot är regisserat (vilket jag antar) så är det väl en fin grej, men det hade nog varit bättre att bara skriva ut det direkt. Tror ingen hade gillat er mindre för det utan snarare tvärtom.

    Linda 2014-09-28 14:06:26
    Svara
  • Detta!!!! Var så himla fint att läsa! Läste varenda ord och blev helt varm och glad. Men tänkte att jag skulle fråga dig om en sak för alla frågar dig om kärlek och jag tycker alltid du har så bra svar.
    Jag har varit ihop med världens bästa kille i snart två år. Det är jättelänge för mig som bara har haft förhållanden som varat i några veckor innan. Och det är superfint och bra allting och jag har aldrig haft så roligt någonsin med en människa som jag har med honom. Grejen är bara den att jag är världens mest svartsjuka person, har inte varit så tidigare utan blev det med honom. Inte på tjejer han och vi träffar nu utan på hans ex och jag förstår verkligen inte att det ska vara så svårt för mig att släppa detta. I början var jag rätt öppen med att jag var svartsjuk och typ kollade deras instagram, fb och twitter ibland (jag vet att jag låter som en stalker, usch hjälp) men han var bara jättebestämd och sa att jag måste sluta med det där genast, det där är inte bra! Grejen är bara att jag inte kan sluta, jag har fortsatt i hemlighet. Minst typ en gång i veckan går jag in bara för att. De båda är liksom sjukt söta och verkar vara fantastiska personer och jag kan inte sluta för jag vill ha något slags tecken på att de inte är så bra, eller inte är så satans söta som de verkar på alla bilder och sånt. Jag vill ju verkligen inte vara sån här, tycker stalkers verkligen är läskiga och trots att jag inte riktigt ser mig själv så, så inser jag att detta är sjukt. Tror du att det går att sluta bara sådär? Det minskar ju hela tiden och jag bryr mig mindre och mindre men vill allra helst sluta genast. Tänk om det aldrig kommer gå över. Behöver verkligen råd! Kram och tack för världens bästa blogg!

    M 2014-09-28 13:57:47
    Svara
  • Älskade verkligen att följa era brev, så fantastiskt språk med formuleringar och tankar som fick mig att bli alldeles lycklig och inspirerad och eftertänksam och känslofylld. Tack!

    Jessie 2014-09-28 13:30:26 http://jessiies.blogg.se
    Svara
  • Tack för denna fantastiska, tidskrävande läsning. Jag var tvungen att dela upp det på två dagar, vilket inte är så vanligt när det kommer till blogginlägg ju. Och tack för tipset om Gunnar, ska skriva upp hans böcker på min Att Läsa-lista genast. Din bok står också där men jag har inte kommit dit ännu. Tror den får vara nästa på tur faktiskt, den är ju inte så lång heller. Min Att Läsa-lista i mobilen är jättelång nu, mycket längre än mina Filmer Att Se-lista och TV-serier-Att-Se-lista. Och många tips kommer från dig faktiskt!

    Jag blir också sugen på att skriva en bok!

    Amelie 2014-09-28 13:04:38 http://amelietamm.com
    Svara
  • Känner mig alldeles mållös, tack för att du delar med dig av detta. Hur fint som helst. Blev alldeles tårögd.

    Emilia 2014-09-28 11:33:21
    Svara
  • Det här var så fint att få läsa!

    Isabelle 2014-09-28 11:28:32
    Svara
  • För att bygga ut mitt problem. Kan jag tillägga att hans sambo har samma kränkande beteende av ”karriärsmisshandel mot mig”. Nyss fått reda på hur hon uppmanar sina släktingar på olika företag att lägga ut fake jobbannonser. Hur hon ringer med sin sambo o gänget till folk i mitt nätverk och uppmanar dem att jävlas.

    Fått rådet att gå till polisen. Vad tror du? Jag har redan polisanmält inbrott och sexuella telefon trakasserier, (han uppmanade sin vän till)

    Vad skulle polisen kunna hjälpa mig … Egentligen. Allt känns så hopplöst…. Ledsamt. Att aldrig bli lämnad ifred, få söka jobb ifred utan att bli kränkt av företag för de idioterna ringt och bett/mutat folk på företag att frysa ut mig…

    Gäst 2014-09-28 11:17:53
    Svara
  • Bara jag som inte fick så trevligt intryck av Gunnar genom mejlen? Han svarar liksom inte på Sandras mejl tycker jag, skriver BARA om sig själv (fast det är det det handlar om). Nä, men t ex dom asgulliga viktorianska bilderna kommenterar han inte ens. Kändes lite ego bara.

    Linda 2014-09-28 09:43:44
    Svara
  • Åh vad himla fint! Älskar Gunnars böcker också.

    Svara
  • Gunnar verkar ju vara den trevligaste människan på jorden!

    Linnea 2014-09-28 08:45:46
    Svara
  • Tack, fanns så mycket om skrivande som föll på plats för mig nu. Särskilt det där om tiden.

    Jennie 2014-09-28 06:34:54
    Svara
  • Tack, fanns så mycket intressant i den där brevväxlingen och så mycket om skrivande som föll på plats för mig nu. Särskilt det där om tid.

    Jennie 2014-09-28 06:32:04
    Svara
  • Sorry auton på mobilen slarvade till fel ord och tappade ord ser jag. Lite trött! Borde läst igenom inlägget först.

    Kram!

    Gäst 2014-09-28 05:37:35
    Svara
  • Ska dela mig en smula och fråga om din åsikt. Jag lyssnade till och från under några år på några låter av en snubbe som jag inte visste vem det var, hur han såg ut eller var han kom ifrån. Brydde mig inte heller. Hade datat en kille under ett tag, när jag lämnade honom råkade sno med mig en bland cd, brännd. Utan foto.
    Först efter flera år gjorde jag en googling. Såg har var svensk, äldre. Spela på Kulturhuset, jag gick inte dit. Hade väl inte koll mer än någon låt. Men vän hade varit dör och berättade att var rätt såsig, beklagande.
    Tänkte inte mer på det. På den tiden fanns inte spotify och jag laddade inte ner så mkt musik under än period. Efter ytterligare några år så kom hans låt inhoppande i min spotify. Bemödade mig med att googla igen. Tyckte han hade förändrats lite, av de fotona jag sett. Såg en video, fick intrycket han var hippie-bohem, bodde i ett gammalt hus i Norrland, hade fem barn och var gift. Egen grönsaksodling, hund, katt. You name it.
    Sen gick det något år igen läste Nöjesguiden. Såg han skulle spela, tänkte att jag för en skull kolla upp vad för person. Så jag gick. Blev ganska förvånad, tyckte han hade förändrats igen. Såg ut som en liten gubbe, i kyckling gul skjorta och brun kavaj med 90-tals mittbena. Verkade lite nervös, men också mån om att vara sedd…

    Eftersom jag trodde han hade tjej, var gift med barn så avvek jag snabbt då min historia med liknande män inte är föredömlig.
    Efter ett tag märkte jag att han visste vem jag var. Förstod att han var vän med en kille jag kände förr.
    Det blev en destruktiv kommunikation tillslut som inte var en kommunikation. Jag på något vis lurades att tro han var singel, hur det gick till kan jag verkligen egentligen inte begripa. Eftersom, min första tanke var att han var gift.
    Det blev som det blev, invecklade turer missförstånd, jag kunde inte skilja hans från förrs skadekontroll med den här killens. De blev för mig samma skrot och korn. Märkliga saker skedde, om och om igen. Började känna mig kontrollerad. Fick ångest, kände mig kvävd och undervärderad. Smsade att han skulle dra åt helvete.
    Jag slängde bort honom, grabbade tag i någon annan. Flyttade. Men blev tillslut rånad och av med mitt hem.
    Jag kan inte för mitt liv förstå detta. Men, han kom till en resturang i stan jag jobbade och jag mitt nöt gick dit. Totalt vedervärderigt. Även han såg mkt längre ut. Kände inte alls igen honom. Gissar på att han hade bantat, låtit växa. Vet men kanske ser längre ut då…
    Nervös, kedjerökande man som
    Stod i ett hörn och tittade. Jag drog mig undan av situationen som jag var totalt obekväm med. Då min inställning var att han egentligen var ett svin, jag hade mig för att sänk mig så lågt och gå dit.
    Efter det flyttade jag utomlands. När jag kom tillbaka till Sverige möttes jag av motstånd. Blev lurad gång på gång. Han, hans vänner och sambo började lägga sig i vilka jobb jag sökte. Nätverkande för att frysa ut mig. Dock, så visste jag inte hans sambo fanns. Förrens för några dagar sedan. Toppen på berget fick de barn lagom till att jag upptäckte att hon fanns,

    Min fråga är, uppenbarligen har han ju bara velat ha uppmärksamhet, tyckt det var en kul grej… Stå i centrum typ. Men, varför mobba min karriär?
    Ponera jag inte hade brytt mig om en kille, haft sambo och barn. Inte fan hade jag lagt tid på att bemöda mig med att ringa företag och ”jävlas” med persons karriär.

    Har en tanke, att han sett mig som trofé, att han vunnit mig. Om han skulle ”mista” mig skulle någon annan få hans trofé, skulle han enligt honom förlora. Han sa en gång ”jag ska aldrig förlora” …

    Precis som hellre kränka mig, lura mig för att ”få” mig än att låta mig vara lycklig, fri och må bra…

    Det tycker jag själv är ett skrämmande beteende. Just hans kontrollbeteende. Har svårt att komma över, känna mig lugn just nu i mitt jobbsökande. Vet inte vad han har hållit på med eller varför. Men dwt jag är att jag orkar inte kämpa mer snart i motvind och mobbing.

    Fine, att han har sambo o barn. Jag vill inte springa efter någon i relation tänker inte göra dwt häller… Men, sjukt att kränka min karriär.

    Förstår du hans beteende? Varför? Varför inte bara gå o sluta lägga sig i??? Orkar inte känna den pressen mer, att bli backstabbad av företag i ryggen om och om igen. Orkar inte mer.

    Gäst 2014-09-28 04:01:03
    Svara
  • Men alltså, ni som ”Tack för att du delar med dig!” – Det här at ju skrivet för att publiceras från början.
    Ett rätt vanligt kulturgrepp.
    Det är marknadsföring för dem bägge, förmodligen förlagets ide.

    Ulrika 2014-09-28 01:40:13
    Svara
  • Helt fantastiskt! Blev så inspirerad att jag var tvungen att avbryta läsningen mitt i för att sedan klottra ner tre fulla A4:a med min egen kärlekshistoria.
    Tack för att du delade med dig!

    Anna Johansson 2014-09-28 01:11:28
    Svara
  • På riktigt det finaste jag läst! Älskar ju Gunnar Ardelius böcker och har fått träffa honom på riktigt när han kom till min folkhögskoleklass och pratade om skrivande. Kändes smått surrealistiskt när han dessutom kände igen mig eftersom vi blivit fb-vänner ett tag innan. Så när han helt plötsligt säger ”visst är vi vänner på facebook?” så folk hörde (haha;)) kände jag mig så himla starstrucked och löjligt glad över att han kände igen mig ;). De här mejlen bara bekräftade hur fin person han är privat och att jag älskar hans språk och formuleringar.

    Siri 2014-09-28 00:30:52
    Svara
  • Sandra jag gråter av lycka. Det jag precis har läst, ord efter ord till tårar rinner från mig kind. Samtidigt som jag sitter och nickar när jag håller med om saker ni skrivit. Det var HELT otroligt att få läsa detta och jag är så glad över att du delade med dig att era konversationer. KRAM

    Elin 2014-09-27 23:09:34
    Svara
  • Alltså de där gamla fotografierna var ju… så fint. Man glömmer bort att människor förr i tiden också älskade och kramade och tyckte om varandra. Eller ja, det där lät ju dumt, men jag hoppas ni förstår hur jag tänker.

    Emelie 2014-09-27 22:55:52
    Svara
  • Åh. Att maila med någon, så fint.

    Är trasig, sönder inombords. Hela min värld är omkullkastad av personen jag fann mest trygghet hos. Om någon vill maila om liv, kärlek, fint och ofint. Maila mig!
    -> louise.nygard@hotmail.com

    Kram finisar.

    Louise 2014-09-27 22:30:33
    Svara
  • Jag tycker det här är så vackert att jag vill förvandla hela min tenta från en akademisk text till något filosofiskt. Det är nog en dålig idé, men jag vill gärna…

    Frida 2014-09-27 22:11:24 http://dezdemonas.blogspot.com
    Svara
  • Det här är verkligen, ja, verkligen (!??!),tonsäkert. Hur kommer det sig att ni inte kan släppa (vill man det egentligen egentligen om det går att hålla emot, när känslorna är som ömmast, under de där åren i tonåren?) Hjärtats Regim? De flesta ”blir vuxna”, kanske därför att vi inte orkar leva i en emotionell nedförsbacke, att ständigt jämföra sin känslomässigt fattiga tid som vuxen med den hudlösa tiden som blivande, utforskande, när känslor, särskilt Kärleken, var nya vulkaniska krafter så stora att de riskerade att krossa en lika ofta som att de slungade en upp i himlen. Den stora känslomässiga upplevelsen som vuxen blir allt oftare att titta på en ny amerikansk tv-serie. Hur kommer det sig då att ni lyckats hålla dörren öppen till er hudlösa tid? Och hur påverkar det era liv nu?

    Curious

    curious 2014-09-27 21:21:56
    Svara
  • Mycket fint.

    Malin 2014-09-27 21:08:53
    Svara
  • NI TVÅ ÄR LITTERÄRA SOULMATES JU!

    Julia 2014-09-27 20:48:42
    Svara
  • Jag dör så fint det här är. Stort, stort tack för att du delar med dig!

    Charlotta 2014-09-27 20:41:56
    Svara
  • Jag orkade verkligen inte läsa igenom en såhär lång text först eftersom allt jag läser just nu påminner mig om den förbannade biologitentan som det snart är för sent för att plugga till, men sen orkade jag i alla fall och det var så himla fint och gjorde min lördag lite ljusare. Tack för det.

    Sofia 2014-09-27 19:59:12 http://fiantastic.tumblr.com
    Svara
  • så fint sandra! och gunnar! puss

    elsa 2014-09-27 18:23:08 http://elsa.elle.se
    Svara
  • Det här var det finaste på länge aaah

    Sandra 2014-09-27 18:07:36 http://sandrajm.blogg.se
    Svara
  • det här var hur fint som helst. tack och tack

    jessica 2014-09-27 18:02:20 http://ofbooksandbirds.blogspot.com
    Svara
  • Som så många här ovan: väldans bra inlägg. Tack för att du delar med dig! På något sätt inspirerar era mejl en att ta upp det egna skrivandet samtidig som det framkallar sådan skrivkramp för att det inte skulle gå att skriva finare.

    Svara
  • Jag grät

    Clara 2014-09-27 17:09:29
    Svara
  • Åh tack för det här! <3 <3

    Alexandra 2014-09-27 16:45:38
    Svara
  • Så fint!

    jessica sofie 2014-09-27 16:40:05 http://minimalme.devote.se/
    Svara
  • åh! gunnar är ju världens finaste, jag hade lyckan över att få intervjua honom om Kärlek i min dokumentär från gymnasiet. Massa år sedan nu, men vad hans kärleksprat enkelt förgyllde intervjun! Kram

    Amanda 2014-09-27 16:37:17 http://www.baraibland.blogspot.com
    Svara
  • Kanske det finaste bloggvärlden någonsin kommer att skåda

    Mikaela 2014-09-27 16:35:41
    Svara
  • Kjære Sandra, for et utrolig flott innlegg!

    Jeg er en norsk jente som har lest bloggen din i årevis og i oktober befinner jeg meg i stockholm. Er det mulig å kjøpe en signert versjon av boken din noe sted der?

    Hanne 2014-09-27 16:28:14
    Svara
  • <3 <3 <3 Jag är så glad för din skull!

    Evelina 2014-09-27 16:14:51
    Svara
  • and then they lived happily ever after…

    milda matilda 2014-09-27 15:57:35
    Svara
  • gråter lite glädjetårar och ryser. magiskt.

    Daniella au pair i England 2014-09-27 15:55:32 http://skymningsljus.webblogg.se
    Svara
  • Sååå sindssygt fint.

    Ann 2014-09-27 15:41:52
    Svara
  • Men alltså DRÖMMEN herregud så drömmigt

    Gabriella 2014-09-27 15:30:46
    Svara
  • älskade att läsa detta. vafan skriver man inte brev för längre? så jäkla ledsamt.

    elise 2014-09-27 15:22:12 http://instagram.com/edawareness
    Svara
  • Bland det finaste jag läst i år. Längesen jag läste en ungdomsbok men nu måste jag.

    Rebecka 2014-09-27 14:32:19 http://rebeckayes.blogg.se
    Svara
  • detta är så otroligt fantastiskt vackert och magiskt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. kändes som jag slungades ifrån nuet när jag läste era ord. kändes också lite förbjudet och spännande. ni båda är några heLt otroliga författare. det känns som att jag har upplevt så många fler tonårskärlekar än vad jag egentligen har gjort tack vara Gunnars böcker och din fina. TUSEN TACK FÖR NI DELAR MED ER! massa kramar

    benedicta 2014-09-27 14:17:43 http://kaffebrus.tumblr.com
    Svara
  • Men oj! Det här var ett av de bästa/mest välformulerade/mest intressanta blogginlägg jag har läst på mycket länge. Kul att man fortfarande kan bli positivt överraskad i bloggvärlden!

    Åse 2014-09-27 13:37:12
    Svara
  • sitter handfallen och har kalla kårar. vill gråta lite vill le lite. tack för att ni delade med er av detta magiska.

    char 2014-09-27 13:29:28
    Svara
  • Det här är det finaste jag läst på mycket, mycket länge. Jag tycker att ni båda är fantastiska författare och drömmer om att i framtiden då dela er yrkesroll. MÅNGA KRAMAR

    Matilda 2014-09-27 13:22:09
    Svara
  • Jag ryser. På riktigt. Tack för att ni ville dela med er.

    jennifer 2014-09-27 13:19:25 http://jenniferstroud.blogg.se
    Svara
  • ryser. måste snabbt skriva den här kommentaren innan fältet här blir nedhaglat med kärleksförklaringar – wow!

    gunnar Ardelius och du. ni skriver så jävla fint om kärlek!
    det här blir för bra!
    wowowow

    och hans senaste titel ”vill ha dig så illa”
    åhhhhhh
    nu ska jag läsa

    cecilia 2014-09-27 12:55:52
    Svara
  • det här alltså <33333
    så jävla fint

    elina 2014-09-27 12:49:59 http://glitternirvana.tumblr.com
    Svara
  • Sandra, tusen takk for at du delte dette!

    Bettina 2014-09-27 12:47:51 http://stjernekikkert.blogspot.com
    Svara
  • Så. Himla. Fint. Skrivet. Så. Jag. Grät. En. Skvätt.

    Irene 2014-09-27 12:41:25 http://www.somedieyoung.ratata.fi
    Svara
  • Det här var ju helt underbart.

    Rebecka 2014-09-27 12:32:02
    Svara
  • Åh. Fint som snus

    Hilde 2014-09-27 12:18:25
    Svara
  • Det kändes verkligen fint och förbjudet på samma gång att läsa er konversation. Men mest fint.

    Julia 2014-09-27 12:16:49 http://prick.blogg.se
    Svara
  • Fasen va häftigt att få brevväxla med honom! Tack för att du delar med dig av era mail! :)

    Jämtlandshanna 2014-09-27 11:52:46 http://jamtlandshanna.wordpress.com
    Svara
  • MEN SLUTA VARA SÅ KLOKA OCH KUNNA SNIRKLA FRAM SÅ FANTASTISKA FORMULERINGAR FÅR PANIK

    Emma 2014-09-27 11:48:01
    Svara
  • fiiiiiint

    sara 2014-09-27 11:44:58
    Svara
  • kanske ett av det finaste blogginlaggen någonsin <3

    emma 2014-09-27 11:41:33
    Svara
  • JAG DÖR OCH RYSER OCH GRÅTER ALLT PÅ SAMMA GÅNG. HELVETE.

    Ellen 2014-09-27 11:20:38
    Svara

senaste från Creative

Sandra Beijers webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Mode
Petra Tungården
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Elin Johansson
Home
Andrea Brodin
Creative
Linn Wiberg
Man
Viktor Frisk
Creative
Sara Edström
Mode
Fanny Ekstrand
Man
Niklas Berglind
Hälsa
PT-Fia
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Linn Eklund
Man
Kevin Triguero
Lifestyle
Linn Herbertsson
Hälsa
Josefines Yoga
Home
Sanna Fischer
Creative
Sandra Beijer
Creative
Flora Wiström
Creative
Sandra Hjort
Hälsa
Träningsglädje
Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Sanne Alexandra
Lifestyle
Tess Montgomery
Man
Marcus Schuterman
Mode
Emelie Wikström
Mode
Chrystelle Eriksberger
Man
Philip Conradsson
Mode
Pamela Bellafesta
Home
Julia K
Home
Amelia Widell
Man
Johan Hurtig