Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

answers to past weeks comments.

stockholm.
Hej! Här kommer svar på frågor de senaste två veckorna. Kan vara så att några frågor ramlat av, men då kan man bara fråga igen. puss.

hm undrar lite hur du tänker med racism och cultural appropriation med era ”indian hattar”?
→ Hej här kommer ett gemensamt svar till alla kommentarer angående våra fjädrar i håret på inlägget om dagen innan midsommarafton. För det första vill jag bara säga att jag verkligen uppskattade den goda tonen i kommentarsflödet! Det är nog första gången under min bloggtid där jag gjort något ett gäng inte gillat och jag inte blivit kallad ”vidrig”, ”dum i huvudet”, ”idiot”, ”ska aldrig mer läsa din blogg” etc. Så tack för det, att ni förklarar och visar misstycke utan att sparka. Det tyder på att internet ändå är på väg mot en vettigare plats på något vis där man inte bara säger saker för att det är kul att göra någon ledsen.
Så: mot kritiken – > Jag är medveten om vad kulturell appropriering är, men tycker att det är en snårig stig att valla sig igenom. När vi satte på oss fjädrarna till middagen så frågade jag osäkert: är det här kulturell appropriering eller inte? var går gränsen? För mig är det självklart att jag aldrig skulle sätta på mig en stor fjäderskrud och måla ansiktet, men dessa fjäderhattar symboliserar jag långt mer till min dagis-tid än native americans. De är färgade i karamellfärger och var ju inte en klassisk utklädnad på det sättet. Eller det kändes inte så då i alla fall. Så himla svårt det här med kulturell appropriering! Det är ju ett ord som just nu är på tapeten, men många gånger känns det som att det felanvänds och därigenom urvattnas. Min vän Nina skrev bra om det här exempelvis. Men jag är villig att backa såklart, och tar med mig det ni sa i bagaget och kommer inte att bära fjädrar i håret på detta sätt igen. Man lär sig något varje dag, så tack för det. Och tack återigen för att så många undvek smutskastningen och istället förklarade något så som man förklarat det för en kompis, ni anar inte hur mycket jag uppskattar det.
.

sandra, jag har panik. för ett halvår sedan träffade jag en kille som jag sedan bjöd ut på dejt, han hade flickvän och sa nej. för en vecka sedan sågs vi igen på en fest och det slutade med att vi gick hem ihop. sedan dess har jag suttit som på nålar och väntat på att han ska höra av sig, jag gillar honom så orimligt mycket. jag ville tänka att det bara vara en kul kväll men jag vill inte lämna det där, jag vill ha mer.
det här hade ju kunnat vara en fin grej om det inte var för att jag tänker att om han nu inte hör av sig nån gång, så är han inte alls intresserad, och allt jag kan tänka är att jag inte duger åt honom. han är för snygg för mig, det är därför han inte hör av sig. ska jag sitta här och vänta och isåfall hur länge, kan jag höra av mig själv och hur ska jag isåfall hantera det? jag borde väl bara tolka hans tystnad som ointresse men jag vill inte det. snälla snälla svara på detta så snart du kan.
→ Hej! En sak som jag undrar över när jag läser din fråga är om han fortfarande hade flickvän när ni gick hem med varandra? Om han har det, så är det ganska tydligt varför han inte hör av sig. Han har såklart ångest, och kanske till och med ångrar sig. Då måste du nog backa och låta de vara. Man ska inte in och rota i upptagna personer, det finns så många som kan bli sårade. Om han är singel: hör av dig! Sluta vänta om det äter upp dig. Skriv hej på fejjan, om inte annat för att stilla din egen ångest. Då får du fortare reda på om han vill något eller inte. Det värsta är att gå runt och vänta. Och tänk aldrig att någon kille är för snygg för dig, snygga killar är till för att hånglas med. puss.
.

Jag undrar en sak, du som liksom jag har ett stort intresse för att träffa folk i festliga sammanhang. Jag känner att jag börjar må dåligt utav mitt drickande, jag mår dåligt allmänt och brukar känna mig lugnare då jag dricker, det har ju den effekten tyvärr. Jag tycker att det är så svårt att komma nykter till ett sammanhang där andra dricker alkohol men vill inte heller känna att jag måste dricka, man umgås med alkohol så himla ofta ju. Jag tycker om att vara berusad men mår inte bra av det i efterhand. Så jag blir så stressad över att det är så jag gillar att umgås, tycker liksom att jag blir lite skönare, lite roligare, lite lugnare. Jag vet inte, men har du några tips på hue jag kan tänka? Vill ju inte välja bort den livsstilen men vill inte känns att jag alltid måste dricka till ett visst tillstånd. Tack för fin blogg!
→ Hej! Man ska inte dricka när man mår dåligt! Jag vet att det är lätt att säga, men problemet låter ju som att det är långt mycket större när du skriver att du mår dåligt i allmänhet. Kanske behöver gå till någon att prata med. Det är aldrig liksom bra att använda rusningsmedel för att ”försvinna” i. Det är så beroenden uppkommer och de tenderar ju aldrig att sluta bra. Ta dig själv och ditt mående på stort allvar, var försiktig och var inte rädd att ta professionell hjälp, och kanske till en början prata ut med en vän du litar på. Och testa att ta en vit månad, det är ju vanligt och en bra grej för att bryta mönster. tusen pussar.
.

sandra, jag behöver hjälp med en sak. hur vet man att man är kär egentligen? jag är för första gången tillsammans med någon nu och jag tycker så mycket om honom fast kär är jag inte. eller jag tror inte det, men jag har aldrig varit kär så jag kan inte veta. det jag undrar är alltså hur det känns att vara kär, för jag är så rädd att jag går och väntar på det här stora som beskrivs i böcker och filmer, men tänk så är inte kärlek så utan jag går och väntar på något som aldrig kommer hända. kanske är jag väldigt naiv men är så himla osäker.
→ Hej gullis! Ibland kommer kärleken som ett KABLAM och ibland smyger den sig på. Ibland är den som ett zoo i magen och ibland som kolsyra längst med armarna. Det är omöjligt för mig att veta hur du känner, men några säkra tecken är till exempel om du inte vill hångla med någon annan än honom, om du längtar efter honom när han inte är där, om han luktar något helt överjäkligt gott.
Jag tror inte att du går och väntar på något som aldrig kommer hända. Kärlek är sjukt snurrigt och slår en hårt stundtals. Men, med det sagt tycker jag du kan ge den här grabben lite tid och känna efter, för ibland kan den träffa en efter ett tag och det är lika storslaget ändå. puss.
.

Men du, vart är Michelle någonstans? Ser att ni inte träffas så mycket (eller hon är inte med i dina bilder.. Hahah)
Ni verkade ha det så fint tillsammans. Btw eran podd var bäst
Oj oj oj vad många frågar om det här.. Förstår om ni är nyfikna, men plis, vissa saker kan jag inte skriva om i bloggen för att värna om andras (och mitt för den delens) privatliv. Jag och Michelle umgås för tillfället inte. Det finns många anledningar till det. Ibland är det så när man är väldigt väldigt väldigt nära en kompis tror jag, att man behöver pauser för att sedan hitta tillbaka till varandra. Jag är alldeles säker på att det här kommer att reda ut sig, men tills vidare har vi en break. Det är väldigt sorgsamt men ibland kanske det helt enkelt behöver vara så. Det kommer lösa sig.
.

Hej Sandra! Jag älskar dina bilder som du har på din blogg. Det är alltid så fint ljus och skärpa och det är alltid så bra bilder på människor, när det inte vet om att bilden tas. Jag undrar om du har en fotograf som följer med dig och tar bilder, eller om du bara ber någon att ta en bild. Haha ganska konstig fråga, men jaja. Jättefin blogg förresten, älskar den <3 <3
Haha älskar att du tror att jag har en fotograf som följer med mig och tar bilder! Vilken lyx det hade varit! : ) Nej jag tar alla bilder till bloggen om det inte står något annat (exempelvis i det här träningsinlägget hade vi en fotograf vilket står längst ner!) Den enda som jobbar med bloggen är jag. Jag som skriver, jag som svarar på era meddelanden, jag som publicerar och jag som tar bilderna (ja eller ibland räcker jag över kameran till en kompis på fest då så att jag själv ska hamna på bild) : ) kram.
.

Hur har du tagit bilden på dig själv där du ligger på sängen? Är det Magnus som agerat fotograf eller har du hängt kameran i taklampan…? Älskar dina bilder!
→ Jag la kameran i taklampan faktiskt och tryckte på självutlösaren. puss och tack!
.

Kanske en knasig fråga, och kanske svår för dig att svara på, men hur kommer man igång på Pinterest ordentligt? Jag pinnar på som bara den men får inga direkta följare, och det vill man ju ha. Puss
Här finns en liten Pinterestguide! Följ många så brukar antalet av ens egna följare även växa. Vet faktiskt inget annat knep? puss.
.

Hej Sandra och alla ni där ute! Skulle behöva hjälp för just nu känns det som jag går sönder. Är i ett ett låååångt förhållande med det många som skulle beskriva som drömpartnern. Vi bor ihop, jag älskar hans familj och vi har även pratat om barn och allt. Men på sistone känns det som något som skaver. Vi grälar av att bara göra mat ihop, fäller syrliga sårande kommentarer och vi har diskuterat det här om och om igen men inget händer. Ibland tittar jag bara på honom och undrar om det verkligen ska vara såhär. Samtidigt kan jag inte tänka mitt liv utan honom, bara tanken på att ens diskutera att göra slut känns alldeles för stor och skrämmande. Jag är så rädd för att bara stanna av bekvämlighetsskäl eller rädsla och så rädd för att riskera mannen i mitt liv över lite tvivel. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill älska honom och bli älskad, men hur läker ett förhållande efter så många sårande gräl? Förlåt för svammel men jag vet ingenting längre tror jag
→ :’ ( Åh. Att göra slut är något av det svåraste som finns, så jag fattar förvirringen. Det är i alla fall så, att om man måste göra slut till sist, så kommer man klara det. Man kommer att kunna ställa sig upp och man kommer må bra igen. Livet är inte till för att må dåligt av och man ska vara med någon man mår bra av. Men man ska nog heller inte ta förhastade beslut. Ni måste nog verkligen sätta er ner och prata på riktigt om det där som känns läskigt. Är det värt det? Orkar ni? Vill ni kämpa? I långa förhållanden hamnar man ju i ups and downs och det är ju inget fel med det, det är så för alla. Om några månader kanske svackan är över. Vänta lite och se, och försök prata på riktigt med varandra. Du visste säkert alla dom här grejerna innan, men ändå lycka till, det kommer bli bra hur det än blir <333
.


Hallå! Jag undrar hur du hänger upp amplarna i fönstret? Hänger de i nån sorts krokar eller? Nyfiken för jag har också höga fönster och skulle vilja minska lite på insynen med något hängande grönt
→ De hänger i krokar som vi borrat i taket. Köpte på järnia, ser liksom ut som classic krok.
.

Hur lång är guldkedjan du har på dig i andra bilden, den från Cannes? Perfekt längd tycker jag!
och
Hur många ord, eller tecken, eller vad man nu räknar med, innehåller en krönika?
→ Oj jag vet inte hur lång den är, jag fick den när jag var jätteliten. Man kan ju ta med en bild och fråga på exempelvis guldfynd! En krönika brukar innehålla mellan 2000 – 3000 tecken vanligtvis. De jag skriver i Metro ska vara ungefär 2700 tecken. Kram.
.

För det första, hur fotar du på kvällen när det är mörkt ute? Alltså om du kan förklara så någon med noll koll på kameror förstår. (Har en Canon EOS som jag aldrig tagit mig tiden att lära mig)
För det andra, när du gör dina filminlägg; brukar du ta screenshots under tiden du tittar eller går du tillbaka efteråt och gör det? Konstig fråga kanske.
→ Jag fotar på kamerainställningen ”M”. På kvällarna har jag jättehögt ISO (ca: 1600 – 3200) och sedan snurrar jag åt vänster på den lilla snurren som sitter uppepå kameran. Då ändras exponeringstiden, det vill säga hur länge det kommer in ljus i kameran. Ju lägre siffror desto mer ljus (det är siffrorna som står på skärmen högst upp till vänster). Men, ju lägre siffror, desto stadigare måste du hålla kameran för att det inte ska bli suddigt.
Den andra frågan förstår jag tyvärr inte riktigt?
.

Hej Sandra! Förlåt om det här känns jobbigt och personligt, verkligen inte menat så, men jag frågar ändå så behöver du inte svara om du inte vill. Noterade att du inte skrev om någon midsommar när du och L var ihop (*stalkar* hah) och undrade mest om du tror ni någon gång kommer bli vänner, eller typ, hänga på samma fester och så(kanske ni redan gör)? Minns att du träffade T på en festival förra året eller vad det var och att du skrev att det var kul, men känns som att det var värre med L.
 Liksom, kan en vara kompis med sitt ex? Blev dumpad för ett tag sedan (tror han hade hittat någon annan redan när det hände för satan i gatan vad fort det gick för honom att hitta en annan tjej) och saknar liksom honom som person. Vet inte hur det skulle vara dock, för det känns inte som han vill träffa mig.
Fan vad rörigt det här blev. Förlåt.
→ Jag tror absolut att man kan vara kompisar med sitt ex efter en tid, när alla känslor är borta etc. Men jag tror att sådana grejer tar tid. Jag och T gjorde slut för drygt 8 år sedan och allt det svåra jag kände kring vårt break-up känner jag inte längre. Dessutom tycker jag om honom som människa. Jag och L:s avslut var knepigare och ärligt talat tror jag aldrig någonsin att vi kommer att bli vänner. Jag vill inte ha något med honom att göra och tycker inte om honom. Jag tror att för ditt ex måste du nog ge det lite tid. Det blir ett tomrum när man gör slut, men man får kanske fylla det med annat. Det är inte förrän båda känner sig redo som man kan jobba upp någon slags vänskap. Tror jag i alla fall. puss.
.

Hej Sandra!
Jag har en fråga till nästa frågestund. Det är nämligen så att jag till hösten ska bege mig till USA, mer specifikt California, för att plugga i ett år. Jag har drömt om att bo i USA så himla länge, mycket efter att ha följt din blogg i flera år och därmed blivit galet inspirerad. Men nu när det börjar närma sig har jag blivit så otroligt nervös och ångestfylld. Är väldigt familje- och hemmakär och börjar undra om detta verkligen var rätt beslut, samtidigt måste jag verkligen lämna staden jag bor i för jag är så uttråkad här. Hur hanterar man bäst att flytta till ett annat land när hela ens familj är på andra sidan jorden? Är kulturkrocken jobbig? Har hört att amerikanare är väldigt olika svenskar och att det kan bli lite jobbigt i början. Har du några tips på hur man ska tänka/vad man kan göra där för att känna sig mer hemma och pepp på att vara där? Tack för övrigt för en grym blogg, har läst den praktiskt taget varje dag i 8 år och blir aldrig besviken! Puss!
→ Hej! Att flytta utomlands är ju läskigt, men då får man liksom inte glömma att allt hemma är ju kvar! Dina familj och vänner är ju där! De försvinner ingenstans. Och äter hemlängtan upp dig, då är det ju bara att flytta hem. Man får det, det är okej. Det får man liksom inte glömma heller, att inget är definitivt. Och vänner kommer du få, särskilt om du ska plugga för då hamnar du ju i samma klass som ett gäng människor. Äventyr är till för att göras, det kommer bli bra. Kulturkrocken finns såklart där, men kalifornier är väldigt trevliga och varma. Njut! puss <3
.


Häj!
Magnus svarta glasögon (som han visserligen inte har på någon utav bilderna här ovan), vars har han köpt dem?
→ Sunbuddies heter dom, finns exempelvis på Tres Bien Shop. Kram.
.

Hur gör du med utomhusväxter typ smultron och kaprifol på vintern, står de inne då?
→ Nej de klarade sig ute hela vintern! Vet inte om det är vanligt eller för att det var en försiktig vinter, men det gick bra i alla fall. kram
.

Är du och Joakim inte kompisar längre? Känns som att det har något att göra med hans flickvän? Eller din pojkvän?
Är ni bara kompisar när ni är singlar?
→ Nej nej vi är jättebra kompisar. Han jobbar bara väldigt mycket just nu. Vi har en vänskap där vi umgås intensivt i perioder och däremellan ses då och då. Så har det alltid varit (förutom under de där åren när vi inte umgicks) och jag tycker det finns något fint i det. kram.
.

Åh Sandra du är så bra så tänkte att du kanske kunde hjälpa mig med? Detta kommer låta urlöjligt och superknas men jag undrar hur man vet när man är tillsammans med någon?? Jag är snart sexton år och har aldrig varit ihop med någon förut, inte ens varit kär. Nu är jag det, och han är kär i mig också, men vet inte om jag kan kalla honom pojkvän (även om jag hemskt gärna vill det). När vet man att det är okej att kalla någon pojkvän/flickvän? Hur frågar man, hur gör du för att veta? Hoppas du förstår mina virriga funderingar. Kram!
→ Fråga! Jag har haft tre förhållanden, och i ett av dem har  jag frågat och i två av dem har snubben frågat. Det e liksom bara att göra. Typ säga ”skulle du kalla mig din flickvän nu?” eller ”är vi ihop?” eller ”vill du vara min kille?” eller rätt och slätt ”får jag chans på dig?”. do it do it lycka till puss!
.

Skulle inte du kunna visa dina vackraste badkläder? Känner mig peppig på sommaren men har inga bra badkläder,du kanske kan tipsa?
→ Här är alla mina badkläder:
kenya

Asos har många i olka färger där man kan välja egen passform och utstyrsel liksom. Den här är där ifrån.

cap d'antibes.

Den här kommer från Monki. De är bra på högmidjade bikinis med fina mönster.

cap d'antibes.

Den här är från Calzedonia, som har massa med fina prints och är billiga också.

Tulum.
Norma Kamali är ett flott märke som gör superfina vintageinspirerade baddräkter och bikinis med jättebra passform. På modcloth.com kan du hitta liknande för en billigare peng!
.

Vet du. Nu på midsommar så fick jag mysa extra mycket med en pojke. Och sen idag tog jag mod till mig och skrev till honom. Så nu ska vi nog på samma fest igen. Snart. Hela jag är liksom full av pirr. Han verkar så fin.
Vet du vems förtjänst det var att jag tog mod till mig och skrev till honom? Jo, din. Din, din, din. Din. Det var din himla underbara förtjänst. Alla dina ”men köör”, ”bara skriv, vetja” och ”vad är det värsta som kan hända?” fick mig att bara kööra och skriva. Allt ditt pepp och alla dina ord gav mig mod. Skitsamma om våra gemensamma vänner skrattar åt mig för att jag tycker han är fin. Skitsamma om det inte blir vi två som ligger i gravarna bredvid varandra om sisdär 80 år. Skitsamma. Allt som betyder något nu är att jag vågade skriva till honom. Och att vi nog snart ska på samma fest igen. Det betyder också något.
WOHOOO! Älskar modighet! Det är banne mig det finaste vi har <3

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
59kommentarer
  • hej sandra, du har säkert fått frågor om det här förut men jag testar att skriva till dig ändå. det är såhär, jag är kär på riktigt för första gången i mitt liv nu, det har tagit ett tag för mig att ”hitta någon” är nyss fyllda 21. det går inte en sekund utan att jag tänker på honom och jag vill vara med honom hela tiden. vi träffades nyligen på ett läger där vi båda var ledare, problemet är att han bor i usa. jag är så jäkla kär i den här pojken att jag inte vet vart jag ska ta vägen, jag har vänner som har haft pojkvänner i andra länder och det har funkat sådär för dem, har du några tips för långdistansförhållanden? eller har någon annan som läser detta några tips? jag var liksom inte beredd på detta alls, jag kan heller inte flytta dit och han kan inte flytta hit för vi båda pluggar. tack på förhand!! kram p.s du har världens bästa blogg

    em 2015-07-25 23:04:15
    Svara
  • Hej! Jag vet inte varför, men just detta Q&A inlägg gav mig så himla mycket inspiration. Har gett mig själv tid ifrån att blogga alls för att tänka igenom vad det är som gör att jag vill blogga (har gjort det on and off sen 2007) och alla dina fina bilder, din ärlighet och din omtänksamhet var verkligen inspirerande! Jag menar ju inte att jag vill sitta och blogga om Q&A hela dagarna, men ville bara tacka för att din goa personlighet lyser verkligen igenom :)
    KRAM

    Frida 2015-07-14 13:13:34 http://dansariapril.blogg.se
    Svara
  • Hej Sandra! Jag har ett problem. Jag bor i en hyfsat liten stad där alla praktiskt taget alla har koll på alla, även fast man kanske inte känner varandra. Jag är femton år och har en brorsa som bara är ett år äldre än mig, och som anses betydligt mer ”populär” än mig, så för dem flesta är jag ”hans syrra” istället för mig själv, om du förstår vad jag menar. Jag tycker själv att detta är lite jobbigt då min brorsa känner/har koll på nästintill alla killar i staden där jag bor, och det är aldrig någon som ens verkar lite intresserad av mig. Det är aldrig någon som skriver till mig eller pratar något speciellt med mig, så som killar gör hela tiden med mina kompisar. Min brorsa är ofta på stan på fredagskvällarna medan jag sitter ensam hemma i soffan. Han har bland annat kysst en av mina kompisar (utan att det var några allvarligare känslor inblandade), och då har det inte varit något problem för varken min kompis eller honom. Men, eftersom jag är mindre populär så vågar jag inte skriva eller ta kontakt med någon, eftersom jag är rädd att bli totaldissad. Jag behöver hjälp, vad ska jag göra?

    Anonym 2015-07-04 23:49:23
    Svara
  • Hej Sandra! Jag uppskattade ditt svar på frågan om kulturell appropriering och jag håller med dig om att det är en väldigt svår fråga, men det är samtidigt så otroligt lätt för dig och andra vita personer att komma undan med appropriering genom att skylla på att ”det är så svårt att veta hur man ska göra oj oj hehe” så jag kände mig en aning besviken på din inställning där.. Och jag tycker absolut att du ska backa och lyssna på dem som detta berör.

    Linnea 2015-06-30 10:44:39
    Svara
  • Följer din blogg sporadiskt Sandra, den är fin och bra. Har inte komenterat tidigare. Men reagerade över det absurda kring det här med indianfjädrarna vid erat midsommarfirande.
    CA är ett relativt nytt begrepp i Sverige som långt i från gemene man känner till överhuvudtaget. Både på gott och ont. Andemeningen i CA är absolut vettigt. Men hur långt ska det dras kan man undra.

    Frågan är om alla ”rasifierade” personer som de berör, nämnvärt skulle bry sig om du har ”lånta fjädrar” i håret.
    Förstår din sits; stor blogg många läsare, därav lätt att bli ängslig och backa, men kände att du inte borde ursäkta dig! Mycket har blivit så extremt i Sverige idag.
    Är det inte IS sympatisörer, rabiata feminister som skyller allt på ”den vite heterossexuelle mannen”, så är det individer som aggrar över andra vita, rika(man vill gärna få det till att alla vita är just detta), individer som har varit imbecilla nog att fläta håret, twerka, spela musik, utöva yoga,..listan fortsätter.
    Inte lätt att hitta rätt i denna bajsnödiga djungel utan att bli idiotförklarad men andra ord.

    Min kontenta: CA bör belysas. Inte dras till en löjlig överdrift.
    Undrar just om min lilla träbuddha köpt som souvenir på Kinesiska muren är CA. Flertalet skulle troligen hävda detta. Tur är väl att mina rastaflätor är historia sedan länge, det hade väl varit spiken i kistan av fräckhet gissar jag. Orka.
    Hur som haver, tack för din blogg och ha en fin sommar, med fjädrar eller inte! Med vänlig hälsning.

    rasifierad? 2015-06-28 12:59:17
    Svara
    • Nu är det ju inte upp till dig att bestämma om det är ‘löjligt’ eller inte att någon (ganska många) reagerar på det här – jag tycker det är superbra att många hjälps åt så att beteende som skadar och sårar kan begränsas. Tror inte någon bryr sig om du har köpt en buddhafigur på kinesiska muren, du gjorde det antagligen för att du gillar den – inte för att göra narr av buddhister eller kineser. Läs gärna kommentarerna på det inlägget, du kan också klicka på nån länk om du känner att det skulle vara härligt att bli lite informerad. Igen: det är stor skillnad på att göra yoga för att man trivs med det och att _klä ut sig_ till ‘indisk’ yogi på maskerad genom att anamma attribut man inte behärskar (bindi, ‘höftskynke’, indisk accent) för att man, tja, tycker det är festligt. På samma sätt är det skillnad på att sätta en fjäder i håret som pynt och att _klä ut sig_ till en tröttsam, felaktig och förödmjukande nidbild av en ‘indian’ – komplett med oa-oa-hand för munnen.

      M 2015-06-29 14:02:45
      Svara
      • ”Nu är det ju inte upp till dig att bestämma om det är ‘löjligt’ eller inte att någon (ganska många) reagerar på det här – jag tycker det är superbra att många hjälps åt så att beteende som skadar och sårar kan begränsas.” – Har inte i min komentar heller på något vis hävdat att det är jag som bestämmer vad som är löjligt eller inte i denna fråga. Läs om och läs rätt i så fall. En åsikt precis som alla andra får man dock lov att ha. Vad vi i stort ska anse om saker och ting, likt CA, bestämmer väl för övrigt våra självutnämnda rättesnören till journalister annars. Om en inte önskar tillämpa kritiskt tänkande själv alltså. Iaf.
        Som jag inledningsvis i tidigare inlägg nämnde anser jag definitivt att andemeningen i CA är vettig och avser inte förringa eller raljera över detta begrepp. Att det, i mitt tycke, dras till en överdrift är en annan sak. CA är som Sandra nämnt, en snårig stig att valla sig igenom.
        För övrigt är jag om någon informerad om CA, tack ändå. Antar att din upplysning föranleddes av en åsikt som inte föll dig i smaken. Du vet, man kan vara informerad och ändå tycka det jag på tidigare rader. Alla gillar olika är ju något vi brukar indoktrineras med i dessa tider. Peace.

        rasifierad? 2015-06-29 17:24:10
        Svara
  • Men åh jag missar alltid dina frågestunder. Eller ja, jag tänker alltid att jag ska lämna den här frågan, men jag förlorar mig liksom så ofta i din blogg. När man läser din blogg blir man liksom så himla pepp på livet. Man läser och glömmer alla sina problem i princip. TACK så mycket för det förresten! Det är som att ta ett lyckopiller när man läser din blogg. :)
    Hur som haver, min fråga lyder;
    Jag har studerat och bott i Japan sen Januari det här året, och allt är så fantastiskt fabulöst mest hela tiden. Nästan precis när jag kommit till Japan, gick jag ut, till min nuvarande favoritbar, och träffade en japansk gitarrist som tog mig med storm. Vi började dejta trots min bristande språkförmåga, men det har ändå funkat bra. Vi pratade på Line långt in på natten varje dag, och träffades iaf 2 gånger i veckan. Sen en dag i Mars kom hans syster till stan och vi gick ut och åt och drack tillsammans. Då sa vi för första gången, utan att egentligen att ha pratart om det, att vi var tillsammans. Och så var det liksom vi. Men sen efter det så hörde han liksom inte av sig lika ofta, det var som om han liksom kände att han fått mig på kroken och inte behövde bry sig liks ofta om att höra av sig till mig – vi är ju ett par ändå. Jag kände mig ensam och tog upp det här med honom, då hade vi inte hörts på nästan två veckor och jag hade verkligen fått för mig att han tröttnat på mig och ville göra slut. Jag sa hur jag kände och han fick visst lite småpanik att han fått mig att känna så, då det inte alls var som jag trodde. Iaf så gick tiden och samma sak hände igen – han hörde inte av sig. Tillslut träffades vi igen och jag ville göra slut, men beslöt mig för att ändå fortsätta vara med honom, jag gillar honom verkligen och kan inte tänka mig gå bredvid nån annan hand-i-hand. Nu så har hans mobil gått sönder och vi har inte träffats på nästan tre veckor. Att hans mobil gått sönder fick jag först reda på då jag väntat utanför hans jobb en natt, för att få tag på honom. Förra helgen träffade jag en kille som jag klickade väldigt bra med. Vi ska ut imorgon till favoritbaren, och vi har pratat jättemycket hela veckan. Iochmed att han gör allting min pojkvän inte gör, som jag vill ha av pojkvännen, så gillar jag den här nya killen. Alla mina vänner säger att det inte är värt besväret att vara tillsammans med en kille som inte hör av sig, och jag lider så. Jag vet inte om jag ska ge upp på det vi har, och kasta mig ut i singeltokyo igen, kanske med den hör nya killen.. Vad skulle du göra Sandra?
    Tack! Julia

    Julia 2015-06-26 12:28:40
    Svara
  • Har också undrat över Michelle…. Hoppas det löser sig mellan er snart. Kram

    ellen 2015-06-26 10:10:24
    Svara
  • Jag förstår inte riktigt vad problemet med att ha ”indianhatt” (eller vad man ska kalla det) på sig? Var ligger det rasistiska i det? Hade de inte sådana på sig när det begav sig? Om man ska t.ex. likna det med att måla black-face, så var det ju inte så att de målade ansiktet rött (som indianer fått stämpeln att vara) och gjorde sig roliga över indianer! Jag personligen kan faktiskt tycka att ”indianhattar” är fina, ska jag inte få ha sådana på mig om jag någon dag skulle känna för det? För att det skulle vara rasistiskt då? o_O Förstår inte alls……

    Lindah 2015-06-25 21:03:08 http://iamlindah.blogg.se
    Svara
  • Menade inte omvänd rasism, utan en form av positiv diskriminering.

    Kristina 2015-06-25 20:49:36
    Svara
  • Jag blir så oerhört besviken när feminister viftar bort rasism på det här viset. Vad hände med intersektionalitet? Hur kan en kämpa med att få bort ett förtryck när en upprätthåller ett annat? ”Feminism is worthless without intersectionality and inclusion”. Jag tycker det är ett bra svar på så vis att du skriver att du är villig att backa och lyssna, men du skriver även att du ibland tycker att kulturell appropriering används felaktigt. Det är inte att backa och eftersom du gynnas av vithetsnormen och har vithetsprivilegium har du inte tolkningsföreträde.

    Apropå det här med att vara känslig (till er som kommenterat så): det handlar inte om att överreagera och vara överdrivet känslig. Att kritisera ka handlar om att åtminstone ha susning om historia och att välja att visa LITE hänsyn mot människor som ständigt måste kämpa mot rasismens helvete.

    ”It has something to do with world culture where white people have the history of colonizing the world, taking cultures from people and inserting and forcing European, christian culture upon others. White people have destroyed cultures in many countries. That simple”

    http://lindahallberg.se/2015/04/16/lat-oss-prata-om-kulturell-appropriering/

    Varför ska det vara så svårt att acceptera att någon känner sig kränkt och visa lite hänsyn? Att förvänta sig att rasifierade bara ska acceptera ka är ungefär som att kvinnor bara ska acceptera att kvinnor ständigt objektifieras i reklam, film etc. Att prata om att det minsann händer värre saker kan också användas för kvinnofrågor, ska vi då strunta i t ex objektifiering i reklam och sexuella trakasserier eftersom det finns kvinnor som blir våldtagna och mördade?

    E 2015-06-25 19:09:33
    Svara
  • Hejhej! Började fundera på ämnet fota när jag läste frågan i detta inlägg. Du säger att du ställer in inställningarna manuellt och så men du undrar jag hur du gör när du fotar under en hel kväll, tex en fest. Liksom förhållandena, ljuset och färgerna ändrar ju sig eftersom. Hur gör du för att få bra bilder under en hel kväll? Fota automatiskt? Eller ägnar du långa stunder att ställa in precis rätt inställningar för att sen få börja om någon timma senare när det blivit mörkare? Man vill ju inte missa ögonblicken. Du tar väldigt fina bilder så är nyfiken på svar. Tack för en allmänt trevlig blogg. Kram!

    Petra 2015-06-25 17:16:41
    Svara
    • Nu kan jag ju inte prata för Sandra men jag fotar med liknande kamera och för mig tar det typ tre sekunder att ändra ISO-tal och slutartid. Man lär sig snabbt ungefär vilka inställningar som passar till vilka omständigheter, så jag brukar gissa vad som funkar, knäppa en bild och kolla att det ser bra ut – blir det för mörkt eller ljust justerar jag. Så, ja, inte långa stunder, snarare några ögonblick.

      Annika 2015-06-25 20:56:13
      Svara
  • Anna angående hattarna, jag är med dej! Skönt som fan att det finns fler vettiga!

    Emilia 2015-06-25 14:17:31
    Svara
  • Brukar inte kommentera här men jag har alltid sett upp till din blogg och du är klok. jag måste säga att det är starkt att du tar åt dig av kritiken -bra MEN, svaret du skrev var så tarvligt. Jag förstår absolut att människor kan vara ignoranta, man har ingen insikt egentligen hur det är. Kanske grupptryck gjorde att ni fortsatte med det? Du kände att det var kanske fel som du skrev. Men nej, det här är så inte okej och ni som tycker det är löjligt. Läs på mer om detta och försök att förstå. Jag tar åt mig väldigt personligt av detta då jag har pojkvän och vänner som har Native American ursprung och man blir ledsen. Besviken! Hoppas det kommer diskuteras mer och mer här i Sverige.

    Debs 2015-06-25 14:12:04
    Svara
  • Hej Sandra!
    Jag är helt hjärntvättad och är nyfiken på hur du ser på detta;
    Min bästa vän och favoritperson, den bästa killen på jorden, som jag känt i ett år och som jag umgås med dagligen så länge vi är i samma land, som är den enda kille jag vill umgås med, han har flickvän. En himla charmig och trevlig tjej som jag kommer bra överens med och tycker om.
    Jag har på sistone känt att mina känslor för den här killen börjar bli lite intensiva, så jag tänkte att nu ska jag minsann börja dejta andra för att komma över det här! Jag har alltid ansträngt mig till max för att inte flörta/konkurrera eller så för jag vill verkligen inte komma emellan dem.
    Men för några dagar sen så berättade han att det vi har känns starkare än vänskap för honom, att han tänker på mig konstant och drömmer om mig på nätterna, och han undrade om jag kände likadant. Alla kort är nu på bordet.
    Nu är jag utomlands och vi chattar dagligen, berättar båda om hur vi inte kan sova för att vi tänker på det här för jäkla mycket.
    Men även om vi inte gått över gränsen på något sätt alls så känns det inte rätt att undanhålla detta för hans tjej? Det känns ju galet att träffa henne och låtsas som ingenting. Jag förstår att han har ett helvetiskt beslut att ta och i egenskap av hans bästa vän så vill jag bara stötta och lyssna, men hans flickvän förtjänar ärlighet, jag förtjänar att inte hållas på halster, och han förtjänar att ta ett genomtänkt beslut. Det är tre bra människor involverade i det här och det kommer helt enkelt inte att sluta lyckligt för samtliga. Borde jag göra något eller bara vänta tyst och lugnt? Hur länge är det rimligt att det fortsätter så här? Jag kan inte tänka på något annat.
    Tusen tack Sandra. Förlåt för den långa uppsatsen.

    Lo 2015-06-25 12:58:20
    Svara
  • Hej Sandra!
    Hittade denna bilden på Facebook. Tänkte du ville veta: https://www.facebook.com/1586620158264754/photos/a.1601829680077135.1073741829.1586620158264754/1607126486214121/?type=1

    Josie 2015-06-25 12:40:45
    Svara
  • Jag är så kluven. Jag befinner mig just nu i ett annat land med en killkompis som jag faktiskt knappt känner. Vi båda har jobbat på samma företag men i olika länder så vi har egentligen bara träffats ett par gånger under den senaste halvåret, då på jobb. Under den senaste tiden klickade vi extremt bra och vi smsar och snackar i telefon ofta. han är den jag berättar mest om för, mer än för mina bästa tjejkompisar. Det har inte varit något flört, utan bara ärlighet och vänskap. Vilket är så skönt!! Så bjöd han med mig nu en vecka på äventyr och jag märker att han vill ha mer. Vi pratar precis som tidigare om livet, men det är djupt. Vi delar våra hemligheter och ångestmoment. Han lägger sig nära. Håller handen på stan fast massa ser. Masserar och kliar på ryggen. Bjuder på vin och lagar lyxmiddag till mig varje kväll. Ger mig kompimanger. Försover sig och istället kysser mig på halsen. Han vill ha mer än vänskap, det vet jag. Men jag vill inte. Jag vill bli kliad på ryggen, ha någon att prata med utan några dömande ord, kunna hålla i handen och sova i samma säng med, men bara för att det är mysigt. Jag tror han är min bästa vän, fast vi inte träffats många gånger. Jag vill ha honom nära, jag mår så bra i hans närhet. Jag saknar han om dagarna när han är borta på jobb, men jag är inte kär. Jag känner ingen attraktion på det sättet. Vad ska jag göra? Jag känner mig fruktansvärt dålig som person och det känns som jag spelar med hans hjärta fast jag inte vill!! Det är det minsta jag vill. Jag vill ha han som en vän men han vill ha mer. Mår nu bara dåligt över hela situationen. skulle behöva lite pepp/värmande ord/andra tankar/exempel om det är någon av er där ute som varit med om liknande och vet vad jag ska göra. Blir nog knäpp här snart. Kramis

    Am 2015-06-25 11:46:16
    Svara
  • Ang. ”Hur man vet att man är ihop”. När jag och min kille (Vi har varit tillsammans i två och ett halvt år nu) var ”på G” så hade vi bara känt varandra i lite mer än en månad, men jag liksom bara visste att det var rätt liksom, man känner det i magen. Så även fast det kanske ansågs som för tidigt så bara sa jag till honom en kväll att ”Alltså, jag vill bara kunna kalla dig min pojkvän” och han bara ”Men fråga då?” och jag ba ”Vill du det?” och han bara ”såklart” <333. Det är bara att fråga liksom, man känner i magen att det är rätt, även fast det är lite läskigt.

    Mimmi 2015-06-25 11:23:01
    Svara
  • Alltså det här med att vara kär fast feg och ha blivit så bränd och han var ihop med nån för inte så längesen och hur skulle det se ut? Sen det här med att han gör en så glad och är så fin och jag tror jag vill ha space fast vill ju vara med honom varenda sekund han med mig så varför inte? Det är försiktigt sprakande men jag vågar inte hela vägen. Skrev du inte nåt nån gång i stil med ”kör. Bara våga. Släng dig ut. Fatta hur ovanligt det är att få chansen.”? Vi är lite ihop. Jag är bara så rädd om alla små känslor hela tiden. Hemligt jätteglad men är så rädd för katastrofen. Sist var jag nitton och nu tjugofem. Hur gör man nu igen?

    Hannah 2015-06-25 10:32:50
    Svara
  • Va? Varför måste man ha följare på pinterest? Helt oviktigt tycker jag, det är min lilla lekstuga, där jag samlar fina bilder och inspiration till mig själv! :)

    Anna 2015-06-25 09:15:45
    Svara
  • Thank you for addressing the Native American dress up. I’ll admit that I was disappointed to see those photos because I thought you would be more informed, but I gave you and your friends the benefit of the doubt because you’re not Americans, and a lot of Americans are ignorant enough to think that’s okay, too. A lot of people outside of the USA realize how mistreated and marginalized Native Americans are here. It’s gross that people think it’s cute to dress up like them without actually caring about the people they’re imitating. Did you know that Native American women are more likely to be sexually assaulted than any other American women? Anything that furthers their objectification is just not okay in my opinion.

    Andi 2015-06-25 08:31:34
    Svara
    • That should have said ”Not a lot of people outside the USA realize…” I left an important word out there.

      And I hope you don’t mind me commenting in English! I can’t write in Swedish very well.

      Andi 2015-06-25 08:36:43
      Svara
  • Hej Sandra! Måste för det första skriva ett stort TACK till dig för att du hela tiden inspirerar mig på din blogg!

    Och sedan till frågan. Som sagt, du inspirerar mig till att göra nya saker och det är ju faktiskt så att det finns en kille som jag tycker om så otroligt mycket fast han inte vet något. Efter alla dessa texter och svar om att bara ”go for it!” så vill jag göra just det, men jag har ingen aning om hur jag ska göra.

    Jag och denna kille smsar varandra, ibland väldigt ofta och ibland väldigt sällan. Men oavsett hur mycket vi smsar så är vi båda blyga tonåringar och det blir därför aldrig mer än ”hej” ”hur mår du” ”vi hörs” och sen går det en månad eller några dagar och så skriver vi samma dialog igen.

    Så hur tycker du att jag ska göra för att bryta isen? Jag vill ju verkligen bara göra det och fråga om vi kan ses på en kaffe, men jag behöver verkligen ett svar, jag behöver bara veta att du stöttar mig, FÅ MIG ATT VÅGA! Inspirera mig!!
    Tack och puss på förhand!!

    B 2015-06-25 03:07:40
    Svara
  • Haha åh, ha ett så stort problem och en kan tänka att eftersom att jag inser att det är ett problem så borde det inte vara ett problem längre för att jag är medveten om det, men så är det inte. Jag har insett att jag faller för hela detta spelet som pojkar och flickor så gärna roar sig med, detta ”nu ska jag inte visa att jag är intresserad men ändå satsa lite lagom” om du förstår? Jag själv är mer en fläkt i en vind så att säga (alltså spelar inte spelet på samma vis) och tycker om att visa intresse men ändå blir jag mer intresserad om personen är lite avståndstagande och inte visar så himla tydligt att han är intresserad (även om jag inser att det finns visst intresse)) Tillexempel nu så pratar jag med en kille som är lugnheten själv och som jag vet skulle vara PERF som pojkvän och så finns det en som hela jag inser är ett jävla misstag som kommer att lämna någon sårad, men jag vill ändå ha den sista? VARFÖR gör jag så mot mig själv och andra? vad ska jag göra f

    Ellinor 2015-06-24 23:42:46
    Svara
  • Hallå! Jag har en fråga till nästa stund och det är hur du tänker kring kärlek på jobbet? Jag är ganska ny på mitt jobb och efter några dagar och en after work fick jag upp ögonen för en helt fantastisk man som jag nu insett för mig själv att jag blivit förälskad i. Han luktar helt sjukt magiskt och är typ det hetaste som ramlat ner här på jorden. MEN, vi jobbar ju tillsammans. Dessutom är han lite över mig hierarkimässigt. Hur ska man tänka kring detta?

    J 2015-06-24 23:24:23
    Svara
    • klart det kan funka! beror väl lite på hur stor arbetsplatsen är osv? mina föräldrar träffades på jobbet (ca 30 pers), gifte sig, fick två barn, skiljde sig och fortsatte jobba på samma arbetsplats. under den perioden gick mamma från vikarie till chef för hela organisationen (och även min pappa då, såklart). det funkade, som jag förstått det, bra! men som sagt..det beror ju på relationen och hur ni är som individer. kan ju tillägga att deras skilsmässa inte berodde på att de arbetade ihop :)

      ebba 2015-06-25 13:10:03
      Svara
    • Jag blev ihop med en tjej på mitt jobb och nu är vi också förlovade. Eftersom jag jobbar mer centralt i organisationen än hon och under en period dessutom höll i ett projekt med hennes arbetsgrupp bestämde vi oss att lite mer officiellt berätta det för våra chefer. I vår organisation är många par så det var inget problem utan de blev bara glada för vår skull. Däremot förstod vi ju att vi inte lyckats vara så hemliga som vi trodde, nästan alla våra kollegor hade listat ut det tidigt. Och givetvis är det bara att köra på! Kärleken är viktigare än allt annat.

      Cissy 2015-06-25 10:45:14
      Svara
    • Jag blev ihop med en man från mitt jobb, vi är förlovade nu! :) Blev givetvis lite pinsamt när folk på arbetsplatsen började upptäcka att vi var ett par, jag gillar inte att sådana saker i mitt privatliv blir publikt, men vad fan. Bara kör! Bästa som hänt mig att jag träffade honom, hade varit sjukt tråkigt om jag hållt tillbaka bara för att vi jobbade tillsammans.

      Malin 2015-06-25 09:13:48
      Svara
  • Hej! tycker mycket om dessa inlägg, det var efter ett svar till en annan om ett ex som ville träffas oftare än vad komenteraren ville som jag fick modet att ÄNTLIGEN, efter ett år av samtal och meddelande och inbjudningar, skriva till mitt ex som inte klarade hinten av tre osvarade meddelanden att sluta kontakta mig, vilket han nu slutat med! Så till alla andra med efterhängsna ex som vill vara ”kompisar”, säg åt dom att sluta! (om det känns säkert) Ha det gött!

    Lo 2015-06-24 23:06:04
    Svara
  • Tror jag fattar den frågan någon gav dig ‘För det andra, när du gör dina filminlägg; brukar du ta screenshots under tiden du tittar eller går du tillbaka efteråt och gör det? ‘

    När du gör inlägg där du tipsar om filmer så har du alltid bilder från filmen för att vi ska få en bättre uppfattning än enbart text och trailer (precis som du gör med dina bokinlägg där du fotar av citat). Tar du då screenshots av filmen medan du kollar på den, så att du sitter och pausar konstant eller kör du filmen en andra gång för att göra det. Förklarar det frågan bättre? Jag chansar på att det kanske finns någon hemsida en kan hämta det från, för det kan väl inte vara lagligt att ta screenshots eller?

    kim 2015-06-24 22:40:58
    Svara
  • Hej Sandra! Älskar dina frågeinlägg så här kommer ett bidrag till ett sånt <3 Har du något bra tips på pepp då en nästan fick den där killen en suktat efter i några månader? När en tagit mod till sig och frågat om han var intresserad tillbaka men fick reda på att han inte var det. Finns det nån film eller bok eller bara allmänt "four for you glen coco you go glen coco"-pepp så vore jag otroligt tacksam! Puss å kram, skumbanan! xx

    Astrid 2015-06-24 21:22:44
    Svara
  • Men åh, situationen är så sjuk. Man misser jo fullständigt poängen med att blanda sig med andra kulturer eller för den delen göra det humoristisk (detta behöver ju på inget vis vara nedlåtande).Herregud det finns ju en miljard eksempel på att svenskar gör detta mot norska och danska. Detta anses inte vara diskriminerande för att vi ses som jämställda kulturer. Men hur ska vi någonsin kunde jämställa oss med andra kulturer om vi blir så jävla rädda för att anses racistiska. Detta kallas faktisk aversiv racism och jag tycker egentligen det är rätt illa det med för det visar att du anser dig bättre..Det blir som en böld som kommer spricka när som helst. Att man inte kan klä ut sig som eskimå, ryss, Indian, dansk roligan eller vad man vill för att man tycker det är coolt, roligt eller fint vad händer då med kommunikationen? Huvudsaken är väl intentionen. Jag vill tio gångar hellre klä ut mig som Pocohontas en Askungen – hon var ju en hjälte, precis som Superman – bara verklig. Ta tag i de verkliga problemen istället – människor dör och flyr, medan vi diskuterar Halloween kostymer och fjädra i hatten!

    Sara 2015-06-24 21:10:18
    Svara
    • Word! Det blir nästan värre när det ska göras en så stor grej av en sak som det här, håller med om vi nästan hamnar i omvänd rasism. Och ironin i att kritiken mestadels kommer från priviligierade, vita människor som tack vare sin ställning lärt sig ett svårt begrepp och lite samhälls- och kulturanalys typ. Skulle gärna vilja höra hur en native american ser på det här specifika fallet och på kulturell appropriering överlag, de är de som har tolkningsföreträde och som ska bli upprörda, ingen annan.

      Kristina 2015-06-25 20:41:56
      Svara
      • Kristina:
        1) ‘omvänd rasism’ finns inte, kan inte finnas, kommer aldrig finnas
        2) hur vet du att kritiken och reaktionerna kommer från ‘vita priviligierade’? jag hittar inte funktionen ‘info om kommentatorens ursprung’ här på bloggen..
        3) du vill gärna veta hur native americans ser på det här? inga problem! det finns mängder av info på det fantastiska internet, tex:
        http://nativeappropriations.com/2011/10/open-letter-to-the-pocahotties-and-indian-warriors-this-halloween.html
        http://mycultureisnotatrend.tumblr.com/
        http://nativeappropriations.com/2013/10/so-your-friend-dressed-up-as-an-indian-now-what.html

        M 2015-06-29 14:11:36
        Svara
    • okej men det är ju inte som att sandra och hennes kompisar försöker ta del av någon kultur genom att bära dom här fjäderhattarna. hade de köpt dom från någon som handgjort dom som tillhör kulturen hade det varit annorlunda för då stöttar man ändå en kultur men de bär sina hattar och håller handen för munnen som en kostym. tycker det är sjukt bra att sandra tar åt sig av kritiken. så som My säger så är det främst vita som våldför sig på icke vita personers kulturer – genom att tex bära fjäderhattar, bindis, henna, dreads, etc och gör det till en trend medan de vars kultur de tillhör görs narr av och ses ner på. fjäderhattar har en kulturell betydelse för många. bindis har en kulturell betydelse för många. och även mycket annat. gång på gång pratar personer om hur det inte är okej, gör en snabb google sökning så hittar du definitivt folk som tillhör dessa kulturer som inte uppskattar när det här görs. jag tycker såhär – tillhör du inte kulturen så har du ingen åsikt huruvida det är okej eller inte. lyssna på dom som gör det i stället. och när du säger ‘ta tag i de verkliga problemen i stället’ – vadå, kan vi bara göra en sak på samma gång eller?

      sa 2015-06-25 02:45:56
      Svara
    • Grejen är väl bara den att det liksom ALLTID bara är åt ett håll, nämligen vita, rika personer som tar för sig av/gör sig roliga över lägre ställda personer (ex icke-vita fattiga) och att det därmed aldrig kommer vara ett utbyte. Det handlar inte om att vita personer TYCKER att de är överställda icke-vita eller KÄNNER sig överlägsna, det är liksom så. För att göra en skillnad måste vi uppmärksamma problemet med hur vita våldför sig på andra kulturer.
      Med det sagt tycker jag också att det är fett svårt att avgöra vad som är okej i ens eget liv, ex gillar jag yoga, hiphop och jeans (som tidigare var ett typiskt arbetarklassattribut) jättemycket och har därför svårt att se hur/varför jag skulle sluta konsumera det. Känns dessutom som att problemet är större än att en liten grupp människor i typ Stockholm och New York kan göra en minibojkott mot yoga? Det är ju liksom det rasistiska systemet det är fel på, inte anammandet av andra typer av musik/kläder/träningsformer som sådana. Samtidigt vill jag inte underbygga rasism! Det är så svårt!!!!!

      My 2015-06-24 23:41:49
      Svara
      • Väldigt bra skrivit. Men om du tror det bara är åt ena hållet, så tar du fel. Jag är lärare och undervisar massvis av kulturer, och tro mig det finns massor av saker som de anammar och kan skratta åt i den Svenska kulturen. Det som jag också tycker är lite sjukt med denna grej, det är att de som diskuterar detta inte bor i invandringstätta orter. Hade de gjort det, hade frågan aldrig diskuterats på detta vis. Det är mestetals överklass vita som bor på Södermalm och intentionen är fin, men det blir faktisk lite löjligt.

        Sara 2015-06-25 08:27:37
        Svara
        • Ursäkta men det där var ett väldigt generaliserat svar kring ”invandrartäta orter” och tycker du ger en väldigt skev bild på hur diskussionen ser ut! Gör om gör rätt!

          Idil 2015-06-27 01:41:25
          Svara
  • frågor-och-svar är verkligen en typ av inlägg som du gör som jag gillar! jag blir lite klokare och nyfiknare av kommentarerna och dess svar. tack för det! <3 så nu till saken: jag vet att du nyligen haft killfredag, men min syster skickade den här länken till mig i förra veckan, och jag tänker att den kanske kan utgöra underlag inför framtida killfredagar? hursom, här är den: http://www.buzzfeed.com/tabathaleggett/british-men-who-prove-that-all-other-men-should-just-give#.mjDOBZapV (jag älskar den, hoppas du gör det med!)

    Svara
  • ”Häj!
    Magnus svarta glasögon (som han visserligen inte har på någon utav bilderna här ovan), vars har han köpt dem?
    → Sunbuddies heter dom, finns exempelvis på Tres Bien Shop. Kram.”

    Men… menade ju hans vanlig glasögon (inte solklart (kul :D) förstår jag nu när jag läser igen).

    David 2015-06-24 20:51:23
    Svara
  • Hej Sandra!Jag ska äntligen flytta hemifrån, hurra!!Och är super sugen på att handla inredningsprylar från habitat, dom har så mycket fint!Har sett att du handlar en del där och jag undrar ifall du beställt från deras uk sida och hur du i sådana fall fått shipping?Tack för en super fin blogg har följt dig i många år! :) // Jessica

    Jessica 2015-06-24 20:00:22
    Svara
  • Hej! Väldigt fina och ärliga svar. Älskar de här inläggen! Förresten såg jag dig runt Skanstull häromdagen och blev helt pirrig, har följt din blogg sen början och helt plötsligt flanerar du förbi. Nästa gång får jag komma fram kanske hihi.

    Nu! Frågan!
    Jag och min partner ska flytta ihop i vår första lägenhet i höst (SÅ pepp). Jag skulle vilja ha tips på bra inredningsbutik/hemsida! Tycker om din sorts inredning, personliga och fina saker. Dock är vi studenter så får inte vara några övre prisklasser. Tack på förhand! Kram!

    Lisa 2015-06-24 19:56:31
    Svara
  • Hej Sandra eller någon annan förståndig människa här i kommentarerna.

    Jag behöver lite hjälp, jag och mitt ex gjorde slut för lite mindre än ett år sedan i och med att han talade om att han inte var kär i mig längre och efter det har vi inte setts egentligen mer än ytligt ihopstöttande på olika event som det kan bli när man bor i småstad.
    Tog mig ett par månader att komma över den värsta ledsenheten och sedan har jag träffat ett par olika personer men inte känt något djupare för någon av dom.

    Nu har jag och mitt ex börjat umgås igen själva och det brukar börja med att vi pratar men går alltid över till gosande och hångel främst på hans initiativ inte för att jag har något emot det. Mina kompisar tycker att jag är knäpp och att jag borde avbryta det men jag tänker att så länge det känns okej och jag inte blir ledsen/avundsjuk/sårad så borde det inte vara någon fara, Som det är nu ser jag det inte heller som vi skulle bli tillsammans igen utan snarare som att jag och mitt ex passar ganska bra ihop och trivs med varandra liksom. Och samtidigt är det lite skönt att han är drivande då det blir ett bevis på att han på inte bara klippte ut mig ur sitt liv i och med att vi gjorde slut.

    Det jag undrar är helt enkelt om det alltid måste vara negativt att umgås med sitt ex igen? Om det ändå känns okej eller så.
    Och om jag borde prata igenom det med honom, jag tänker att det just nu skulle krångla till saker mer än vad det skulle göra nytta just eftersom det är så himla villkorslös just nu..

    E 2015-06-24 19:23:27
    Svara
    • Jag blir alltid irriterad på folk som är otrogna; till och med när jag ser på film säger jag varje gång ”åh, men alltså varför kan man inte bara göra slut om man inte är intresserad/börjar tänka på andra”. Och det är ju det ditt ex har gjort – har gjorde slut i tid, så därför tänker jag inte säga ”neej, vilket as – gå aldrig tillbaka!” eller så. Jag själv skulle kanske vara lite nervös – man har ju så mycket känslor i bagaget som gör att saker kanske spelar större roll än om man börjar från noll. Men äh, du får ju känna efter bara!

      j 2015-06-25 00:15:36
      Svara
    • Jag blir alltid irriterad på folk som är otrogna; till och med när jag ser på film säger jag varje gång ”åh, men alltså varför kan man inte bara göra slut om man inte är intresserad/börjar tänka på andra”. Och det är ju det ditt ex har gjort – har gjorde slut i tid, så därför tänker jag inte säga ”neej, vilket as – gå aldrig tillbaka!” eller så. Jag själv skulle kanske vara lite nervös – man har ju så mycket känslor i bagaget som gör att saker kanske spelar större roll än om man börjar från noll. Men äh, du får ju känna efter bara!

      j 2015-06-25 00:15:36
      Svara
  • sandra! Bara för att jag läste det här kom jag ju såklart på att jag har en liten fråga/fundering!
    Jo, på mitt jobb har jag sen april jobbat med en kille. Vi delar bord på kontoret alltså. Han är där typ två dar i veckan bara, men vi är de ända under 30, fast han är säkert fem år äldre än mig (är 20). Redan från början var han så himla gullig och jag blev glad när jag såg att vi skulle jobba samtidigt. Men jag tycker/tyckte inte han var snygg. Snygg stil men blir inte svag i knäna liksom. Grejen är att han gillar mig. Typ, lyser upp när jag kommer ler stort mot mig jämnt och erbjuder sig typ ”jag ska gå till fikarummet, vill du ha kaffe eller så?” fast fikarummet är typ tre m från vårt bord. Blir dock SÅ smickrad såklart och rörd, ingen har nånsin visat intresse för mig. Jag vet bara inte hur jag ska gå vidare. Han är så fin och snäll och rar och jag skulle så gärna vilja hångla upp honom men jag känner inget pirr. Vore det att lura honom? Att flörta tillbaka men inte vilja något mer? Jag har ingen erfarenhet från detta överhuvudtaget, jag har aldrig varit i en sån här situation.

    Elsa 2015-06-24 18:04:08
    Svara
  • Men du är ju alltså bäst <3

    Charlotte 2015-06-24 17:31:52 http://cizzim.blogg.se
    Svara
  • det här med att du la kameran i taklampan, älskar det.
    + grät nästan lite över ditt första svar pga blev så glad och älskar fan vettiga människor, både de som diskuterade och ditt utmärkta svar då. <3

    Vicky 2015-06-24 17:25:04 http://vickys.se/
    Svara
  • Jag har också funderat på Michelle, tack för att du tog upp det <3 Hoppas också att det löser sig, ni verkar båda så kloka och bra på att förstå varandra.
    Under poddperioden fick man ju hänga med Michelle varje vecka så nu undrar man ju vad hon sysslar med.
    Puss

    Agnes 2015-06-24 17:19:57
    Svara
  • Hej Sandra! Det sägs ju att alla människor har en look alike och jag antar att jag är din (eller du min för del delen) haha. Vi är bara så himlans lika! Vi har inte samma stil eller ens frilla, men själva ansiktet är väldigt likt. Skickade en bild på dig till min mamma och fick till svar ”har du klippt dig” super knäppt.

    AMANDA 2015-06-24 17:10:54
    Svara
    • Kan du inte lägga upp en bild på dig? 😀

      Rebecka 2015-06-24 17:48:46
      Svara
  • Wäh ska aldrig mer läsa kommentarerna på Metro, fy vad folk var vidriga mot Nina!!! Hoppas hon fick minst lika mycket pepp och kärlek från andra håll!

    Olivia 2015-06-24 16:35:52
    Svara
    • H-e-r-r-e-g-u-d. Kommentarsfältet var tamigfan det sjukaste och sorgligaste jag sett. Tyvärr är det det ju oftast nej-sägarna som syns men du kan vara trygg i det faktum att vi peppar Nina! :))

      Gustav 2015-06-25 23:10:27 http://stiligt.cafe.se
      Svara
  • Hej! Vill börja med att säga att jag älskar din blogg och att du faktiskt tar dig tid att interagera med dina läsare och svara på deras frågor. Du är så snäll som gör det.

    Så naturligtvis har jag en egen fråga att be om svar på av dig (eller några av dina smarta läsare): Hur slutar man tänka ”vad om?”

    Jag flyttade till Stockholm från Helsingfors i maj på grund av ett fantastiskt jobb. Men när jag flyttade diskuterade jag och killen jag dejtade hur vi skulle göra med oss. Jag var villig att fortsätta långdistans (det är inte ens en timme med flyg och inte dyrt heller!) men han ansåg att jag var för opålitlig (vår grej höll på rätt länge och innehöll en annan flytt från min sida) och impulsiv och avslutade det.

    Jag är glad att jag flyttade, gillar mitt jobb och Stockholm (har dock inte så många vänner än så vill nån hänga kan ni svara på det med!) men jag kan liksom inte sluta tänka på hur vårt förhållande skulle ha varit och utvecklats om jag skulle ha stannat.

    Och fast det är över lever liksom bilden av hur sommaren med honom skulle ha varit kvar så tydligt i mitt sinne. Det hindrar mig från att njuta fullt ut av att ha flyttat till en ny stad och jag vill verkligen göra det och gå vidare. Hur suddar jag ut bilden och börjar leva i verkligheten igen?

    L 2015-06-24 16:34:59
    Svara
    • Hej L! När jag läste den där parentesen kände jag direkt att jag ville svara. Jag är också rätt nyinflyttad med nytt jobb i Stockholm och har bara ett par enstaka vänner i staden så vi kan ju hänga om du vill? Jag är en pepp person som tycker om att träffa nytt folk! Här är min mail: CarolinaKarlssons[at]live[.]se och till andra också, skriv gärna till mig så kanske man kan mötas upp/hitta på något någon dag i framtiden!

      Carolina 2015-06-24 18:49:24
      Svara
  • Ej göttigt med jobbigt break up SÅKLART men vill bara säga att det är skönt att läsa att du kan ba ”nej jag tycker inte om honom och vill inte ha med honom att göra”. Får ibland syrliga kommentarer om att jag borde kunna vara vän osv pga så beter sig vuxna men vill inte alls med den där skiten jag olyckligtvis var tillsammans med. Så typ, hurra! att du tillåter dig själv det.

    Ellinor 2015-06-24 16:22:17
    Svara
  • Blev jättechockad när jag lästa första frågan, att folk ens reagerar på fjäderhattarna. Eeeeextremt löjligt tycker jag.

    Anna 2015-06-24 15:56:18
    Svara

senaste från Creative

Sandra Beijers webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Träningsglädje
Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Sanne Alexandra
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Petra Tungården
Home
Andrea Brodin
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Tess Montgomery
Man
Marcus Schuterman
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Emelie Wikström
Mode
Chrystelle Eriksberger
Man
Kevin Triguero
Lifestyle
Elin Johansson
Hälsa
PT-Fia
Creative
Sandra Beijer
Man
Philip Conradsson
Mode
Pamela Bellafesta
Mode
Fanny Ekstrand
Creative
Linn Wiberg
Creative
Flora Wiström
Creative
Sandra Hjort
Hälsa
Foodjunkie
Home
Sanna Fischer
Home
Julia K
Mode
Linn Eklund
Home
Amelia Widell
Creative
Sara Edström
Man
Johan Hurtig
Man
Niklas Berglind
Man
Viktor Frisk