Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

jag insåg, redan då, det sorgliga i att någon ligger ovanpå en. de kommer alltid att försvinna.

i en klass för sig - curtis sittenfeld

Här kommer ett boktips: I en klass för sig av Curtis Sittenfeld som nyligen kom i nyutgåva.
Den utspelar sig på nittiotalet och handlar om fjortonåriga Lee Fiora som kommer in på stipendium på den prestigefylla internatskolan Ault.
Hon lämnar sitt enligt henne själv alldagliga medelklassliv för att tillbringa fyra år tillsammans med typ gräddan av överklassen och allt vad det innebär i form av både synliga och osynliga regler och förhållningssätt.

i en klass för sig - curtis sittenfeld

Boken är skriven nästan som en loggbok över dom fyra åren på internatskolan, vilket jag tycker om. Lee är extremt observant och texten är detaljrik och väldigt spot on kring vilka grejer som man fångar upp och analyserar som tonåring och vilka man överhuvudtaget inte märker alls.

i en klass för sig - curtis sittenfeld

I början störde jag mig på hennes lealösa riskfria sätt att hantera sin nya värld, men efter kanske hundra sidor in insåg jag att det var för att hon är jag. Det är jag i högstadiet och jag i gymnasiet.

Är det okej att prata med den här personen? Sjunker min status ytterligare om jag tar en till portion mat? Vill dom va med mig eller luras dom bara? Får jag gå åt det här hållet, stå på den här platsen, röra mig på det här sättet, vänta här, äta här, existera här?

Och att tacka nej, att konstant tacka nej, för att sannolikheten att de inte vill vara med en är större än att frågan skulle vara sanningsenlig. Att försöka förstå samtal istället för att följa med i dom, livrädd att allt bara är ett skämt och att man är en bricka i någon hemlig plan om att göras till totalt åtlöje inför alla.

Man är så rädd att någon ska komma på vilken värdelös person man egentligen är att när man till slut går ut skolan inser att man egentligen inte lärt känna någon alls.

i en klass för sig - curtis sittenfeld

En på många sätt brutal historia om att vara tonåring och sin egen värsta fiende. Jag är så glad över att den tiden är över.

Boken finns här och här.

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
23kommentarer
  • Denna bok är min bästa i världen. Läste om den för en bokcirkel förra året, och den var exakt lika briljant denna gång. Lee Fiora är väldigt mycket jag. Jag känner så för henne, trots att hon har vissa mindre smickrande sidor (älskar kapitlet när hennes föräldrar är på besök), att jag tog det personligt när de andra i bokcirkeln dissade henne.

    Frida 2017-03-06 17:07:16
    Svara
  • Gud vad träffad jag blev av den här boken. Jag är precis sådär fortfarande, trots att jag gick ur gymnasiet för flera år sedan.

    Känner mig ofta malplacerad, ofta lite off. Jag tror att jag är en ganska pragmatisk/systematisk person och dessutom råkar jag ha en livmoder. Den kombinationen verkar typ inte uppskattas? Och speciellt bland tjejer? Hos dem anses jag hård och kall och jag borde ”släppa fram lite mer känslor”. Och omkring killar slipper jag tänka på hur jag beter mig. Jag tycker det är förbannat orättvist att inte få vara som jag är. Men samtidigt tycker jag att det är förbannat idiotiskt att envisas med att ”stå upp för vem man är” om det leder till att jag inte har några nära tjejkompisar. Ibland försöker jag ursäkta det med ”Jag har väldigt många autister i släkten så det kanske är därför jag är lite fyrkantig…” men vad fan. Vad ska jag göra???? Är det mig det är fel på???? Har jag träffat fel tjejer????

    Fan vad jag gnäller och det är inte meningen att attackera ”tjejer i grupp”. Vet inte riktigt vad jag ville säga med det här. Ni kloka läsare kanske har tips? Kanske till och med känner igen er och så kan vi bilda ett eget kompisgäng? Hehe.

    Sandra, din blogg är bäst!

    Kram

    Frida 2017-03-06 12:00:06
    Svara
  • Fina Sandra!

    Jag såg de här kamraterna idag och kom att tänka på dig. Kram

    https://www.nordicdesigncollective.se/hugo-liten-kruka.html

    Ina 2017-03-05 18:30:16
    Svara
  • Jag läste den här första gången som 14-åring när den kom ut 2006. Älskade den verkligen och sedan dess har jag läst om den flera gånger. Rensade i bokhyllan för några veckor sedan, men den fick stå kvar! Ska nog läsa den igen snart, det var några år sen sist..

    Amanda 2017-03-05 17:07:57
    Svara
  • Vad ska man göra när man inte längre känner sig så ung trots att man ÄR ung? Lost i sig själv på samma sätt som man var när man precis gått ut gymnasiet? Jag är nyss fyllda 27 och jobbar på pressbyrån trots att jag utbildat mig inom konst. Är äldst på min arbetsplats bland unga studenter som har allt framför sig. Vet att jag också är ung vuxen, men mår så dåligt av att vara tillbaka på samma plats trots att jag försökt åstadkomma saker. Jag har inte gått någon utbilding som direkt leder till jobb men blir så trött och känner mig så förvirrad. Vad skulle Sandra gjort i min situation?

    Anna 2017-03-05 16:27:53
    Svara
    • Svar på Annas kommentar.

      Hej Anna!
      Du är inte är ensam, jag är också snart fyllda 27 och upplever ofta att jag också är på samma plats som folk som är 10 år yngre.
      Jag tror helt enkelt inte att livet är så enkelt, man kan inte mäta bedrifter i livet genom ens jobb t.ex. Jag försöker tänka att jag faktist inte alls är som när jag var 20, att jag faktiskt kommit till mycket insikt och det i sig har ju lätt till nya frågor och mer förvirring. Men inte samma förvirring som då, fast ibland såklart. Vilket jag försöker intala mig själv är okej. Vi får snubbla massa gånger, det är inte så jäkla lätt att vara ”ung vuxen”. Jag har precis som du utbildat mig inom något som kanske inte var jättelätt att få jobb inom, men det gav ju ändå erfarenheter osv jag inte hade innan. Jag har haft 15 olika icke prestigefyllda jobb och flyttat en gång i halvåret. Det kanske inte var vad jag tänkte mig för 10 år sedan, men ok ändå. Sen är du inte fast någonstans, om du vill utbillda dig inom någon nytt så finns det ju massa möjligheter till det, eller spara allt du tjänar och resa ett tag osv. Du är ju faktiskt ändå utan ansvar som barn och hus (antar jag) och pga det har du ju lätt att ändra ditt liv.
      Sen även om vi skulle vara på samma nivå som en 20 åring, so what? Alltså livet är ju längre än till 30 och är väl mer än att bli vuxen så snabbt man bara kan.
      Hoppas detta inte bara var massa svammel, jag vill mest säga att jag tror det är helt ok att vara lost och jag tror du precis som jag gör bättre än vi tror.

      Agnes 2017-03-05 21:33:08
      Svara
  • Åh låter som en bok för mig 🙂

    ★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare & doula ★ 2017-03-05 13:33:39 http://www.saramadeleine.se
    Svara
  • Åh den måste jag nog läsa. Tack för tipset!

    Fanny 2017-03-05 13:10:14 http://fannyblingman.blogg.se
    Svara
  • Hej Sandra!
    Jag undrar om du ibland läser böcker på originalspråk (engelska)? Jag tycker det är svårt att recensera en bok om jag har läst översättningen – för det är ju inte författarens val av ord egentligen? Det kan ju aldrig riktigt bli samma. Hur tänker du?

    ps. Du är bäst. Ingen protest.

    Fanny 2017-03-05 13:08:02
    Svara
  • Som jag känner igen mig! Kanske måste läsa den där boken 🙂

    Jag är 28år och brottas fortfarande med tankarna att andra kanske egentligen inte vill umgås med mig. Är frågan på riktigt eller inte? Sakta men säkert börjar jag ändra inställning. Tjejen i kassan är trevlig för att hon är trevlig, det är inte fejkat. Mina kompisar umgås med mig för att dom tycker om att umgås med mig, inte för att planera något hemskt emot mig. Jag är värd att umgås med. Alla tycker säkert inte om mig men dom som gör det, dom gör det på riktigt. Försöker tänka på vad en kompis sa till mig för några år sedan – ”jag tycker du är en så jäkla skön människa, jag skulle vilja umgås mer med dig!”. Och jag tror att vi alla är sköna människor som kompisar vill hänga mer med!

    Sandra, älskar din blogg! <3

    Vår väg till ett barn 2017-03-05 12:27:06 http://varvagtillettbarn.blogg.se
    Svara
  • Fy fan, ja. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig någonsin vilja uppleva tonårstiden igen. Inte ens för en dag.

    Men vet ni. En natt i somras drömde jag att jag gick i gymnasiet igen. I drömmen var jag helt tillbaka igen, på den tiden, i min kropp och i känslorna den hyste. Ångesten den hyste. Jag hade helt glömt hur det kändes! Det hjälpte mig så mycket, jag läkte så mycket på denna enda natt, tack vare denna enda dröm. För det är inte konstigt att det gick som det gick för mig i gymnasiet när det kändes så där. När jag försökte ta mig igenom dagarna och upprätthålla studier, ett liv och min egen existens bärande på SÅ mycket ångest. Lilla, älskade jag. Jag kunde verkligen inte ha gjort bättre ifrån mig än jag gjorde.

    Aida 2017-03-05 11:57:13
    Svara
  • tack sandra, så skönt att läsa att jag inte är den första att vara sån här. sjutton i en liten håla med ungefär tre kompisar och vågar aldrig lära känna nya för jag tänker att de skulle hata mig ändå. denna boken kanske är för mig i så fall.

    P 2017-03-05 11:04:27
    Svara
  • ❤❤❤ for at du løfter ferm disse tankene! Hadde det helt likt i hele tenåringsfasen… tenk om jeg hadde hatt en Sandra da som kunne sagt at jeg er ikke alene, det hele er i hodet og det kommer ikke alltid være slik…

    På mange måter er den norske motebransjen slik. Kommer min status til å synke om snakker m denne…..

    Tenk om en kunne være åpne, nysgjerrige, interesserte i andre…. tenk for et samfunn!

    Synne 2017-03-05 10:47:52
    Svara
  • Åh! Är också glad att den tiden är över. Både barn tiden och tonårs tiden. Var så ängslig då. Som Håkan säger ”det tog så lång tid att bli ung”. Har aldrig känt mig mer hemma i mig själv och i min kropp och i mitt liv än nu. Även om saker är jobbiga nu med såklart. Har gjort så många saker nu som jag inte kunnat drömma om förut för att JAG stoppat mig själv mer och dömt ut mig själv innan jag ens försökt innan. Ett oerhört tröttsamt beteende att va sin egen bromskloss. Men det blir bättre och bättre – visa dagar är man ju fortfarande elak mot sig själv, men målet är ju att vara som en bästis mot sig själv, ett livs projekt men också ett livsviktigt sådant. <3 love your self baes, love will set you free <3

    Sara 2017-03-05 10:25:02
    Svara
  • Tycker verkligen om dina inlägg om böcker, får alltid upp ögonen för böcker jag annars kanske inte hade plockat upp. Ska kika efter den här boken 😊

    Rebecka - hellofebruary 2017-03-05 10:03:32 http://www.nouw.com/hellofebruary
    Svara
  • Hej babes! Jag ska åka till Rom för att dricka vin i vårsolen och önskar tips på allt jag inte bör missa 😉
    Kärlek till bästa kommentarsfältet <3

    Anna Nordin 2017-03-05 09:52:20
    Svara
  • Har haft den på min läslista så länge, känner verkligen att jag måste bocka av den snart nu!

    Julia 2017-03-05 09:25:23 http://prick.blogg.se
    Svara
  • Jag tyckte också mycket om den boken. Sandra, du vet säkert redan men jag vet en sak som nog kan göra dig glad. Henrik Berggren från Broder Daniel har kommit med sin första solosingel ever. Den är helt fantastisk och går på repeat här hemma. Finns på spotify. Minns ej om du gillar BD men det känns som att du kan göra det? Plus att han har skrivit världens finaste brev i samband med singeln, jag dog lite när jag läste det. Här finns hela: http://www.dn.se/kultur-noje/henrik-berggren-tillbaka-med-sin-forsta-sololat/

    Jessicas viktiga mål 2017-03-05 09:21:28 http://blogg.amelia.se/jessicasviktigamal
    Svara
  • Så tråkigt att många ungdomar (och även vuxna) ska behöva känna så där.
    Någonstans på vägen har jag lärt mig att blomma ut och skita fullständigt i vad andra tycker.
    Självklart respekterar man andras känslor och åsikter, men that’s it.
    Gå din egen väg, för ingen annan kommer att göra det! <3
    kram
    Emma

    emblas.se 2017-03-05 09:19:19 http://www.emblas.se
    Svara
  • kommer man nånsin helt förbi det..om man är brutalt ärlig om sig själv och tankarna i mörkret. jag var exakt likadan och tänkte och funderade och räddes på samma sätt, men även om jag aktivt försöker tänka och agera annorlunda/tvärtom i vuxen ålder (är 33) så tror jag min 13-åring finns närvarande hela tiden ändå och hennes rädsla över att egentligen inte vara önskad eller nog.

    N 2017-03-05 08:15:22
    Svara
    • Svar på Ns kommentar.

      Håller med! Jag är 30 och liksom tillfreds med livet och tillvaron. Gift, två underbara barn, fast jobb, bostadsrätt. Vuxen liksom, nöjd i mig själv och inte särskilt osäker.

      Men så läste jag nånstans – instagram kanske? – något citat typ ”tänk om alla jag någonsin träffat skrev ner sina tankar om mig – det skulle bli världens mest spännande bok”. Och min spontana tanke var att jag aldrig i livet skulle vilja veta vad andra egentligen tycker om mig. Så i grunden utgår jag alltså fortfarande ifrån att ingen gillar mig, sådär som det kändes i gymnasiet. Intressant, och rätt sorgligt!

      K 2017-03-05 11:51:45
      Svara

senaste från Mode

Sandra Beijers webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Sanne Alexandra
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Sandra Beijer
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Linn Herbertsson
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Petra Tungården
Hälsa
Ida Warg
Hälsa
Träningsglädje
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Dasha Girine
Mode
Fanny Ekstrand
Hälsa
Fannie Redman
Man
Niklas Berglind
Home
34 kvadrat
Mode
Chrystelle Eriksberger
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
Foodjunkie
Man
Viktor Frisk
Man
Marcus Schuterman