Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

men hon visste inte det ännu, att jag inte kunde nå henne. what a waste, hon skulle göra sig av med det, alltsammans.

Geir Gulliksen - Berättelse om ett äktenskap

Det händer ibland att jag utmanar mig själv för att se efter hur mycket av mitt mående som är verkligt och hur mycket som är charader. Jag har ingen aning om det själv nämligen. Alltså visst kan man ana, men hur ska man veta helt säkert?
Jag vet såklart att jag mår bättre nu, till och med bra. Jag drömmer inga mardrömmar längre och jag räknar inte längre timmar i väntan att att dagarna ska ta slut. Jag hamnar till och med i tillfälliga men häftiga förälskelser i vissa unga män jag träffar. De avtar efter några dagar utan undantag, men ändå – de händer och de måste vara ett tecken på en tillfrisknad om något.

Men jag drabbas fortfarande av korta illamåenden när jag ser saker som påminner, eller när någon säger att de sett honom på stan. Dessa illmåenden uppstår lika fort som de försvinner, men de stannar av mig och lämnar mig i obalans resten av dagen, blir till en bitter eftersmak i munnen.

Därför måste jag ibland utforska för att förstå och för att komma vidare ytterligare. Jag gör det genom att exempelvis studera bilder på honom för att se hur de får mig att kännas. Bilderna har olika svårighetsgrader: de svåraste är förstås de från när vi precis träffats. De enkla är de från nyss, när han tittar artigt in i kameran men uppenbarligen inte alls var där. Men det visste jag ju inte då.

Den här boken är ett sådant test. Jag plockade upp den i bokaffären enbart för att pröva mig själv, hur långt jag kommit.
För det är svårt att läsa om saker som tar slut.

Geir Gulliksen - Berättelse om ett äktenskap

Berättelse om ett äktenskap
av Geir Gulliksen handlar om en man vars fru får upp ögonen för en annan man. De är lyckliga tillsammans, tycker han i alla fall, och därför väljer han att vara trygg i sin frus förälskelse, låter henne vila i den ett slag.
Men redan från sidan ett förstår man att det inte kommer sluta bra. Romanen är som en lång klagosång, om en man som försöker sätta sig in i sin hustrus perspektiv, vad som försegick i hennes huvud när hon valde att överge honom.

En sån fin romanidé ändå.

Geir Gulliksen - Berättelse om ett äktenskap

I flera recensioner som jag sett av den här boken har den beskrivits som ett uppbrott när en relation är mycket jämställd, men jag håller inte riktigt med om att det är det som är bokens nyckel.
Att se någon och att försöka sätta sig in i någon annans tankevärld handlar inte om jämställdhet. Det handlar om att ha valt någon så självklart och trott att den andre valt en själv med lika stark omsorg.
Det handlar om att man i sitt innersta är så pass övertygad att man hör ihop, och därför har man kapital att utmana tryggheten.
Man vill att den man älskar ska veta att här hos oss är det så stabilt och säkert, du ska aldrig ska känna dig inlåst, att man alltid finns kvar, att man är beredd att ge vad som helst för att precis allt är den personen värd.
Så enkelt är det att vara naiv, att man glömmer att det man har inte är någon romantisk utopi.

Det är bara en helt vanlig relation, precis vilken som helst.

Geir Gulliksen - Berättelse om ett äktenskap

Jag blir mer och mer övertygad om att kärleksrelationer egentligen inte handlar om vad två personer har tillsammans. Det handlar snarare om hur en person förhåller sig till en annan, och har man tillräckligt med tur så förhåller man sig någorlunda lika till varandra någorlunda länge.
Hur kan man annars så enkelt bara förflytta blicken? Det är inte ens partners unika person man väljer, det är snarare en inneboende stencil av en idé som förflyttas mellan människor på grunder som gynnar en själv.
Jag vet inte om det ens är något negativt att det är så, sorgligt såklart, men är man medveten om det så kanske man också lyckas förstå det.

Geir Gulliksen - Berättelse om ett äktenskap
Om det var jobbigt att läsa boken? Inte så jobbigt som jag först trodde. Däremot tankeväckande och vemodigt. Plus så jävla bra bok! En av de bästa jag läst i år, kanske på flera år.
Åt upp den som någon slags gräddbakelse, den tog slut direkt.

Finns här och här.

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
62kommentarer
  • Har spenderat eftermiddagen och kvällen med att sträckläsa ”Berättelse om ett äktenskap”.Fy fan. Den var fruktansvärt bra och bara fruktansvärd. Den började med en darrande känsla för mig, jag blev varm, vild, sugen, ivrig. Efter att jag läst sista sidan mår jag fysiskt illa, jag vill stoppa fingrarna i halsen, få bort känslan. Den var från början och till slutet. Minns själv känslan av när ljuset gått från en själv till någon annan, när en är ensam med allt som fanns och allt som varit, när den andra gått vidare.. med någon annan. Smärtan och förnedringen. Instämmer i att det är det bästa jag läst på länge. Funderar nu på vad jag ska göra med det här eldklotet till bok, har den en plats i bokhyllan eller ska man langa den vidare till nästa tappra läsare…..

    Johanna 2017-08-20 00:27:55
    Svara
  • Har heller aldrig kommenterat men måste hålla med om flera andra kommentarer – det är inget annat än briljans det du skriver Sandra. Även om man inte håller med om allt så finns det insikter du delar med dig som är djupare än det mesta som finns att läsa i bloggvärlden.

    Jag är en optimistisk person, lojal och vill ha hoppet vid liv – även om det ibland gör att man också måste vara lite naiv (och strävar efter utopin du nämnde). Men jag är hellre naiv än cynisk. Samtidigt måste man alltid sätta sin egen hälsa först och inte låta någon trycka ned en. Läste ett blogginlägg på Upworthy om en vetenskaplig studie som handlade om olika kategorier av relationer (http://www.upworthy.com/a-new-study-found-4-different-categories-of-couples-where-do-you-belong). Man kanske inte alltid trivs med den kategori man råkar tillhöra, och dessutom jämför sig med vänner som faller inom andra kategorier. Exempelvis att vara en passionerad person gör livet och samlivet dramatiskt, men en lugn och harmonisk ”vänskapligare” relation skulle säkert inte tillfredsställa mig i längden heller.

    Petra 2017-07-23 12:49:18 http://sailingforharmony.wordpress.com
    Svara
  • Kanske självklart men jag antar eller föreslår om du inte läst Prins Charles känsla för kärlek av Strömqvist! Hela idén om kärleken som ett samhällsfenomen, ägande, egobaserat behov såååååå refreshing att få distansera sig från ”kärleken” genom teori snarare än praktik.

    Paola 2017-07-20 12:53:30
    Svara
  • Detta ger mig sån ångest! Tror jag kommer va singel livet ut pga att jag inte ser nån mening i att lägga varken tid eller känslor på någon människa som jag VET lika väl kan finna ”mig” fast i någon annan, uppleva samma saker med som
    med någon annan. Samma resor, samma diskussioner. Det är förmodligen ett mycket dåligt självförtroende som skaver- att tro att jag inte är någon unik, som någon skulle vilja vara med resten av livet… men jag tror att vi människor idag ser möjlighet att hitta det vi vill i fler människor, vi letar inte längre efter Det där, för beviserligen är det inget vi riktigt vet vad Det är, och hittar vi det som vi tror är Det idag så vet att det kan ta slut eller bytas ut imorgon. Hur vågar/orkar man släppa in någon, när man redan innan personen trädit in i ens liv tänker på att den är påväg bort…..? På samma sätt som en själv hela tiden är påväg bort, vidare,för det är för läskigt att vara kvar. uh

    J 2017-07-16 16:59:22
    Svara
    • Svar på Js kommentar.

      En jobbar på sin självkänsla, verkligen jobbar hårt med den. Och sen får en vila från de där rädslorna för sen förstår en att ok väldigt många människor e lika intressanta som en själv men det betyder att en själv också är det. Livet är kort och att hela tiden tänka på vad som kan hända senare är en sån stor fälla. Jobba på din självkänsla – försök få stöd med den, så kommer du palla att vara här och nu i dig själv och veta också att du är värd riktig kärlek och att njuta av den så länge den varar.

      L 2017-07-18 11:23:10
      Svara
  • Den här bloggen och kommentarerna är en sån jävla guldgruva. Älskar! Tack.

    Sofie 2017-07-16 11:50:03
    Svara
  • Vilket extremt vasst inlägg Sandra, rös till när jag läste det.

    Alexandra 2017-07-16 10:17:52
    Svara
  • Hej Sandra! Jag undrar hur du som utbildad, 30-plus, tillsynes sympatisk människa kan uttrycka dig i nedsättande ordalag om autister i en podd med tusentals lyssnare? (Du uttryckte att ett visst sätt att ställa frågor inte borde ske ”autistiskt”, underförstått att autistiskt= olämpligt/negativt.) För det första verkar du lida stor brist på kunskap om autism och vilka egenskaper dessa människor besitter, för det andra stor brist på empati som uttrycker dig så som du gjorde inför lyssnare var en viss andel med stor sannolikhet är autister (oavsett är det såklart anmärkningsvärt illa även om du skulle haft ”turen” att enbart neurotypiska lyssnade). Känner du att du på något sätt vill positionera dig själv som normen än mer än vad du uppenbart redan gör (och är) med sådana uttalanden eller vad var din tanke? Tycker du att det är skillnad på att tala illa om funktionsnedsatta/funktionsvarierade och exempelvis folk av utländsk härkomst? Är det helt enkelt vad som är ”tillåtet” som styr hur och vad du uttrycker snarare än medvetenhet och moralisk övertygelse?

    Sofie 2017-07-16 06:54:05
    Svara
    • Svar på Sofies kommentar.

      Har inte lyssnat på podden men du borde kanska läsa på om språksystem. 🙂 Ord kan ha flera betydelser i olika sammanhang. Att uttrycka sig så som Sandra handlar inte om att hon ser ner på autister eller skulle ha fördomar mot personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det handlar väl bara om att autism sådär i folkmun = svårt att läsa in saker och alltför bokstavlig tolkning av situationer, så därav användingen av ordet.

      Tycker kanske att du borde fundera över detta och vad det innebär att av misstag slänga ur sig sådana ord. Personligen anser jag att det säger mera om dig än om Sandra att du reagerar så starkt på det. Då först gör man autism till en stor grej. Tycker att man inte ska behöva vara så otroligt försiktg med allting hela tiden.

      Inte tar jag heller illa upp när någon säger att ”den känner sig aå deprimerad” även om jag vet att det handlar om att vara tillfällig låg och jag själv varit djupt deprimerad med självmordstankar etc. Ordet deprimerad i det sammanhanget betyder helt enkelt en annan sak än den psykiatriska diagnosen jag lidit av. Olika språksystem osv.

      Elsa 2017-07-16 13:31:52
      Svara
      • Svar på Elsas kommentar.

        Ursäkta men det är INTE upp till dig att säga att autister, CP-skadade mfl överreagerar. Ingen tror att sandra menar illa. Men det är ignorant. Mvh nära vän med människor som far mkt illa pga den där attityden som du har…! Detta är inte för dig att bestämma.

        L 2017-07-16 19:41:47
        Svara
    • Svar på Sofies kommentar.

      det var skitdumt sagt och jag bad om ursäkt direkt när jag sagt det i podden. Det var inte med mening och på samma sätt som folk säger typ ”det var så jävla cp”, vilket man heller verkligen inte heller ska säga, men ibland är man bara en bricka av sin uppväxt och sitt samhälle och glömmer tänka till. ber om ursäkt för det. försöker verkligen tänka på sånt här, alltid i bloggen förstås, men där är det ju enklare pga skriva går inte lika snabbt som att prata 🙂 nästa gång ska jag använda mitt favoritord ”pulver” ist!

      sandrabeijer 2017-07-16 09:40:38
      Svara
      • Svar på sandrabeijers kommentar.

        Vi skulle inte acceptera att en snubbe sa nåt kvinnoförnedrande eller att en vit råkade säga n-ordet. Samt att jag ärligt talat inte har hört nån politiskt medveten människa säga jävla CP eller liknande på många många år. Blir lite förvånad ärligt talat att du behöver tänka efter innan för att ej anvädna diagnoser som skällsord. Jag tänker att då är det ”lyda regler” snarare än insikt som styr. Så mitt råd är att ägna lite tid åt att läsa texter skrivna av människor med adhd, autism, CP-skada, psykisk sjukdom och annat som lätt slinker ut som skällsord för den som ej identifierar sig med dem… läs och känn. Läs tills din respekt inte är ett manér utan äkta syskonskap. Detta kräver jag av män och vita om sexism och rasism och detta kan vi och du kräva av dig. Skriver i all välmening men tyvärr så duger inte din ursäkt. Inte 2017. Har skitstor respekt för dig som influenser och författare och menar inte att leta fel. Tvärtom. Det här är en mycket större grej än du tycks ha insett. Än.

        L 2017-07-16 11:13:03
        Svara
        • Svar på Ls kommentar.

          Precis så, L! Och till Elsa: finns det verkligen något mer pinsamt än att skriva ett långt inlägg med de inledande orden ”nu har jag inte lyssnat på podden/läst artikeln men…”. 1. Lyssna. 2. Förstå att du har fel. Att skriva som du gör och legitimera ett diskriminerande språkbruk med exemplifieringen ”jag tar minsann inte åt mig av detta” är både lågt, totalt ointressant och framförallt inte till nytta för någon enskild eller samhället i stort. (Ungeför som att legitimera n-ordet för att vissa svarta anser det vara okej). Att säga att man känner sig deppig trots att en inte är deprimerad är för övrigt långt ifrån detsamma som att använda autistisk i negativ bemärkelse när en beskriver något/någon utanför sig själv. Du utesluter även möjligheten att jag har personlig erfarenhet av autism genom vänner och anhöriga då det för mig inte handlar om att märka ord utan att i största möjliga mån försöka minska lidande. Människor utanför normen kämpar redan dagligen med diverse fördomar pga okunskap som din egen och behöver förmodligen inte mötas av att en person de möjligen ser upp till talar nedsättande om dem. Det handlar liksom inte om att uttrycka sig politiskt korrekt för sakens skull utan om att på riktigt empatisera med människor och inte spä på den redan starkt närvarande ableismen.

          Sofie 2017-07-16 16:34:27
          Svara
          • Svar på Sofies kommentar.

            Och vad vet du om mig och vad jag har för eventuella diagnoser? Det handlar om att lyfta blicken och inte tro att hela världen kretsar kring en och ens eventuella funktionsnedsättning. Faktum är att i symptombilden i autism ingår vissa drag, till skillnad från när det handlar om sexism eller rasism. Ditt svar uppfattar jag som lite onödigt aggressivt. Det enda jag ville säga är att ord kan ha olika betydelser i olika sammanhang och att det lönar sig att ta reda på avsikten och betydelsen bakom innan man dömer.

            Alla är inte ute efter att skada en eller stigmatisera någon. Det kanske bara handlar om språkbruk. Och tycker inte att n-ordet riktigt är jämförbart här.

            Elsa 2017-07-16 17:29:41
            Svara
            • Svar på Elsas kommentar.

              Och ingen har anklagat Sandra för att medvetet försöka skada autister. Jag ville bara i största välmening upplysa henne om att det hon sade med största sannolikhet _skadar_ autister så att hon kan uttrycka sig rimligare fortsättningsvis. En kan göra skada även om den inte är medveten. Jag tror dessutom att Sandra inte har något emot att uttrycka sig mindre (omedvetet) nedsättande/ fördomsfullt vilket du dessvärre inte verkar lika intresserad utav varför jag avslutar denna diskussion med dig nu.

              Sofie 2017-07-16 18:15:39
              Svara
            • Svar på Elsas kommentar.

              Då antar jag att du också vet att ”symptombilden” för autism är direkt felaktig i många fall då den bygger på neurotypa antaganden om autister. Jag föreslår att du börjar läsa bloggar eller liknande skrivna av folk som själva är autister istället för att lita blint på stereotyper. Jag vet inte vilka diagnoser du har men jag hoppas att du inte är autistisk då du i sådant fall bör jobba på din självkärlek. Och nej, funkofobi (i brist på bättre ordval, det är ju ingen fobi men…) är inte lindrigare än rasism.

              Sofie 2017-07-16 18:08:26
              Svara
      • Svar på sandrabeijers kommentar.

        Tack för svar men jag hörde ingen ursäkt? Jag hörde bara ”…eller får man säga så?” varpå Emilie högg in med att ”Jaaadå, det är en diagnos!” (vilket såklart var helt skevt sagt av henne också). Plus att det du skrev nu lätt kan tolkas som att du tidigare tänkte att ”pulver” och ”autistisk” är typ detsamma men att du i detta fall råkade häva ur dig det sistnämnda? Men men, bra att du ska tänka på det i framtiden i alla fall! <3

        Sofie 2017-07-16 10:04:29
        Svara
  • Hallå idé till bokblogginlägg som jag inte sett hos någon annan, men som hade varit kul å intressant: böcker du börjat läsa men aldrig fastnat i eller lyckats läsa klart! Har själv många såna, och vet att det oftast inte har att göra med bristande kvalitet utan ofta andra parametrar. Och tänker att kommentarsfältet då kan fyllas med kommentarer från folk som läst klart böckerna som kanske kan motivera varför de är värda att ta sig genom (eller inte hehe). Hade bara kunnat bli ett kul bevis på hur man upplever böcker sjukt olika!

    Anna 2017-07-15 21:09:09
    Svara
  • Tror du att du någonsin kommer vara redo att berätta vad han faktiskt gjorde som sårade sej så? <3

    Daniella 2017-07-15 18:52:59 http://daniellachanelle.com/
    Svara
  • Jag är själv så slut av allt nu men skriver iallafall kram 😊😇😊

    Maria 2017-07-15 18:20:21
    Svara
  • Jag tror jag förstår vad du menar med beskrivningen av att vissa människor söker bara partner efter en mall ‘tom stencil ‘. Det är inte äkta kärlek utan bara någon de fäster sig vid för att slippa vara ensamma och som du säger utnyttja – fylla på sig själva med det goda som finns i den utnyttjade. Oerhört nedbrytande för självkänslan att råka ut för detta. Om det nu är det som hänt dig.

    Elle 2017-07-15 17:41:17
    Svara
  • Så himla fint och hjärtskärande skrivet av dig. Känner igen mig verkligen…

    Niki 2017-07-15 17:34:42
    Svara
  • Jag tyckte om boken, den vemodiga tonen och skildrandet av vad som händer när kärlek klingar av. Men tyckte att den handlade för mycket om sex. Just det kändes lite tjatigt. Vad tyckte ni andra?

    Cissi 2017-07-15 17:07:55
    Svara
    • Svar på Cissis kommentar.

      tyckte han var exemplarisk på att skriva om sex utan att det blev cringe! tyckte det var både imponerande och inspirerande.

      sandrabeijer 2017-07-15 17:29:22
      Svara
  • Alltså ja, jag håller med, men fan det känns deppigt ibland.

    K 2017-07-15 16:45:30
    Svara
  • ”Där va han
    Innan det tog slut
    Där va han
    Och jag ser inte att han är på väg ut
    Där va han
    Fast i ett fotografi
    Där va han
    När jag trodde att både kände att det är vi
    Där va han
    Men det är inte den han är

    Men där är han, det som är han
    Inget mer än ett minne
    Där är han, det som är han”

    Anon 2017-07-15 15:08:24
    Svara
  • Bästa bästa Sandra <3

    Jenny 2017-07-15 13:51:29
    Svara
  • Fin och tänkvärd text! Har aldrig tänkt på detta innan. Jag har nog aldrig sett det man kallar ”vi” som en sak, d.v.s. Jag har aldrig trott på att man kan ha något tillsammans. Och menar inte alls på något sorgligt oromatiskt sätt. Tror helt enkelt att alla relationer består av individer. Man är ihop med någon som delar ens värderingar och som man har roligt tillsammans. Brukar inte alls tänka att man måste förhålla sig till den andra på ett speciellt. Tänker att man blir ihop med någon som man kan vara sig själv med, så löser sig de andra bitarna.

    Anna 2017-07-15 13:01:45
    Svara
  • så extremt jäkla vackert skrivet 😭😭😭

    S 2017-07-15 12:54:50
    Svara
  • Allt det här du just skrev Sandra, hade kunnat vara ett utdrag ur en bok jag gärna lagt hard earned money på, utan att blinka. Så jävla bra och stenhårt och klockrent.

    Fanny 2017-07-15 12:13:17 http://fannyblingman.blogg.se
    Svara
  • Min kille gjorde slut med mig förra fredagen. Han grät och sa att han älskade mig, att jag var hans bästa vän men att han inte var kär i mig längre och att det inte var rättvist mot mig att vi fortsatte vara ihop. Jag kunde inte titta på honom, jag grät tyst och tittade på skorna som jag inte hunnit ta av mig innan han vände upp och ner på världen. Tillslut blev det för trångt och jag sprang ut i köket, öppnade fönstret och tände en cigarett. ”Det kommer inte vara så stor skillnad” sa han ”vi kommer ses och hänga och dricka öl och titta på serier ändå, vi är ju bästa kompisar” Jag tittade upp på honom för första gången och sa ”men jag är ju kär i dig” och han svarade ”men det kommer ju att gå över”

    Det kommer ju att gå över. Det går ju alltid över. Men helvete alltså, jävla fittkukshelvete vad ont det gör.

    A 2017-07-15 11:39:38
    Svara
    • Svar på As kommentar.

      Kram till dej. 😇

      Maria 2017-07-15 18:21:24
      Svara
    • Svar på As kommentar.

      Jag brukar inte kommentera så ofta men alltså Gud jag MÅSTE bara svara på det här för trodde i flera sekunder att det var jag själv som skrivit kommentaren och lyckats glömma bort det??? Får på riktigt kalla kårar för att det där är nästan på pricken samma sak som hände mig, fast för ett år sen. Han sa precis de där grejerna och jag svarade precis likadant. Att jag var ju fortfarande kär. JAG ville inte bara vara bästa vänner.

      Eftersom det skett så nyligen för dig så kanske du fortfarande tycker att han är den finaste killen i världen och att han försökte måna om dina känslor när han gjorde slut. Så jag hoppas du inte blir stött av att jag säger det här men:
      1. Det är så jävla förminskande av honom att säga att det inte kommer bli nån skillnad. Nähe kanske inte för honom som tydligen inte varit kär på ett tag, men för DIG som är jättekär och alldeles nyss var övertygad om att han också var det? För dig är det, som du säger, att han vände din värld upp-och-ner och han är fan dum i huvudet som inte vill inse det. Det är INTE snällt av honom att göra slut på det sättet, för det förminskar dina känslor så himla mycket, som att du inte har rätt till att känna dig så förkrossad som du gör nu. Men du har all jävla rätt i världen och jag hoppas du kan se det.
      2. Han är så fullständigt egocentrerad och rent ut sagt korkad som säger att ni ska fortsätta vara bästa vänner och ses och kolla på serier osv. Helt ärligt tror jag inte att han tror på det där själv, han vill nog bara intala sig själv att du känner likadant som honom och att ert break up ska bli helt smärtfritt för båda parter. Men det blir väldigt sällan så när den ena personen dumpar den andra. Han har absolut ingen rätt att bestämma hur du ska ta det här eller hur er relation ska se ut i framtiden. Du behöver sörja, bearbeta och börja må bra igen. Det måste du göra på egenhand, utan honom. Sen KANSKE ni kan bli vänner igen, men det är inte upp till honom att bestämma.
      3. Det är sinnessjukt hur nedbrytande det kan vara när ens kille säger sådär, att det inte är någon skillnad. Visserligen grät din kille (det gjorde inte min), vilket visar på att han visst förstår att det kommer bli stor skillnad. Men ändå. Det är inte okej att säga så, för det antyder att ni aldrig var mer än bara vänner, att ert förhållande inte betydde mer för honom än så. Men det vet du nog egentligen att det gjorde. Låt inte hans repliker lura dig till att du inte betydde lika mycket för honom som han gjorde för dig. Han har helt enkelt lindat in sitt break up i så många lager sockervadd att det blir osant eller åtminstone svårbegripligt.

      Mitt bästa tips till dig är att inse att han gjorde fel och att ta dina känslor på allvar. Låt ingen förminska dem för det är helt rimligt att du är ledsen just nu. Var arg. Snacka skit om honom. Skäll ut honom. Fokusera på allt dåligt han nånsin sagt och gjort.

      Till slut kommer du över det och då kommer du vara glad att du inte är med honom längre. En kille som är så omogen och feg att han inte ens vågar göra slut på ett värdigt sätt. Tusen styrkekramar, du kommer klara det <3

      N 2017-07-15 12:36:28
      Svara
      • Svar på Ns kommentar.

        Brukar inte heller kommentera så ofta. Eller rättare sagt aldrig. Men jag har läst de här kommentarerna flera gånger och känt ett stort fett ”Jahaaaa”, eftersom jag varit på andra sidan, dvs den som gör slut och vill fortsätta vara vänner. Tror att det är bland det som gör en klokast samt ledsnast, att fatta att en är ett as ibland. Men tänker att även den asiga delen av den tankegången tål att redovisas, även om jag såklart inte kan tala för någon av era killar. So here it goes.

        Jag gjorde slut för att jag inte var kär. Men – jag vet inte hur jag ska uttrycka det – det var faktiskt inte så stor skillnad för mig. Det var som att förälskelsen bara var en del av en mycket större kärlek. Typ som att ta bort en ingrediens ur en maträtt, (det låter krasst men ibland är det svårt att reda ut saker utan metaforer) och det får alla ingredienser att smaka annorlunda, men det är fortfarande gott, det godaste en vet, det ända en vill äta. Det kändes konstigt att vara ihop med någon en inte är kär i, som att girigt gå och ”hålla” på den personen. Men det känns också HELT SINNESSJUKT att en aldrig ska vara med den personen mer bara därför. Så därför kan en helt uppriktigt, inte för att en vill vara snäll eller är feg, säga till den personen en gör slut med att en vill fortsätta vara bästa vänner. Det är inte så för alla, jag fattar det, han fattar kanske också det, eller borde i alla fall. Att om ens ex inte pallar träffa en så finns det inget man kan göra åt det, då måste man göra det som känns sinnessjukt, backa, inte höra av sig, inte försöka. Och det är så jävla sorgligt att det känns omöjligt, vilket är varför en kanske försöker bestämma hur den andra personen ska känna, typ ”det går över” eller ”det kommer kännas normalt” eller ”det kommer funka”, fast det ända en egentligen kan göra är att hoppas att det ska det.

        Hoppas du mår bättre snart, hoppas han också läser vad jag läst. Kram <3

        Alc 2017-07-15 15:33:45
        Svara
      • Svar på Ns kommentar.

        N!! Vilken kommentar!! Mig hände exakt det här där ett halvår sedan. Grät av din text. Så jävla sant! Och A, ni är INTE vänner, du behöver få säga hejdå till er gemensamma framtid i fred. <3

        A 2017-07-15 13:09:24
        Svara
    • Svar på As kommentar.

      Medkänsla till dig. Jag hoppas du har möjlighet att få lite distans till honom ett tag och få tröst av andra än honom. Han verkar inte riktigt redo att uppleva den smärta som det innebär att lämna någon man älskar. Men för din skull tror jag han behöver göra det. Han behöver vara med om denna förlust, inte bara byta titel på dig. Allt annat är att lägga över all smärta på dig. Då kan ni båda sörja men också båda veta att när alla är över varandra så kanske en livslång vänskap väntar. <3

      L 2017-07-15 12:21:14
      Svara
      • Svar på Ls kommentar.

        Brukar inte heller kommentera så ofta. Eller rättare sagt aldrig. Men jag har läst de här kommentarerna flera gånger och känt ett stort fett ”Jahaaaa”, eftersom jag varit på andra sidan, dvs den som gör slut och vill fortsätta vara vänner. Tror att det är bland det som gör en klokast samt ledsnast, att fatta att en är ett as ibland. Men tänker att även den asiga delen av den tankegången tål att redovisas, även om jag såklart inte kan tala för någon av era killar. So here it goes.

        Jag gjorde slut för att jag inte var kär. Men – jag vet inte hur jag ska uttrycka det – det var faktiskt inte så stor skillnad för mig. Det var som att förälskelsen bara var en del av en mycket större kärlek. Typ som att ta bort en ingrediens ur en maträtt, (det låter krasst men ibland är det svårt att reda ut saker utan metaforer) och det får alla ingredienser att smaka annorlunda, men det är fortfarande gott, det godaste en vet, det ända en vill äta. Det kändes konstigt att vara ihop med någon en inte är kär i, som att girigt gå och ”hålla” på den personen. Men det känns också HELT SINNESSJUKT att en aldrig ska vara med den personen mer bara därför. Så därför kan en helt uppriktigt, inte för att en vill vara snäll eller är feg, säga till den personen en gör slut med att en vill fortsätta vara bästa vänner. Det är inte så för alla, jag fattar det, han fattar kanske också det, eller borde i alla fall. Att om ens ex inte pallar träffa en så finns det inget man kan göra åt det, då måste man göra det som känns sinnessjukt, backa, inte höra av sig, inte försöka. Och det är så jävla sorgligt att det känns omöjligt, vilket är varför en kanske försöker bestämma hur den andra personen ska känna, typ ”det går över” eller ”det kommer kännas normalt” eller ”det kommer funka”, fast det ända en egentligen kan göra är att hoppas att det ska det.

        Hoppas du mår bättre snart, hoppas han också läser vad jag läst. Kram <3

        Alc 2017-07-15 15:36:11
        Svara
  • Helt otroligt skrivet! Ligger på sängen lite bakis och lyssnar på åskan och regnet utanför och blev tårögd. Det här berörde mig djupt.

    Ulrika 2017-07-15 11:31:22
    Svara
  • Jag tror inte man kan säga att ”kärleksrelationer handlar om…”. Alla människor är olika och därför blir alla relationer olika.
    Vissa personer är vad jag kallar Trädrötter. De tar oftast lite längre tid på sig att välja någon, att bli kära, men när de väl gjort/blivit det så slår de ner sina rötter och står kvar. Oavsett vad. Min pappa är sådan, min sambo är sådan. Kanske du är sådan? Lojalitet är en del av deras självbild, deras starkaste sida. Den har oändliga fördelar och även en del nackdelar – som att man ”står ut” med lite för mycket och kanske inte tar tag i problem i tid.
    Sedan finns det sådana som jag. Som känner starkt och mycket och snabbt och ganska ombytligt. Jag får kämpa för att vara kvar i en relation. Blir superlätt förälskad i någon ny och måste aktivt slita mig från den ”kicken” för att vara kvar i den relation jag VET är bra för mig och som jag försöker vårda. Detta ombytliga ”förflytta blicken”-drag har en massa nackdelar, men även några fördelar. Det blir passion i relationen, det händer saker, jag ser till att vi pratar, kämpar, inte låter det bara bli slentrian.

    Jag tror de flesta relationer består av en person av varje – om man verkligen hård-drar det. Ingen kan vara ihop med sig själv, man behöver balans och att vägas upp av någon annans drag. Det är det som gör en relation bra samtidigt som det är det som gör en relation så himla, himla svår!
    Jag var 28 första gången jag hittade någon värd att kämpa för. Det var också först då jag var redo. Nu har vi varit ihop i 5 år och väntar barn. Vi har krisat oss igenom dessa 5 år, men jävlar vad starka vi är nu pga det!
    Du är grym och kommer hitta din Trädrot, alternativt bli hans. I balans. Kramar!

    Annika 2017-07-15 11:06:08
    Svara
    • Svar på Annikas kommentar.

      Intressant skrivet! Men jag tror inte man behöver vara en av varje i en relation. Både jag och min sambo har det ”flyktiga” beteendet/personlighetstypen, men vår relation fungerar jättebra. Både vi är också väldigt trygga i oss själva. Med det menar jag att vi pratar ofta om detta och är ärliga mot varandra. Och vi litar på att den andra först pratar med den andra än börjar göra saker bakom ryggen. Relationer är inte lätt men är mycket lättare att vara ihop med någon som är säker i sig själv och inte behöver skryta eller konstant söka bekräftelse. Och kommunikation och ärlighet är grunden för att en relation ska hålla länge.

      Anna 2017-07-15 12:43:29
      Svara
      • Svar på Annas kommentar.

        Och både jag och min man är trädrötter. Vi hade aldrig någon virvlande storm av passion utan det var ganska sansat på en gång. Folk säger rätt ofta att sann kärlek känner man inte innan man fått sina barn men jag tycker att kärleken till mina barn är lika stor som den till min man. Vi bråkar förstås ibland men det gör jag ju med barnen också. Livet är så galet ändå att jag verkligen behöver min relation med min man som en stabil grund och stå på och som en trygg hamn att återvända till. Jag upplever absolut att vi har en stark vi-känsla, inom hela vår lilla familj, som inte bara beror på att de bekräftar min bild av mig själv.

        Mvh, flummig

        Y 2017-07-15 14:45:04
        Svara
  • Jäklar, allt du skrev i det här inlägget är så träffsäkert att jag var tvungen att screenshotta och spara för att påminna mig själv om. Makalöst!

    Tess 2017-07-15 11:00:01
    Svara
  • Nu passar den här kommentaren inte in här alls, men det får bli så. Jag behöver råd och pepp. Jag har träffat världens finaste kille, det här är första gången ett förhållande känns helt bra från första början och första gången jag känner mig helt trygg och hemma.

    MEN. Häromdagen berättade han för mig att han haft ett samtal om mig med sin mamma en dag och att det slutade med att han sa att jag jobbar inom media. Jag är arbetslös och lider av social fobi och ångest, därför kan jag inte jobba. Han sade att det var för att få tyst på henne, att hon lägger för mycket vikt vid jobb. Jag däremot undrar ju såklart om han skäms över mig. Det känns verkligen inte som att han gör det, men detta får mig att tvivla. Jag skäms redan så mycket över mig själv, jag klarar inte av om han också ska göra det. Vad ska jag göra när jag träffar henne första gången? Det funkar inte att ljuga, det känner jag redan nu. Jag har aldrig jobbat inom media, jag kan inte hålla uppe en sådan fasad länge nog att man ska tro på det. Samtidigt vill jag inte försätta min kille i en dum situation och jag vågar inte heller vara helt ärlig. Vet verkligen inte hur jag ska känna eller vad jag ska göra. Får en klump i magen av hela situationen.

    Maria 2017-07-15 09:56:00
    Svara
    • Svar på Marias kommentar.

      Nu svarar jag under min egen kommentar. Jag vet att ni bara ville peppa och göra det bättre men det slog lite bakut för mig. Han är alltså världens finaste kille i övrigt. Han har bra självförtroende, försöker hela tiden få mig att förstå att jag är bra och få mig att älska mig själv. I vårt förhållande är det snarare jag som är den osäkra och rädda, men han gör mig trygg. Innan har jag bara träffat idioter som tar droger och inte hör av sig på flera dagar så jag fått leva i ovisshet och oro. Men ni har rätt i att jag ska sätta ner foten och säga ifrån, jag tänker inte ljuga! Det får bli som det blir helt enkelt. Hans mamma verkar jättefin, men skulle det visa sig att hon är konstig så undviker jag bara att träffa henne. Tack ändå hörrni! <3

      Maria 2017-07-16 08:51:15
      Svara
      • Svar på Marias kommentar.

        Sorry men det finns ett skäl till att din pojkvän ljuger om dig. Om det inte är att han är feg inför mamman så är skälet kanske att han tycker att svaghetsförakt är ok. Att å ena sidan lyfta dig och å andra sidan visa att han ljuger om dig som att det du är skulle vara skämmigt, det är ju nåt som får dig att må dåligt. Tycker verkligen du ska sätta en gräns mot denna snubbe. Det klarar han. Om du går med på att han styr hur du ska presenteras så är det ju att köra över dig. Är han inte rädd för mamman så har han ingen ursäkt att ljuga. Tänk på att även han har brister, alla har det. Din partner är inte över dig och har ingen som helst rätt att ljuga om dig. Är han en fin kille så ska han fixa det här jobbiga som han satt dig i. Våga ställa krav!

        L 2017-07-16 11:24:55
        Svara
    • Svar på Marias kommentar.

      Maria, jag var tillsammans länge med en människa som hade en sån mamma och som liksom din kille ljög för mamman om allt möjligt. Jag vill varna dig. Denna kille är inte trygg och självständig nog att sätta gränser och stå upp för sina val inför sin egen mamma. Då kommer han ej heller vara det inför dig. Såna personer, ofta med mycket låg självkänsla, ljuger hellre än att de är med om obehag. Och det brukar även gälla i kärleksrelationer. Jag vill inte paja din glädje över din kärlek till killen men som medsyster här på jorden tänker jag: Vi är alla här en kort tid. Vi behöver ställa höga krav på de relationer vi fördjupar oss i. Jag tänker att du är rädd för fel grej. Du är rädd att inte bli omtyckt som jag tolkar dig. Men rädslan borde kanske snarare vara att du tycker om en fegis. Fegisar är ofta så himla snälla .. men självupptagna i sin feghet, därför ibland hänsynslösa. På sikt kommer hans feghet och osjälvständighet bli ett problem. Var tydlig med dina behov. Var tydlig med vad som är ok. Och skäms inte kära Maria. Du är helt jävla ok. Du är svinbra. Du förtjänar respekt. Denna snubbe kommer ljuga även för dig om saker han tror du ej vill höra. Och om ni får barn kommer det bli väldigt jobbigt ifall farmor ej fått lära sig sin plats och att respektera alla inblandade. Stå upp för dig. Håll huvudet högt. <3

      L 2017-07-15 11:55:34
      Svara
      • Svar på Ls kommentar.

        Ps menar ej att du måste göra slut. Menar: Konfrontera killen om hans medberoende i mammans svaghetsförakt. Gå absolut inte med på att träffa mamman och sitta och ljuga. Mitt råd är att helst undvika att öht ha med mamman att göra. Du ska inte behöva sitta och ta del av hennes skeva människosyn för det kommer trycka ner dig. Låt dig inte trasslas in i deras dysfunktionalitet. Och var övertydlig mot din snälla men fega kille om att ärlighet är superviktigt för dig. Fråga vad han behöver för att palla att vara ärlig. Känn efter om hans behov är rimliga.

        L 2017-07-15 12:14:29
        Svara
    • Svar på Marias kommentar.

      Maria, vad trist att din kille ljög. Som du säger, det blir ju helt konstigt om ni någon gång ska ses och hon börjar fråga om ditt mediajobb!
      Men har du frågat med om hans mamma? Jag kommer från en märklig familj, där min mamma har starka narcissistiska drag, vilket gör att det nog tog ett år innan jag berättade för henne om att jag hade pojkvän, innan dess ljög jag om att vara singel. Det gjorde min kille lite ledsen så klart, men efter att jag berättat om hur sjukt hon ofta beter sig, då förstod han. Och jag funderar på om inte din killes mamma också kanske är (I brist på annat ord) knäpp? Då är det lätt att man tar till lögner och slingrar sig för att slippa bli trakasserad av mamman.
      Kram!

      Ellie 2017-07-15 10:53:35
      Svara
      • Svar på Ellies kommentar.

        Men så länge man ej håller distans och sätter gränser så är man medberoende. Den här killen vill ju uppenbarligen dra in mamman i deras relation. Att tassa på tå för en narcissist är inget som vuxna människor ska behöva ägna sig åt och absolut inget som ska gå ut över ens partner. Förlåt men gränser är gränser och hans narcissistmorsa får acceptera, respektera gränser eller dra. Jag tycker att han ska vägra vara medberoende eftersom det hindrar honom från att vårda sin självkänsla. Låg självkänsla är gulligt i romaner men kan vara mycket tärande för alla inblandade. Och finns det ett aktivt medberoende till en personlighetsstörd mor så är distans till henne ett nödvändigt steg.

        L 2017-07-15 12:04:34
        Svara
        • Svar på Ls kommentar.

          L: Det är lätt för någon som inte har växt upp med en narcissistisk förälder att slänga ur sig att det bara är att stå på sig osv. Förälder-barn är ett extremt komplicerat förhållande när minst ena parten inte är ”normal”. Väldigt nonchalant och tråkig kommentar från dig. Som gör ont i hjärtat när man själv kämpat för att försöka ha en relation med sin mamma, I fina tider men också i extremt svåra och störda tider.
          I vilket fall som helst sa jag inte att jag presenterade en ursäkt, utan enbart att det kunde vara en förklaring, och kan vara något att öppna upp en dialog om, om man vill förbättra förhållandet och förstå sin partner.

          Ella 2017-07-15 14:54:56
          Svara
          • Svar på Ellas kommentar.

            Med distans menade jag inte avsluta relation till mamman utan begränsa mammans inblick i och påverkan på sitt vuxna barns liv.

            L 2017-07-15 17:34:18
            Svara
            • Svar på Ls kommentar.

              Klokt skrivet L och ibland räcker det inte med begränsning men man kan börja med det.

              Maria 2017-07-15 18:23:59
              Svara
          • Svar på Ellas kommentar.

            Jag har en narcissistisk far och en mamma med annan liknande problematik så jo jag talar av egen erfarenhet. Det ÄR förståeligt att barnet till narcissisten fortsätter i sitt medberoende. Men det är OCKSÅ något som en ej kan dra in en partner på ett sätt som i detta fall skadar partnern (som dras in i lögner och tvingas förminska sina behov och skäms för sig själv)… utan att det blir väldigt fel. Den som ej kan sätta gränser mot en narcissist är inte automatiskt en dålig partner men en partner som behöver deala med sina issues och ej låta dem gå ut över andra. Det är också väldigt vanligt att vuxna barn till narcissister kör med det här spelet för att duga inte bara mot föräldern utan även mot partnern pga så starka mönster och vanan att rätta sig efter andra. Jag menade inte att förminska ditt behov av en mamma, har själv brutit med båda mina föräldrar i långa perioder och helt och hållet med min far. Min poäng – och den står jag fast vid – är: OM Marias kille har en narcissistisk mamma som han drar in i deras förhållande och hon tvingas in i detta dysfunktionella mönster, då måste Maria sätta gränser.

            L 2017-07-15 17:32:28
            Svara
    • Svar på Marias kommentar.

      Alltså, jag tycker din kille gjorde fel som ljög för sin mamma. Vad jobbigt om du skulle behöva hålla uppe någon slags fasad för att dra lögnen vidare. Räcker det inte bara med att säga att du är arbetslös (om det är så viktigt att veta), många är ju det och vem bryr sig egentligen. Behöver inte dra upp hela historien om ångest och social fobi tycker jag, du måste ju få behålla din integritet.

      Julia 2017-07-15 10:38:01
      Svara
  • Du har så rätt Sandra. Du är så klok. Jag mår också illa varje gång jag hör att någon sett mitt ex. Tanken på att han har en ny kan få mig att nästan vilja spy. Jag tycker att det är skrämmande var andra personer är kapabla att göra med en. Även om allt, som du säger, handlar om vad man upplever inuti. Ibland undrar jag hur det var möjligt att någon som var dödskär i mig i början inte var det mera när vi gjorde slut? Hur kunde det vara så ojämnt där mot slutet? När jag fortfarande blev knäsvag av blotta åsynen av honom. Var tappar man den andra personen? Jag vet inte. Men skrämmande är det, att en person kan ändra sitt förhållningssätt till en utan att man alls hinner med.

    W 2017-07-15 09:55:21
    Svara
  • Så bra beskrivet, du har ett så underbart sätt att använda vanliga ord och skapa något speciellt. Du beskriver i början exakt hur jag känner ibland

    Karin 2017-07-15 09:50:32
    Svara
  • Men åh detta förtjänar faktiskt nästan plats i Best Of-listan

    N 2017-07-15 09:45:49
    Svara
  • Så bra texter!
    Nu när mitt senaste förhållande är över så har jag kommit fram till mitt liv INTE ska gå ut på att hitta en partner! Mitt liv är allt annat. Jag ser det lite som att man står med en tubkikare och tittar mot ett mål nånstans i horisonten.
    Man ser det man är på väg mot, men allt annat runt omkring är liksom dolt – d.v.s allt som kommer hända i livet som man inte vet ännu!
    Sen om man eventuellt träffar nån längs vägen så är det ju trevligt men det är inte det som är målet!
    <3
    kram
    Emma

    emblas.se 2017-07-15 09:33:23 http://www.emblas.se
    Svara
  • Så. Fint.

    Sofia 2017-07-15 09:19:52
    Svara

senaste från Mode

Sandra Beijers webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Josefin Dahlberg
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Vanja Wikström
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Susanne Barnekow
Home
34 kvadrat
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Makeup by Lina
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Sandra Beijer
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Linn Herbertsson
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Paulina Forsberg
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
Josefines Yoga
Man
Niklas Berglind
Mode
Chrystelle Eriksberger