Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

best of.

novell: det händer nu.

Minns ni att jag är med i en norsk antologi om mens som kom ut i Norge i våras? 22 olika skribenter fick skriva varsin text på temat mens. Jag tänkte att det kunde vara intressant skriva en text där mens överhuvudtaget inte problematiseras. Där två personer ligger med varandra utan att det är någon big deal att hon har mens. Hon bara har det, som man har.
Jag frågade förlaget om det gick bra att publicera texten på svenska i min blogg, och det fick jag!
Den heter Det händer nu. Eller Nå Skjer Det på norska.

DET HÄNDER NU

När han äntligen står framför mig igen vet jag att det är nu som jag måste våga. Jag tänker inte fundera inte på var han har varit. Jag kommer inte bry mig om var han tillbringade sina andra fredagar eller lördagar de senaste veckorna och jag oroar mig inte för om han är på väg någon annanstans ikväll. Istället lägger sig ett tillfredsställande lugn inuti, som varm mjölk kanske. Det är nu det gäller. Han står i vardagsrummet vänd mot mig och drar handen genom håret. Han är kortare än jag minns honom men t-shirten drar över bröstkorgen på samma sätt som alla gånger förut. Som jag har fantiserat kring den där överkroppen. Hur den luktar och smakar, hur den känns under min handflata.

Jag tar av mig mina skor och går in i lägenheten. Jag står på tröskeln mellan hall och vardagsrum och väger på fotsulorna. I handen en plastpåse med folköl och den slår mot smalbenet: ett ljud som är ett löfte om en kväll jag fantiserat om i veckor. När han går mot soffan går jag efter honom, sätter mig bredvid och öppnar en av burkarna. Skummet rinner över kanten ner över mina händer och han sneglar åt mitt håll. Jag hade kunnat besvara hans blick, men inte nu, det är inte dags riktigt än.

Han pratar med någon, jag pratar med någon annan. Mellan våra ryggar finns en elektrisk brygga han ännu inte har noterat men jag känner hans doft genom alla lager kläder. Efter tre öl och två timmar formas ett dansgolv på vardagsrumsmattan och jag ställer mig upp och försvinner in i havet av människor. Vi dansar med händerna mot taket och basen bultar mellan mina revben. Jag biter mig i läppen och blundar, låter mig kastas omkring bland kropparna. Ölen stänker över mina handleder, klibbar sig under strumporna. När jag tittar mot soffan sitter han kvar. Han har vänt sig om med ansiktet mot oss, dricker vin direkt ur flaskan och tittar under lugg. Jag vet inte hur gammal han är. Hans nacke är ännu för bred för axlarna, adamsäpplet petar sig vasst ut. Proportionerna helt nya men blicken stadig, inpräntande. Sexton? Sjutton?
Jag måste ha honom. Jag måste våga.

När hans kompisar kommer in från köket sluter de sig kring honom. De ropar i hans öra för att musiken är så hög, flaskan skickas runt. Jag har förflyttat mig till den yttersta kanten av dansgolvet, lyfter bara fötterna till takten då och då. Inuti min klänningsficka vibrerar telefonen, sms som undrar var jag är, om jag inte ska följa med till den där efterfesten, fortsätta natten någon annanstans: längs med tunnelbanans linjer eller i någons soffa. Men det går inte nu. Inte nu, när det är så nära. När han äntligen fingrar i sin munktröja efter ett cigarettpaket vet jag är att det är dags. Jag följer honom längs med festens väggar och ut i trappuppgången. Han skjuter upp dörren till innergården med hela kroppen och håller sedan upp den för mig med vänster fot. Jag nickar mot honom som tack.

Vi står bredvid varandra i januarimörkret och hans tändarhjul är trasigt. Såklart det är trasigt. Jag kramar min egen tändare inuti min knutna näve, känner ett rysande välbehag längs med armarna när han till slut vänder sig om:
– Kan jag låna den där?

Vi tar hans cykel hem till mig. Jag lägger örat mot hans rygg när han skjutsar mig över gatorna. Hans halsduk slår mot min kind, hans bröstkorg som häver sig först upp och sedan ner över mina handflator. Den är precis som jag hade föreställt mig den. Utanför min port är hans andedräkt söt och sträv och jag sväljer den i djupa klunkar när han pressar sin mun mot min. Det söta sipprar sig ut och sedan in i alla organ, lägger sig som ett lent täcke över lungorna.

Vi klär tyst av oss ytterkläderna i hallen, jag lyssnar efter mina föräldrar men de hör oss inte. Jag drar fingrarna genom hans mörka hår, över nacken.

– Din nacke är så satans bred, säger jag och han skrattar och svarar tack med ett försiktigt frågetecken i slutet.
Han tar ljudlöst av mig min klänning. Han knyter upp mina skor. Han rör sig så lätt bland mina kläder, hakar loss och knäpper upp. Till slut står vi i bara underkläder, skrattar tyst och jag kan känna hur huden smälter ihop, hur jag blir en del av hans väldoftande.

Han ligger över mig i mitt flickrum och drar sin näsa utmed mina nyckelben, placerar tungan längs med gåshuden. Jag har gåshud precis överallt. Varenda synaps i mig har längtat efter den här tyngden, de där axlarna mot mina egna. Han lägger ett pekfinger innanför sömmen på mina trosor, mot höftbenet och försöker försiktigt dra av mig dem.
– Vänta, väver jag in i hans öra, jag måste bara hämta en grej.
Jag glider ur sängen, smyger genom rummen in i badrummet och tar fram en handduk. Efter att jag plockat ur tampongen står jag kvar framför spegeln och ser mig själv i ögonen. Bröstet är rödflammigt och hjärtat på väg ut ur kroppen. Det händer nu.

Han breder ut handduken över mitt lakan och sedan ligger vi med varandra. Först lugnt. Först metodiskt och kanske i takt med musiken på festen vi nyss lämnade. Men sedan i takt med oss, sedan i takt med pulserandet invid hans käkben, under min handled. Han väser små bokstäver in i mitt öra och kysser mig så djupt att jag inte vet vem av oss som är vem.  Det är ryckigt och vibrerande och han tar min hand, höjer ett förvånande ögonbryn och precis innan han kommer, innan vi kommer – slår han upp ögonen och tittar på mig. Det är som att pupillerna bränner hål i mina. De är helt nattsvarta och glittrar som någon mystisk jävla trolsk sjö någonstans ute i någon skog. Jag kan inte förklara det på något annat sätt, de är helt utomjordiska. Efteråt glider han ur mig och när han lyfter på täcket blänker det röda över handduken. Jordgubbsrött och smultronrött och klarrött. Han drar ett finger längs med insidan av sitt lår och visar det för mig.

– Jävlar, säger han. Du har märkt mig.

Jag svarar, med ett halvt leende, med munnen tätt mot hans,

Om jag har.


Boken går att köpa här.

 

Translation. A short story I wrote in a Norwegian anthology about periods.

novell: igår.

Här kommer novellen jag skrev till buss 73 och läste högt i helgen. Handlar om att växa ifrån varandra skulle man nog kunna säga. Om kärlek och när det tar slut. Jag döpte den till ‘Igår’.

Du sätter dig på platsen bredvid min och det har aldrig varit så tyst mellan oss. Faktum är att det nog aldrig varit så tyst någonstans någonsin, du kniper bort alla ljud genom att stirra ut genom fönstret, genom mig. Det finns ingenting där utanför. Ingenting vi inte redan sett i alla fall. Det är blaskiga snöhögar som aldrig smälter, knoppiga träd som aldrig slår ut, grus och höghus. Det är stadsduvor och lekparker och mammor med barnvagnar, urdruckna kaffekoppar och fimpar.  Jag tittar ner på dina jeans istället, känner igen två av tre fläckar. Den tredje är ny, ljusröd och ser fortfarande kladdig ut. Kanske jordgubbarna i din yoghurt om morgnarna, en missbedömning med skeden men ett tydligare sommartecken än allt annat där ute.

Du har på dig arméjackan du fick på din födelsedag, den Martina råkade göra ett cigarettmärke i när vi var på den där festen vid Gullmarsplan. Du blev så arg, vi stod på balkongen, tyget som glödde och Martinas panikslagna blick när hon upptäckte vad hon hade gjort. Hon bara vände på klacken och gick in, ingen vågar möta din svarta hajblick. Det är som om pupillerna helt flyter ut över iris, som att du glömmer att blinka.
–       Det löser sig, hade jag sagt.
Fast nu sitter vi här och inget löste sig och jackan har ett litet runt brunkantat märke vid armbågen.

.
Igår kväll låg jag ännu i din säng, bland sköljmedelsparfymerade lakan, den där doften jag känner igen från dina kläder också. Fast då var du utan någonting, dina kalsonger i en slarvig hög på golvet med min klänning underst. Du låg på mage med mitt finger i din mun, tittade på en nerladdad film på datorn. Jag bredvid dig utsträckt över dina kuddar, din mamma som slamrade med kastruller i bakgrunden några rum bort. Då pratade vi fortfarande med varandra, om scenerna i filmen vi såg, en känd skådespelare i huvudrollen. Den hade premiär på bio för bara några dagar sedan men vi valde ändå en trehundrafemtio megabytesversion filmad med handkamera i någon biograf i ett annat land. Jag gick på toaletten under en särskilt blodig scen. Stod i badrumsspegeln och kände mig vuxen i utsmetad mascara och knullrufs. När jag stack ner näsan i t-shirtens stora halsringning luktade det bara du.

.
Bussen passerar flera hållplatser utan att vi säger något till varandra. Du knäcker med knogarna och andas varm luft över rutan. Stora runda blöta ringar över fönstret och jag vill skriva våra initialer i dem för att vi gör sådant ibland men nu vågar jag inte. Jag känner mig fånig i mitt lockiga hår och överdimensionerade lösögonfransar. Flera andra på bussen har också klätt upp sig, jag ser att Adnan från Natur har prydliga pressveck på sina byxor och Malin från Barn- och Fritid sitter längst bak i ett vitt litet spetsfodral. Du ser inte ens ut att ha kammat håret. Jag lägger en hand längs med fjunen kring din nacke utan att tänka mig för och då rycker du till. Du rycker och hukar dig som ett djur, kurar in dig till en boll, lämnar mig utanför.
.

Igår, när jag kom tillbaka från badrummet, kände jag genast igen ögonen, de hajaktiga svarta, som blanka knappar.
–       Vad är det här?
Du höll upp min mobiltelefon. Jag förstod inte direkt, klättrade tillbaka ner i sängen och du drog dig bort.
–       Förklara, sa du.
När du pressade upp skärmen i mitt ansikte var det en sms-konversation mellan Martina och mig. Inte för dig att se, men inte heller avgörande och livsfarlig. Jag kom till och med ihåg att jag hade skrattat när jag skrev det.
Jag tog mobilen ur din hand, försökte smeka bort situationen med nya ord.
–       Det där var bara skoj. Mellan mig och Martina. Inget särskilt.
Du ville veta exakt vad i sms:et som i sådant fall var på skoj och jag svarade att allt var det. Allt var på skoj. Det gick inte att plocka ut enskilda stavelser. Din kropp var fortfarande flammig och varm efter oss under täcket men någonting blev ändå försent då. Hela ditt minspel signalerade vilselett och bedraget, fört bakom ljuset och kränkt.
–       Tar du inte oss på allvar? viskade du.
Och jag visste inte vad det betydde.

.
Nu svänger bussen in mot rätt stadsdel. Jag vågar inte ta upp mobiltelefon när du sitter bredvid. Den ligger och glöder i min klänningsficka, bränner hål genom huden, jag kan nästan känna hur det vibrerar mot skelettet. Du gömmer fortfarande ansiktet i händerna, ett litet grönjackedjur på platsen bredvid min. Jag sneglar mot dig – vågar för en sekund – och noterar att din axlar rycker. Nästan osynligt, men jo, de rycker. Gråter du?

.
Efteråt blev det en scen i ditt sovrum. Jag kände mig naken så fort du höjde rösten, samlade ihop tyget på din t-shirt om min midja, la armarna om kroppen. Du spände blicken i mig och sa att för dig var inget mellan oss på skoj. För dig var det på blodigt allvar, Romeo och Julia, Jack och Rose, Ross och Rachel. Tills döden skiljer oss åt.
–        Jag fyller mitt skåp och mina matteböcker med ditt namn, fattar du inte, hade du sagt.
Du ställde dig upp. Mobilen svängde runt i luften när du gestikulerade. Du visade mig skärmen igen men då hade den släckts och pinkoden låst sig. Du blev galen, skrek öppna mobilen då! Och jag skrev in de fyra siffrorna för att du skulle kunna peka med hela handen på hela meningen. Det knöt sig överallt nu, pupillerna utvidgades i rekordfart.
Men sedan föll plötsligt dina axlar, mobiltelefonen gled ur greppet ner i sängen och du efter. Du blundade.
–       Fattar du inte, sa du efter en stund. Fattar du inte att jag inte ens kan skriva sådant där på skoj.
Och jag svarade istället,
–       Men vad menar du med tills döden skiljer oss åt? Det är ju sommar utomhus.

.
Du trycker in den gula knappen när vi närmar oss nästa hållplats. Jag vill säga till dig att vi inte är framme förrän om ytterligare en. Jag vill säga det och sedan vill jag säga att jag vill gå av med dig då, gå bredvid dig upp till skolan, in i klassrummet. Jag vill att du ska skriva i min studentmössa, hångla ner min nya vita klänning. Jag vill säga att jag har en flaska mousserande vin gömd i min ryggsäck. Att vi kan dricka upp den och att vi inte behöver bestämma så mycket mer.
Men istället säger jag ingenting.  Istället klättrar du över och förbi mig när bussen stannar och möter inte min blick. När du kommer ut i gången stöter du till min höft – jag tror inte att det är med mening – men mobilen faller ur klänningsfickan. Den studsar genom bussen, du springer efter, fångar upp den.

När du räcker mig den får vi ögonkontakt och då nickar du. Du nickar mot mig för att du vet att du inte kan göra något annat. För att vi varken är Romeo och Julia eller Ross och Rachel. Du nickar mot mig för att små ord på en skärm kan öppna upp, besvara och sedan rasera vad som helst på under tjugofyra timmar. I alla fall när rosévinet klunkar i ryggsäcken och mina naglar är målade i studentblått. Till slut finns bara artighetsfraserna kvar.
Du vänder dig ljudlöst om utan ord, dörrarna öppnas och när du försvinner håller jag andan. Jag håller andan tills bussen tar fart igen för jag vet inte vilken slags tystnad som kommer byta av den du och jag just upplevde. Men när jag andas ut blir det inte tystare. Tvärtom. Istället hör jag hur träden slår ut där utanför, hur knuten i magen innanför studentklänningen släpper. Istället hör jag ur fåglarna broderar ut sina fjäderfärger, hur trottoarerna sopas rena och hur Malin från Barn- och Fritid sitter längst bak och sjunger.

Och sommarhjärtat slår, det slår och slår och det är bara mitt.

 

.

Translation. A short story I’ve written.

photo source.

stora pojkvänslistan.

gothenburg.
När jag bad er sätta rubriker till blogginlägg så var det en majoritet som ville veta mer om Magnus. Därför satte jag ihop denna lilla pojkvänslista med diverse frågor. Magnus kommer ju bli något förvånad när han slösurfar in på min blogg och upptäcker det här inlägget… men allt för er.
Tror i alla fall jag inte säger något han skulle ha något emot. ^^
Okej mot listan,

oxelösund.
Hur länge har ni varit ihop?

Vi har varit ihop i drygt ett år och nio månader.

Hur träffades ni?
Vi träffades för första gången i slutet av februari för två år sedan. Jag var ute med Michelle på Kåken. Hon gick på Berghs då och hela skolan hade fest där. Magnus gick på Berghs samtidigt och jag såg honom tre meter bort och bara majgad bästa sak jag sett. Sedan såg jag till att hamna bredvid honom och då började han prata med mig. Jag var dock där med en dejt så kunde inte göra så mycket mer än att hälsa och utbyta ett par ord.
Dagen efter skulle Michelle ha fest så jag bad henne bjuda Magnus och skriva att jag tyckte han var det snyggaste jag sett.
Så det gjorde hon:

Och sedan kom han till hennes fest! Helt själv faktiskt. Så modigt. Jag vågade knappt prata med honom för jag tyckte han var så het, men han sa hej och frågade grejer och var gullig. Tänkte hela tiden: vill ha vill ha kommer aldrig få.
Men sedan några timmar senare satt vi på en högtalare på klubben Under Bron och då lutade han sig fram och kysste mig.
Det var en fredag och vi hängde resten av tiden den helgen.
Och på måndagen flyttade jag till Paris i tre månader och trodde allt var över. Skrev en krönika om det.

Vem var mest på?
Jag var ju den som tog första initiativet i alla fall, genom Michelle men ändå. 🙂 Men efter det var det nog ganska likvärdigt.

Skedde några komplikationer?
Ja det här med att jag flyttade till Paris var ju en ganska stor komplikation.

Kan man få se något tidigt sms eller så?
Här är en liten smskonversation dagen efter första kvällen vi hade hånglat:
magnus.


Hur skedde dejtandet?

Jag åkte då till Paris i tre månader för att skriva och hångla med fransmän. Fast sen ville jag inte hångla med fransmän något mer. Dagen då jag anlände till Paris bokade jag en flygbiljett till Stockholm helgen därpå. Jag höll på att bli galen i hjärtat och magen behövde se vad det var för något mellan oss.
Han skrev ett hej till mig på facebook, tackade för helgen och frågade om han fick skicka en present till mig. Jag svarade att jag av en händelse kommer till Stockholm om en vecka för att göra en grej (…). Kanske ville han hänga då istället?
Klart jag vill sa han. Vi bestämde fredagen och jag skrev:
magnus.

Så en och en halv vecka senare kom jag till Sverige över en helg. Jag åkte direkt till en bar där han satt, hade med resväska och allt, och sen bodde jag i princip hos honom resten av vistelsen.
När jag åkte tillbaka till Paris hittade jag en bok i min väska:
magnus.
<3

Efter det dejtade vi via skype och whatsapp kan man väl säga.
magnus.

I april åkte han ner till Paris och hälsade på mig över en helg. Här är en bild jag tog på honom i Versaille som jag aldrig publicerade på bloggen:

versaille.

Hur blev ni ihop?
Fem dagar efter att jag kommit hem från Paris. Det var den 1:a juni 2013 och vi stod klockan tre på natten på Berns. Hans kompisar frågade om vi var ihop och vi visste inte vad vi skulle svara. Han tog mig åt sidan och frågade om jag ville bli hans flickvän. Det ville jag.

friday
Vem sa jag älskar dig först och hur skedde det?
Kanske klyschromantiskt men också väldigt fint: Vi var på en fest på en båt i slutet av augusti och det spelades ett Håkan-medley i högtalarna. Vi stod ett gäng och bara skreksjöng ut varenda textlåt och han lutade sig fram i mitt öra och viskade det.

Bor ni ihop?
Ja vi flyttade ihop innan vi ens sagt att vi var ihop. Det var för att jag inte hade någon bostad i Stockholm. Jag kom hem från Paris och skulle flytta in hos mina föräldrar tills jag hittat något. Han ba men är du knäpp eller? Flytta in hos mig. Så jag kom med hela mitt liv i två enorma resväskor och flyttade in hos honom på Gärdet. Sedan dess har vi bott ihop.

Vad är hens bästa sidor?
Att han är så fantasifull och glad. Att han hakar i alla mina skämt och drar de vidare. Att han alltid förstår när jag beskriver en känsla och säger ah fattar precis vad du menar och alltid vill göra den knäppaste idén om det finns olika alternativ. Att han aldrig tar upp sin mobil och kollar grejer när vi äter middag. Att han också vill vara ifred på vardagar och vi kan ligga tysta och göra egna grejer i timmar men att hans hand ligger på mitt lår under hela tiden. Att han luktar så gott att jag tycker bättre om honom när han inte duschat på en dag. Att han inte klänger sig fast vid mig utan skapar egna relationer med mina vänner eller med min familj. Att han pratar göreborgska. Att han har så fina framtänder, som två stora sockerbitar. Att han gråter så försiktigt när han är ledsen.

Och sämsta?
Men svår fråga. Att han inte berättar när han mår dåligt eller är stressad utan att jag måste dra det ur honom. Fast nu börjar jag lära mig det där ändå. Att han gärna vill berätta historier om Napoleon och andra historiska kungar och befälhavare, vilket är okej såklart, men ibland tar historien aldrig slut? Att han väntar på röd gubbe vid övergångsstället och inte bara går när det inte är några bilar?

Vad bråkar ni om?
Vi bråkar inte så ofta men det är egentligen Magnus förtjänst. Han är väldigt tålmodig och jag kan gå runt och smälla i dörrar och provocera och han väntar ut mig tills jag kommer smygandes och säger förlåt. Kan inte komma på om vi har upprepande bråk om grejer, isåfall typ bädda/städa/fixa hemma, men vet inte om jag skulle kalla det bråk. Han är väldigt lugn av sig och vill reda ut saker när det skaver vilket är bra för mig tror jag. Jag är van med att man skriker och gormar och blir galen på varandra. Eller van och van, men så har vi bråkat i min familj liksom när vi har bråkat.

Vad gör ni när ingen annan ser?
Sover, ligger, pratar, hånglar, äter, dricker, städar, är interna, kollar serier.

Vad ger ni för komplimanger?
Han ger mig väldigt fina komplimanger. Om att jag är smart och bra och driven och knäpp och fin. Och berättar saker om mig jag inte tänkt på, som att han funderat ut dom, tänkt på dem ett tag och sedan säger dem till mig. Det är fint. Jag själv har mer komplimang-tourettes. Mest för att jag inte kan låta bli. Är en väldigt komplimangig flickvän i överlag. Du luktar så gott, så fina axlar, älskar dina tänder, och dina ögonbryn och den här platsen och den här och den här och den här. Och såklart om hans insida också, men kan ibland fastna lite för mycket i det ytliga för att det finns så mycket fint att titta på ^^
En gång sa han, sandra, jag är en person också.
Jag ba näää.
🙂

magnus.
En grej jag skrev på Trädgårdens toalett förra sommaren.

Vilken är din favoritbild på honom?
sunday.
Jag tycker så mycket om den här för att det är två av mina favoritpersoner på en och samma bild och jag tycker man kan känna att de tycker om varandra. Milla och Magnus ihop är love overload.

IMG_3351
Och den här är så himla gullig också.

Och på er båda?
weekend through photobooth
Den här bildserien är fin tycker jag! Med en liten taxrygg i mitten.

Något du vill avsluta med?
Ja en puss.

<3.

 

.

Translation. A list about my boyfriend. Click the google translator button in the right frame almost at the top to read.

 

alla mina texter om olycklig kärlek.


Jag har skrivit så många texter om olycklig kärlek att jag ibland tänker att jag nog inte kan skriva mer om det. Att jag har på något vis sagt allt jag i varje fall själv kan säga om det.
Fast, hoppas inte det.
Jag tänkte att det kunde vara något om jag samlade ihop alla (jag hittade) i ett enda inlägg – så nu har jag gjort det. Kanske kan det vara skönt för någon därute med trasigt hjärta att se att man inte är så ensam.
Vissa av dessa länkar är förresten krönikor som förut bara fanns som skärmdumpar, men nu la jag även in hela texten i de inläggen så att de blir enklare att läsa.

Så. Här kommer då en bunt texter om olycklig kärlek.

→ Ögonblicket då det tar slut.

→ Jag ligger på gatan med ett hål i hjärtat.

→ Det är som att han är död.

→ Tre månader efter att det tog slut.

→ Söndagarna är värst.

→ När man bara vet – men inte vill – att det snart är över.

→ Om att inte att det inte går att rymma från sin ångest.

→ Att bestämma sig för att inte ge honom fler tårar.

→ Att skaffa rebound.

→ Att träffa sitt ex efter några månader och låtsas som att allting är bra.

→ Vänner – de som är där i alla stormar.

→ Utdrag ur min dagbok när jag försökte komma över min första pojkvän.

→ När man slutar vara kär i sin pojkvän.

→ Att göra slut med någon.

→ Att krossa någon annans hjärta.

→ Om att bli kär och olyckligt kär på en och samma festival.

→ En dikt om att inte veta om man är kär längre i ett förhållande.

→ När ens kompis hånglar med den man är förälskad i.

→ Att vara otrogen.

→ 13 år och livrädd för kärleken.

→ 16 år och kär i någon i ens klass.

→ Sjutton år och kär i en kompis.

→ Hur man kommer över någon.

 .

Translation. All my texts about a broken heart.

jag vägrar.

Det sprakar och vibrerar i bloggvärlden just nu. Det kanske inte syns så mycket på ytan, men i kommentarsfält och i samtal med andra bloggare virvlar det till höger och vänster. Även i de småputtriga så kallade ”finbloggarna” är diskussionen hätsk (vilket oftast förresten brukar vara för dessa bloggar är de mest politiska, smarta och feministiska och det är lättare att hitta fel när någon har en åsikt och inte gömmer sig bakom plattityder). Jag tycker det är härligt på många sätt. När jag började blogga blomstrade högkonjunkturen och majoriteten av bloggarna handlade om konsumtion och ”önskelistor” till nästa inköp. Alltmer som tiden gått, lågkonjunkturen varit lång och bloggandet förfinats blottar många en rätt stor del av sin personlighet. Jag vet när mina favoritbloggare är kära, sjuka eller oroliga. Jag kan tyda mellan raderna ibland om något hänt och jag blir jäkligt ledsen om de far illa. Dessa människor på min skärm är människor som jag tycker om och känner bättre än folk jag springer in i och kindpussas med på nån hipsterbar vid Stureplan.

Så även med mig själv. Ni som varit med ett tag har fått följa med från att jag började på Berghs, bröt upp med min första pojkvän, hade panik efter att jag slutat skolan, fick mitt första riktiga jobb, blev kär, vann något reklampris, drömde om framtiden, flyttade till New York, bröt upp, bröt ihop, sa upp mig, tog mitt pick och pack till Paris, gav ut en bok. Och så vidare och allt däremellan. Ni sitter på en hel del maktkapital utan att kanske fundera på det alltför mycket. Ni har möjlighet att trycka ner mig ganska långt i skorna om ni hade lust, ni har koll på många av mina hemligheter, vad som gör mig irriterad och till och med ledsen.

Det är mitt egna val att det är så. Jag ser inget syfte med min blogg om jag inte kan vara mig själv härinne, ge er så många lager av mig själv som möjligt. Annars blir bloggandet platt och ointressant både att läsa och skriva.

Vi lever just nu i en samhällstid där mycket kritiseras (och hyllas och delas). En politisk tid. Jag älskar det på många sätt. Folk vågar höras och föra en diskussion på ett sätt jag aldrig tidigare sett på internet. Internet som trots allt är ännu ett ganska ungt fenomen. Men med det kommer även en moralpanik. En Vän Av Ordning som vill poängtera vad man gör för fel. Som tar sig den rätten.
För när man skriver en stor blogg som jag gör märker jag tydligt en skillnad – helt plötsligt har alla tydligen fått rätten att kritisera för minsta lilla sak. Hytta med näven och be mig att rätta mig in i ledet. Tillrättavisa. Jag kan inte längre skriva ett enda inlägg utan att något är värt att kommenteras om. Något är alltid fel.
Jag tycker för mycket eller för lite, jag tar mig rätten att skriva om saker som jag inte kan något om, jag sårar folk genom att vara glad, eller ledsen, genom att ens existera, jag äter för lite (eller för mycket herregud du fotar ju bara dina burgare troligt att du äter dom), varför äter jag ens kött. Jag får inte skriva om träning eller förresten snälla skriv mer om det, jag är en dålig feminist, korkad, ligger för mycket när jag är singel, eller vänta är hon inte assexuell, en liten överklassfitta som fått allt levererat, mamma fixar jobb i USA, mamma fixar allt, jag lever på mina föräldrar, har inte gjort något överhuvudtaget med egen kraft, nån annan skrev din bok hur skulle du annars hunnit, du skriver förresten dåligt, varför har du på dig kläder som barnarbetare sytt, varför konsumerar du så mycket, varför har du alltid samma kläder i dagens outfit det är astråkigt, kul att du gått upp så mycket i vikt, snälla fota dig inte när du är så smal, du dricker för mycket, varför röker du på bild, varför röker du i din nya lägenhet du är så jävla otacksam, fattar du inte att alla inte kan ha det som du har det, du lever i en jävla bubbla förstår du inte det, du är en dålig förebild, du poserar för brudigt, ta för dig mer ta för dig mindre hur kan du vara hemma en kväll när du är bjuden på fest tänk på oss som aldrig får gå på fest? Sluta klä dig som ett jävla barn du fyller trettio snart! Skaffa ett vanligt jävla liv.

Jag ser två vägar i mitt framtida bloggande:
1. Jag skriver så alla blir glada och snälla. Vanilj och trevligheter. Mellanmjölk så ingen någonsin kan ta illa upp eller känna sig exkluderad. Kolla vilken fin blomma jag köpt. Tack och hej, bloggen förmultnar och dör.
2. Jag är mig själv. Precis som jag är. Med alla mina fel och skavanker och misstag som jag fucking älskar för de gör mig till en människa. En person.

Hej. Jag heter Sandra. Jag fyller trettio i sommar och har för korta kjolar ändå. Platåskor och neonrosa läppstift för att jag har lust. Jag har inga planer på att skaffa barn på ett tag. Kanske aldrig om jag känner för det. Jag dricker vin och blir för full ibland. Jag röker cigaretter på uteserveringar fastän mammor med barnvagn tittar irriterat. Jag älskar, alltså ääälskar, killar och jag ser mig som en vettig feminist. Jag är stolt över den här plattformen och har i åtta års tid dagligen fått mail av tjejer (och även grabbs) som skriver att de blir modigare, gladare och vettigare av den här bloggen. Det får mig att känna att jag har bidragit till något viktigt i den här stundtals rätt kalla världen. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig. Jag arbetar just nu bara med sådant jag tycker är kul. Jag är så otroligt jäkla glad över det. Jag har jobbat förbaskat hårt för att komma dit och tycker att jag är värd varenda sekund av det. Faktiskt. Vad som händer sedan spelar ingen roll. Det händer nu och jag orkar inte tänka på sen. Jag gör det sen. Det här är jag, varken mer eller mindre, och jag gör precis som ni mitt bästa för att lokalisera mig runt på den här planeten. Skillnaden är att ni slipper höra varenda dag på vilka sätt ni borde göra det bättre.

Jag har aldrig någonsin bett om att få vara en förebild. Med att blogga följer absolut ett slags ansvar, men jag är trygg i min moraliska kompass och kastar sällan ur mig saker för att provocera. Ibland gör jag fel. Ibland ber jag om ursäkt om det är berättigat. Ibland håller jag inte alls med. Precis som människor är mest. Vi formar till stor del den här bloggen tillsammans, men i slutändan är det här en blogg om mig. Vad jag gör, känner och tycker. Jag är inget magasin. Jag kan inte skriva om det som inte är min värld, jag är övertygad om att jag inte är er enda lektyr. Jag förväntar mig att min blogg är en liten del av allt det samlade som ni läser per dag. Jag är heller inget företag med en bot som sorterar kommentarer. Jag är en enda person som sitter här i min säng och läser alla era kommentarer, skriver själv varenda rad härinne och tar åt mig ibland och blir ibland så olidligt trött på att det verkar så svårt att förstå att jag inte kan pleasa alla. Ingen människa kan det. Jag är långt ifrån en perfekt person. Faktum är att jag nog är rätt jobbig, pratar högt, röker för mycket, irriterar mig på personer, har på mig kjolar från the brand we do not speak of och kommer inte slänga dom bara för att, och pratar ibland (läs: ofta) utan att tänka efter.

Du kan se upp till mig om du vill. Du kan få tycka om hur jag skriver men ogilla min naivitet, du kan tycka om min klädstil och samtidigt tycka att jag reser för mycket, du kan tycka om att jag lokaliserar de bästa rödvinshaken i Paris till dig, men bli fullkomligt trött på min boksmak. Du kan gilla delar av den här bloggen och ogilla vissa. Helt okej för mig.
Men försök inte förändra min personlighet, mitt jag, min människa. Förminska inte min rättighet att vara en individ med ups&downs och misstag.
Jag vägrar bli urholkad.
Jag vägrar.

 

Andra på ämnet:
Nina Åkestam: Shit förebilder do.
Underbaraclara: Jag säger upp mig från jobbet som jourhavande kvinnlig förebild.
Emma Sundh: Nu säger vi upp oss.
Emily Dahl: Aktivt subjekt, singluaris.
Anna Ritar: Det som började som något annat.

 

photo source.

Sandra Beijers webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Linn Herbertsson
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Sanne Alexandra
Lifestyle
Sandra Beijer
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Dasha Girine
Mode
Pamela Bellafesta
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Flora Wiström
Man
Niklas Berglind
Hälsa
Ida Warg
Hälsa
Träningsglädje
Mode
Linn Eklund
Man
Kevin Triguero
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Chrystelle Eriksberger
Hälsa
Foodjunkie
Hälsa
Josefines Yoga
Hälsa
Fannie Redman
Man
Viktor Frisk
Home
Sanna Fischer
Man
Marcus Schuterman
Man
Johan Hurtig
Home
Amelia Widell
Man
Philip Conradsson