Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

best of.

hur jag skriver en roman.

thursday.

Jag får då och då frågan hur jag arbetar när jag skriver böcker, så jag tänkte att jag skulle försöka förklara det.
Varje historia ser förstås lite olika ut, men jag har följt ungefär samma arbetssätt på de två romaner och tre noveller som jag har fått publicerade.


Jag tänkte ta min novellixnovell Juan-Les-Pins som utkom i våras som skrivexempel.

Jag vill poängtera att jag inte har gått någon skrivarlinje eller nåt sånt!! Det finns säkert asmycket bättre sätt att arbeta fram en historia på.
Det sätt jag gör är inte lika med rätt, men det är det sättet jag själv skriver på och som funkat hittills.

Jag anar dock är det är ett ganska klassiskt upplägg, så förvänta er inga trolleritricks liksom.

🍒
ETT:
IDÉ
Innan jag börjar skriva måste ju en idé uppstå. Jag går runt och marinerar idén i huvudet i några månader för att se om jag kommer orka stå ut med den. Att hoppa in i ett större skrivprojekt innebär ju att man ska behöva hänga med sina karaktärer i månader och år.
Orkar jag? Tröttnar jag på historien?
Känns det fortfarande bra efter ett halvår eller så är det tajm att hoppa till nästa steg.

Handlar det om en novell och inte en roman är ju förstås detta steg kortare.

🍒
TVÅ:
SYNOPSIS
Det första jag gör då är ett synopsis, eller en så kallad ”hisspitch” eller en kort beskrivning av idén. Ja, kalla det vad du vill.
Ett slags facit för mig själv för att inte tappa bort mig i det stora projekt även kallat bok och för att känna att det man hittat på har en början, ett mitten och ett slut.
Tänk inte att det räcker med att du har detta i huvudet: SKRIV NER DET.

Ibland ändras ens synopsis allt eftersom boken växer fram.
Det gör inget.
Både Det handlar om dig och Allt som blir kvar hade helt andra synopsis i början än vad de hade ett och ett halvt år senare.

Om vi tar Juan-Les-Pins som exempel såg mitt synopsis ut såhär:

⭐️
Tre trettonåriga flickor ska åka på språkresa. De har låg status i sin skola och i drömmen och längtan om språkresan lever dom ut allt de inte har. Deras nya liv, de tre veckorna i semesterorten Juan Les Pins kommer förändra allt. Där finns status, vänner, pojkar, något annat.
De kommer bli de personer de egentligen är.

Snart är låtsasvärlden ännu större än den verkliga världen. Det spelar ingen roll vad som sker i skolkorridoren för de har hittat en nyckel ut till något annat.
Men den riktiga världen lyckas nästla sig in i den de har byggt upp och det gör att drömmarna raseras. När de sedan sitter på flygbussen ut till Arlanda är de skamsna över sin egen lek. De  inser tills sist vilken värld som var på riktigt och att den aldrig kommer förändras.
⭐️

🍒
TRE:
KARAKTÄRER.
Detta steg är jag ganska slarvig med, men ser ändå till att ha någon form av mini-mall. Jag gör en lista med de personer som är huvudkaraktärer, och allt eftersom boken växer fram, växer även deras lista av karaktärsdrag.
Man kan säga att jag jobbar parallellt med detta steg under hela bokskrivandets gång. Dricker personen svart eller cappuccino? Vad är hens favoritband? Osv.

Jag brukar även skriva ut namn på kompisar som de är en blandning av. Ska inte hänga ut nån av mina vänner nu men skriver typ:

Person X: Den aktiva i kompisgänget. En blandning av X och X, med X energi och X leende och X småsinthet. 

Eftersom det bara är jag som ska läsa karaktärsbeskrivningarna tycker jag det är allra enklast att jobba utifrån redan existerande människor jag känner. Så fort man börjar blanda de med varandra uppstår ju en helt ny fiktiv person och då har man ju inte längre snott en riktig människa från verkligheten.

🍒
FYRA:
DRAMATURGISK KURVA.
Jag har ganska mycket komplex över att jag liksom inte gått någon skrivarlinje eller författarkurs eller något sånt. Jag vill göra rätt. Därför följer jag den klassiska dramaturgiska bågen som du hittar i majoriteten av alla böcker och filmer till punkt och pricka.

Den dag jag har tillräckligt mycket skrivarsjälvförtroende för att bryta mig ur den kommer jag kanske göra det, vem vet. Men hittills vill jag ha den crystal clear.

Dramaturgiska kurvor kan man googla fram eller hitta i skriv-en-bok-böcker. Det innehåller 6 steg:
Anslag, presentation, fördjupning, upptrappning, upplösning och avtoning.

Precis som mitt synopsis är inte innehållet i kurvan skrivet i sten. Ändras mitt synopsis måste även kurvan ändras.

Såhär såg den ut när jag skulle skriva Juan-Les-Pins:

⭐️
Anslag:

Det börjar med att de får åka. Peppen kring det.
Presentation: 
Presentation av karaktärerna och deras relation till varandra. Man förstår snabbt att de inte har hög status men att de har varandra.
Fördjupning:
Planering av resan. <- Planeringsfasen börjar snabbt falla in i fantasivärld. <- Drömfasen
Upptrappning:
De inser att ju mer de pratar om resan desto mindre känns allting annat.
Upplösning:
De råkar ”försäga” sig inför klassen alt. råkar glömma kvar något hemligt alt blir konfronterade. Något går sönder utanpå och inuti.
Avtoning:
De reser iväg. De inser att de har lekt hela tiden.
⭐️

🍒
FEM:
RESEARCH & SCENER & HOPPLOCK
Steg fem är research eller vad man nu ska kalla det. För mig är research lika mycket att söka i sitt eget huvud som att snappa upp meningar och skeenden som jag möter i livet. Jag skriver upp hur det känns när man äter specifika grejer, platser man kan hänga på, vad folk kan säga, meningar som dyker upp när jag ska sova etc.
Som att bygga upp en innehållsbank för boken.
Det är lite som en godispåse där man kan para ihop fysiska saker med känslor och pussla.

Detta dokument använder jag mig av under hela bokskrivningen och lägger även till i hela tiden.

Såhär såg delar av det dokumentet ut till Juan-Les-Pins:

⭐️
Elskåp

klätterställningar
hopphagar
fotbollsplaner
aula
Åker tunnelbana och om jag blundar känns det som att vi lyfter redan nu

träslöjd
lågstadiet toalett
Ser dem vid skateboardrampen när vi promenerar hem
Sugmärke under en halsduk
Papper i behån
Köpa tygskor för tidigt innan våren kommit
De populäras långa rödmålade naglar symboliserade för mig bara att de lyckats sitta still mycket länge.
smita in på jazzfestivalen
hittar instruktioner från tidigare besökare skrivna på tapeten/under slafens tak i våningssängen
lär sig franska ord
köper färglatt godis i marknadsstånden
Tar tunnelbanan till en dansuppvisning, blundar och tunnelbanevagnen lossnar från sitt spår, skjuter upp sig i himlen och tar oss med.
Evian som smakar badkarsljumhet efter att ha legat i sanden i flera timmar.
Värdföräldrarna kommer lägga petflaskor i frysen, som tampar på skollbänkarna dagen efter
⭐️

Typ. Kanske makes no sense för nån annan men jag ser det lite som ett Cluedo-spel ungefär.
Man kan plocka ihop exempelvis en parkbänk, en smak av en Refresher, en mening, två karaktärer och en vilja och så har man en scen.

🍒
SEX:
SKRIVA SKRIVA SKRIVA.

Ja, sen är det dags för det sista, jobbigaste steget: att skriva en bok.

Allt eftersom boken växer fram så lägger jag sedan in steg fem i steg fyra och så växer de korta exemplena till längre scener som sedan flätas ihop med varandra till kapitel och POFF har man en bok.

Så här såg det exempelvis ut i Juan-Les-Pins-dokumentet när jag jobbade med det. Jag skrev ner påminnelser i fetstilt var i den dramaturgiska modellen jag var i dom olika kapitlen:

Jag skriver i skrivprogrammer Scrivener där man enkelt kan dela in sina kapitel i mappar och undermappar etc.

Om vi tar min senaste roman Allt som blir kvar som exempel så såg det ut såhär:

Som ni ser ligger alla kapitel i mappar och dessa mappar symboliserar de olika faserna av den dramaturgiska modellen. Då har jag full koll på att historien rör sig rätt och att kurvan håller sig stark och stabil.

Ja, Ungefär så!
Hoppas att detta kunde vara till någon hjälp.

Mer om mitt skrivande finns förstås i den kategori som heter
Mina böcker.
Har även skrivit ett inlägg i kortare punktform som heter
Mina skrivtips.

Vill du läsa mina böcker? 

Roman: Det handlar om dig
Roman: Allt som blir kvar
Novell: Djuret
Novell: Det händer nu
Novell: Juan-Les-Pins

Mer texter av mig finns i min portfolio!

📚

alla mina pastarecept jag någonsin bloggat.

pasta
Tio år av pastabloggande.
Allt i ett enda inlägg!
Varsågoda 2017 ner till 2007:

pasta
Krämig pasta med skogschampinjoner och grönkål.

cap d'antibes
Salviapasta med brynt smör.

pasta
Spaghetti med räkor, citron och salvia.

food
Pappardelle med räkor och körsbärstomater

pasta
Spaghetti med blåmögelost och lax.

spaghetti with shrimp
Räkspaghetti med fänkål och tomater.

pasta
Pappardelle med grönkål, rosmarin och rostade solroskärnor.

food.
Pasta carbonara.

march.
Tagliatelle med brynt smör, svamp, salviasalami och sparris.

pasta
Färsk tagliatelle med svartrötter, svamp och pinjenötter.

-
Grönkålsbullar med papardelle och svamp.

parsley pesto
Pesto på persilja och valnötter.

bone marrow pasta
Märgbenspasta med pinjenötter och persilja.

pasta
Saffranspasta med vitlöksfrästa jordärtskockor.

food
Tonfiskpasta med epazote.

food.
Gräddig kycklingpasta med rosmarin.

pasta.
Pasta carbonara – christmas edition.

pasta.
Trattkantarellpasta med kyckling och tryffel.

pasta
Fettucini med saffran och sommartryffel.


Spaghetti med pilgrimsmusslor och körsbärstomater.

pasta
Färsk pasta med kyckling, svamp och ärtor.

making pasta.
Hemgjord pasta med tomatsås, svamp och salsiccia

dinner.
Linguine med lammracks, timjan och buffelmozzarella.

pasta with asparagus and chanterelles.
Kantarellpasta med sparris och citron.

pasta.
Penne med kronärtskocka och pistaschnötter.


Tortglioni med vit och grön sparris


Spaghetti med kronärtskocka och valnötter.


Gnocchi med morotsröra.


Godaste kantarellpastan.


Pasta Vongole


Hemmagjord pesto med pappardelle, räkor och bruschetta.


Tagliatelle med skrattande kon-ost, ärtor och prosciutto.


Tagliatelle med meyer citroner.


Citronpasta med räkor och sparris.


Hemmagjord ravioli.


Tagliatelle med vit sparris och valnötter.


Pappardelle med grön sparris och körsbärstomater


Tomatsås med vodka.


valnötsköttbullar med bandpasta.


Pasta med tomatsås och kapris.


Superenkla spaghettin.


Pasta med saffran och lammkorv.


Pasta pesto med mozzarella och spenat.


Pappardelle med salami och persilja.


Fettucini med kräftstjärtar och pesto.

grisfötterna.

För ungefär fem veckor sedan gick jag till slaktaren i saluhallen vid Medborgarplatsen.
– Säljer ni grisfötter?
– Självklart. Hur många vill du ha?
– 2 kilo, tack.

Jag läste i receptet när jag kom hem att de skulle ligga i kallt vatten i tjugofyra timmar innan man kunde börja med tonkotsubuljongen. Två kilo grisfötter är obehagligt många fötter. Liknande människohud dessutom, fast klövar och lika stora som mina egna händer. Jag var tvungen att omstrukturera kylen för att få plats och fylla flera bunkar och kastruller för att allt skulle täckas med vatten. Kom på mig själv att viska förlåt när jag pressade ner fötterna och ställde i kylen. Det blev så tydligt att de tillhört grispersoner.

Tjugofyra timmar senare skulle klövarna klyvas på mitten och jag stod kallsvettig i köket med min vassaste kniv och försökte förstå exakt hur man klyver en fot när man inte ens vinner mot barn i armbrytning. Drog fingrarna över skelettet för att hitta en bra yta, grishuden var kall och knottrig.

Och precis då, när jag lyfte armen för att till slut ta mig genom köttet, ringde telefonen. Ett kort samtal och jag föll ihop och kom upp på benen igen i ett och samma andetag. Krackelerade och modellerades om till en person av pansar på ett knappt ögonblick. Öppnade upp balkongdörrarna, rökte fyra cigaretter på raken och skrek rakt ut.

När jag kom in i köket igen låg grisfötterna där i högar på min köksbänk.
Varför i helvete fick jag för mig att göra min egen idiotiska tonkotsuramen, tänkte jag och hävde ner dem i en ICA-kasse, de fick knappt plats, och bar ner dom till soprummet.

Sedan söp jag mig full i tre dagar, flyttade hem till mina föräldrar på söndagen, kom hem åtta dagar senare till en inrökt lägenhet. Och där låg ramenkokboken uppslagen på sidan 61 mitt på köksbänken. Och jag slog igen den, ställde tillbaka med de andra kokböckerna.
Aldrig mer.

Så.
Detta är ett öppet brev till de tre och en halv grisar som fick sätta livet till men vars klövar hamnade i ett soprum istället för i en soppa.
Förlåt. Det var inte med mening.

novell: det händer nu.

Minns ni att jag är med i en norsk antologi om mens som kom ut i Norge i våras? 22 olika skribenter fick skriva varsin text på temat mens. Jag tänkte att det kunde vara intressant skriva en text där mens överhuvudtaget inte problematiseras. Där två personer ligger med varandra utan att det är någon big deal att hon har mens. Hon bara har det, som man har.
Jag frågade förlaget om det gick bra att publicera texten på svenska i min blogg, och det fick jag!
Den heter Det händer nu. Eller Nå Skjer Det på norska.

DET HÄNDER NU

När han äntligen står framför mig igen vet jag att det är nu som jag måste våga. Jag tänker inte fundera inte på var han har varit. Jag kommer inte bry mig om var han tillbringade sina andra fredagar eller lördagar de senaste veckorna och jag oroar mig inte för om han är på väg någon annanstans ikväll. Istället lägger sig ett tillfredsställande lugn inuti, som varm mjölk kanske. Det är nu det gäller. Han står i vardagsrummet vänd mot mig och drar handen genom håret. Han är kortare än jag minns honom men t-shirten drar över bröstkorgen på samma sätt som alla gånger förut. Som jag har fantiserat kring den där överkroppen. Hur den luktar och smakar, hur den känns under min handflata.

Jag tar av mig mina skor och går in i lägenheten. Jag står på tröskeln mellan hall och vardagsrum och väger på fotsulorna. I handen en plastpåse med folköl och den slår mot smalbenet: ett ljud som är ett löfte om en kväll jag fantiserat om i veckor. När han går mot soffan går jag efter honom, sätter mig bredvid och öppnar en av burkarna. Skummet rinner över kanten ner över mina händer och han sneglar åt mitt håll. Jag hade kunnat besvara hans blick, men inte nu, det är inte dags riktigt än.

Han pratar med någon, jag pratar med någon annan. Mellan våra ryggar finns en elektrisk brygga han ännu inte har noterat men jag känner hans doft genom alla lager kläder. Efter tre öl och två timmar formas ett dansgolv på vardagsrumsmattan och jag ställer mig upp och försvinner in i havet av människor. Vi dansar med händerna mot taket och basen bultar mellan mina revben. Jag biter mig i läppen och blundar, låter mig kastas omkring bland kropparna. Ölen stänker över mina handleder, klibbar sig under strumporna. När jag tittar mot soffan sitter han kvar. Han har vänt sig om med ansiktet mot oss, dricker vin direkt ur flaskan och tittar under lugg. Jag vet inte hur gammal han är. Hans nacke är ännu för bred för axlarna, adamsäpplet petar sig vasst ut. Proportionerna helt nya men blicken stadig, inpräntande. Sexton? Sjutton?
Jag måste ha honom. Jag måste våga.

När hans kompisar kommer in från köket sluter de sig kring honom. De ropar i hans öra för att musiken är så hög, flaskan skickas runt. Jag har förflyttat mig till den yttersta kanten av dansgolvet, lyfter bara fötterna till takten då och då. Inuti min klänningsficka vibrerar telefonen, sms som undrar var jag är, om jag inte ska följa med till den där efterfesten, fortsätta natten någon annanstans: längs med tunnelbanans linjer eller i någons soffa. Men det går inte nu. Inte nu, när det är så nära. När han äntligen fingrar i sin munktröja efter ett cigarettpaket vet jag är att det är dags. Jag följer honom längs med festens väggar och ut i trappuppgången. Han skjuter upp dörren till innergården med hela kroppen och håller sedan upp den för mig med vänster fot. Jag nickar mot honom som tack.

Vi står bredvid varandra i januarimörkret och hans tändarhjul är trasigt. Såklart det är trasigt. Jag kramar min egen tändare inuti min knutna näve, känner ett rysande välbehag längs med armarna när han till slut vänder sig om:
– Kan jag låna den där?

Vi tar hans cykel hem till mig. Jag lägger örat mot hans rygg när han skjutsar mig över gatorna. Hans halsduk slår mot min kind, hans bröstkorg som häver sig först upp och sedan ner över mina handflator. Den är precis som jag hade föreställt mig den. Utanför min port är hans andedräkt söt och sträv och jag sväljer den i djupa klunkar när han pressar sin mun mot min. Det söta sipprar sig ut och sedan in i alla organ, lägger sig som ett lent täcke över lungorna.

Vi klär tyst av oss ytterkläderna i hallen, jag lyssnar efter mina föräldrar men de hör oss inte. Jag drar fingrarna genom hans mörka hår, över nacken.

– Din nacke är så satans bred, säger jag och han skrattar och svarar tack med ett försiktigt frågetecken i slutet.
Han tar ljudlöst av mig min klänning. Han knyter upp mina skor. Han rör sig så lätt bland mina kläder, hakar loss och knäpper upp. Till slut står vi i bara underkläder, skrattar tyst och jag kan känna hur huden smälter ihop, hur jag blir en del av hans väldoftande.

Han ligger över mig i mitt flickrum och drar sin näsa utmed mina nyckelben, placerar tungan längs med gåshuden. Jag har gåshud precis överallt. Varenda synaps i mig har längtat efter den här tyngden, de där axlarna mot mina egna. Han lägger ett pekfinger innanför sömmen på mina trosor, mot höftbenet och försöker försiktigt dra av mig dem.
– Vänta, väver jag in i hans öra, jag måste bara hämta en grej.
Jag glider ur sängen, smyger genom rummen in i badrummet och tar fram en handduk. Efter att jag plockat ur tampongen står jag kvar framför spegeln och ser mig själv i ögonen. Bröstet är rödflammigt och hjärtat på väg ut ur kroppen. Det händer nu.

Han breder ut handduken över mitt lakan och sedan ligger vi med varandra. Först lugnt. Först metodiskt och kanske i takt med musiken på festen vi nyss lämnade. Men sedan i takt med oss, sedan i takt med pulserandet invid hans käkben, under min handled. Han väser små bokstäver in i mitt öra och kysser mig så djupt att jag inte vet vem av oss som är vem.  Det är ryckigt och vibrerande och han tar min hand, höjer ett förvånande ögonbryn och precis innan han kommer, innan vi kommer – slår han upp ögonen och tittar på mig. Det är som att pupillerna bränner hål i mina. De är helt nattsvarta och glittrar som någon mystisk jävla trolsk sjö någonstans ute i någon skog. Jag kan inte förklara det på något annat sätt, de är helt utomjordiska. Efteråt glider han ur mig och när han lyfter på täcket blänker det röda över handduken. Jordgubbsrött och smultronrött och klarrött. Han drar ett finger längs med insidan av sitt lår och visar det för mig.

– Jävlar, säger han. Du har märkt mig.

Jag svarar, med ett halvt leende, med munnen tätt mot hans,

Om jag har.


Boken går att köpa här.

 

Translation. A short story I wrote in a Norwegian anthology about periods.

novell: igår.

Här kommer novellen jag skrev till buss 73 och läste högt i helgen. Handlar om att växa ifrån varandra skulle man nog kunna säga. Om kärlek och när det tar slut. Jag döpte den till ‘Igår’.

Du sätter dig på platsen bredvid min och det har aldrig varit så tyst mellan oss. Faktum är att det nog aldrig varit så tyst någonstans någonsin, du kniper bort alla ljud genom att stirra ut genom fönstret, genom mig. Det finns ingenting där utanför. Ingenting vi inte redan sett i alla fall. Det är blaskiga snöhögar som aldrig smälter, knoppiga träd som aldrig slår ut, grus och höghus. Det är stadsduvor och lekparker och mammor med barnvagnar, urdruckna kaffekoppar och fimpar.  Jag tittar ner på dina jeans istället, känner igen två av tre fläckar. Den tredje är ny, ljusröd och ser fortfarande kladdig ut. Kanske jordgubbarna i din yoghurt om morgnarna, en missbedömning med skeden men ett tydligare sommartecken än allt annat där ute.

Du har på dig arméjackan du fick på din födelsedag, den Martina råkade göra ett cigarettmärke i när vi var på den där festen vid Gullmarsplan. Du blev så arg, vi stod på balkongen, tyget som glödde och Martinas panikslagna blick när hon upptäckte vad hon hade gjort. Hon bara vände på klacken och gick in, ingen vågar möta din svarta hajblick. Det är som om pupillerna helt flyter ut över iris, som att du glömmer att blinka.
–       Det löser sig, hade jag sagt.
Fast nu sitter vi här och inget löste sig och jackan har ett litet runt brunkantat märke vid armbågen.

.
Igår kväll låg jag ännu i din säng, bland sköljmedelsparfymerade lakan, den där doften jag känner igen från dina kläder också. Fast då var du utan någonting, dina kalsonger i en slarvig hög på golvet med min klänning underst. Du låg på mage med mitt finger i din mun, tittade på en nerladdad film på datorn. Jag bredvid dig utsträckt över dina kuddar, din mamma som slamrade med kastruller i bakgrunden några rum bort. Då pratade vi fortfarande med varandra, om scenerna i filmen vi såg, en känd skådespelare i huvudrollen. Den hade premiär på bio för bara några dagar sedan men vi valde ändå en trehundrafemtio megabytesversion filmad med handkamera i någon biograf i ett annat land. Jag gick på toaletten under en särskilt blodig scen. Stod i badrumsspegeln och kände mig vuxen i utsmetad mascara och knullrufs. När jag stack ner näsan i t-shirtens stora halsringning luktade det bara du.

.
Bussen passerar flera hållplatser utan att vi säger något till varandra. Du knäcker med knogarna och andas varm luft över rutan. Stora runda blöta ringar över fönstret och jag vill skriva våra initialer i dem för att vi gör sådant ibland men nu vågar jag inte. Jag känner mig fånig i mitt lockiga hår och överdimensionerade lösögonfransar. Flera andra på bussen har också klätt upp sig, jag ser att Adnan från Natur har prydliga pressveck på sina byxor och Malin från Barn- och Fritid sitter längst bak i ett vitt litet spetsfodral. Du ser inte ens ut att ha kammat håret. Jag lägger en hand längs med fjunen kring din nacke utan att tänka mig för och då rycker du till. Du rycker och hukar dig som ett djur, kurar in dig till en boll, lämnar mig utanför.
.

Igår, när jag kom tillbaka från badrummet, kände jag genast igen ögonen, de hajaktiga svarta, som blanka knappar.
–       Vad är det här?
Du höll upp min mobiltelefon. Jag förstod inte direkt, klättrade tillbaka ner i sängen och du drog dig bort.
–       Förklara, sa du.
När du pressade upp skärmen i mitt ansikte var det en sms-konversation mellan Martina och mig. Inte för dig att se, men inte heller avgörande och livsfarlig. Jag kom till och med ihåg att jag hade skrattat när jag skrev det.
Jag tog mobilen ur din hand, försökte smeka bort situationen med nya ord.
–       Det där var bara skoj. Mellan mig och Martina. Inget särskilt.
Du ville veta exakt vad i sms:et som i sådant fall var på skoj och jag svarade att allt var det. Allt var på skoj. Det gick inte att plocka ut enskilda stavelser. Din kropp var fortfarande flammig och varm efter oss under täcket men någonting blev ändå försent då. Hela ditt minspel signalerade vilselett och bedraget, fört bakom ljuset och kränkt.
–       Tar du inte oss på allvar? viskade du.
Och jag visste inte vad det betydde.

.
Nu svänger bussen in mot rätt stadsdel. Jag vågar inte ta upp mobiltelefon när du sitter bredvid. Den ligger och glöder i min klänningsficka, bränner hål genom huden, jag kan nästan känna hur det vibrerar mot skelettet. Du gömmer fortfarande ansiktet i händerna, ett litet grönjackedjur på platsen bredvid min. Jag sneglar mot dig – vågar för en sekund – och noterar att din axlar rycker. Nästan osynligt, men jo, de rycker. Gråter du?

.
Efteråt blev det en scen i ditt sovrum. Jag kände mig naken så fort du höjde rösten, samlade ihop tyget på din t-shirt om min midja, la armarna om kroppen. Du spände blicken i mig och sa att för dig var inget mellan oss på skoj. För dig var det på blodigt allvar, Romeo och Julia, Jack och Rose, Ross och Rachel. Tills döden skiljer oss åt.
–        Jag fyller mitt skåp och mina matteböcker med ditt namn, fattar du inte, hade du sagt.
Du ställde dig upp. Mobilen svängde runt i luften när du gestikulerade. Du visade mig skärmen igen men då hade den släckts och pinkoden låst sig. Du blev galen, skrek öppna mobilen då! Och jag skrev in de fyra siffrorna för att du skulle kunna peka med hela handen på hela meningen. Det knöt sig överallt nu, pupillerna utvidgades i rekordfart.
Men sedan föll plötsligt dina axlar, mobiltelefonen gled ur greppet ner i sängen och du efter. Du blundade.
–       Fattar du inte, sa du efter en stund. Fattar du inte att jag inte ens kan skriva sådant där på skoj.
Och jag svarade istället,
–       Men vad menar du med tills döden skiljer oss åt? Det är ju sommar utomhus.

.
Du trycker in den gula knappen när vi närmar oss nästa hållplats. Jag vill säga till dig att vi inte är framme förrän om ytterligare en. Jag vill säga det och sedan vill jag säga att jag vill gå av med dig då, gå bredvid dig upp till skolan, in i klassrummet. Jag vill att du ska skriva i min studentmössa, hångla ner min nya vita klänning. Jag vill säga att jag har en flaska mousserande vin gömd i min ryggsäck. Att vi kan dricka upp den och att vi inte behöver bestämma så mycket mer.
Men istället säger jag ingenting.  Istället klättrar du över och förbi mig när bussen stannar och möter inte min blick. När du kommer ut i gången stöter du till min höft – jag tror inte att det är med mening – men mobilen faller ur klänningsfickan. Den studsar genom bussen, du springer efter, fångar upp den.

När du räcker mig den får vi ögonkontakt och då nickar du. Du nickar mot mig för att du vet att du inte kan göra något annat. För att vi varken är Romeo och Julia eller Ross och Rachel. Du nickar mot mig för att små ord på en skärm kan öppna upp, besvara och sedan rasera vad som helst på under tjugofyra timmar. I alla fall när rosévinet klunkar i ryggsäcken och mina naglar är målade i studentblått. Till slut finns bara artighetsfraserna kvar.
Du vänder dig ljudlöst om utan ord, dörrarna öppnas och när du försvinner håller jag andan. Jag håller andan tills bussen tar fart igen för jag vet inte vilken slags tystnad som kommer byta av den du och jag just upplevde. Men när jag andas ut blir det inte tystare. Tvärtom. Istället hör jag hur träden slår ut där utanför, hur knuten i magen innanför studentklänningen släpper. Istället hör jag ur fåglarna broderar ut sina fjäderfärger, hur trottoarerna sopas rena och hur Malin från Barn- och Fritid sitter längst bak och sjunger.

Och sommarhjärtat slår, det slår och slår och det är bara mitt.

 

.

Translation. A short story I’ve written.

photo source.

Sandra Beijers webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Emma Danielsson
Home
34 kvadrat
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Susanne Barnekow
Home
Andrea Brodin
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Lifestyle
Linn Herbertsson
Mode
Petra Tungården
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Elin Johansson
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Makeup by Lina
Mode
Mathilda Weihager
Mode
Paulina Forsberg
Mode
Fanny Ekstrand
Man
Niklas Berglind
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Vanja Wikström