Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

frågor och svar.

frågor och svar.

tuesday

Skulle inte du kunna skriva ett inlägg om vad du tycker om bloggen Bloggbevakning?

Jag får ont i magen av den bloggen och fattar inte hur den kan få existera. Får ont i magen om hur de i detta nu sitter och sprider rykten och skitsnack om dig. Hur både blogginnehavare och läsare har noll respekt för andras känslor. Hur det ska vinklas och hackas på. Hatstormar varje dag.
Camilla Gervide gillar ju dig, kanske skulle då ett ord från dig ge henne en tankeställare?
Om du nu ens läser den vill säga. Det kanske du inte gör.


Hej hopp! Ärligt talat så tycker jag inte den bloggen är så himla farlig ur en allmän synpunkt liksom. Den är uppenbarligen jättestor och fyller något slags tomrum i bloggvärlden som tydligen behövdes. Folk har visst ett intresse av att skvallra om bloggare och på ett sätt är man ju mer eller mindre någon slags offentlig person om man bloggar och då får man väl leken tåla. Kan i och för sig också känna så för att jag inte direkt blir särskilt utsatt i den. Jag tycker det är bra att hon har någon slags feministisk botten och tror även hon har ett finger med i spelet med att bloggare har blivit duktigare att märka sina reklamsamarbeten. Jag kan hålla med om att det stundtals blir enskilda hetsjakter, men bloggen är väl ganska färsk och ny och det tar kanske en liten tid innan man hittar den rätta tonen.
Kommentarsfältet är mindre kul men hur ofta är kommentarsfält härliga på internet. Ganska sällan.
Jag försöker undvika att läsa om mig själv därinne men kan inte låta bli ibland såklart. Tar inte åt mig så ofta. Tycker det är ganska underhållande att fokuset ligger på att jag är barnslig och omogen och ”inte vill växa upp” pga klär mig i korta kjolar och inte har skaffat familj fastän jag är 32.
Såklart det är så.
Kvinnor har alltid definierats utifrån sina relationer till män och sitt utseende. Att jag driver mitt eget aktiebolag, var verksam som copywriter i sju år, jobbade i New York på en av de största byråerna i världen, vunnit reklampriser, gett ut två romaner och skrivit ett helt gäng med krönikor etcetera är såklart inte relevant eftersom jag är kvinna.
Att folk spekulerar kring mitt ex och vad han har gjort anade jag skulle ske när jag gick ut på bloggen att han betett sig dåligt mot mig. Vilket han har gjort. Det var något jag valde att offra för att jag kunde (och kan) inte dölja min sorg och ilska och mående. Flyttade ju liksom hem till mina föräldrar i mars och kunde knappt hantera mig själv. Har ärligt talat inte mått såhär dåligt i hela mitt liv tidigare och eftersom det här är en blogg om mitt liv går det inte direkt att dölja.
Men, det är också en feministisk handling att inte låta honom komma undan. I alla tider har män kunnat bete sig som as utan konsekvenser för att kvinnan ska vara den ”rimliga personen” fastän de blivit utsatta för orimligheter, och vara den som ska känna skam och förnedring och därigenom tystas ner. Det är slut med det. Folk kan inte bete sig hur som helst mot mig och tro att dom ska slippa undan. Sedan kan kommentarsfält på internet tycka vad dom vill om det men jag står stadigt i min åsikt och ångrar inget.

 

saturday.

Sandra, du liksom jag gillar ju att organisera så det känns passande att fråga dig om detta. Jag har för mig att du någon gång nämnt att du sparar och sorterar dina bilder på flickr och går in där när du ska söka rätt på en gammal bild. Stämmer det? Isåfall, kan du inte förklara litegrann hur du tänker kring själva organiseringen? Jag har så svårt att veta var jag ska spara alla miljoner bilder och hur jag ska kunna ha dem lättillgängliga i framtiden. Egentligen litar jag inte på affärsdrivna molntjänster men litar ju ännu mindre på en fysisk hårddisk.. Hur tänker och gör du?? 


Hej! Har skrivit ett långt inlägg om detta som du hittar HÄR!

 

founders day at W+K.

Sandra! Jag har en fråga jag är nyfiken på. Du som har bott på flera olika ställen i världen i längre eller kortare perioder; New York, Paris, Tokyo etc. Känner du dig som svensk, europé eller internationell i din identitet eller inget/en blandning utav dem? Eller hur tror du att dessa upplevelser har påverkat dig?


Hej! Alltså, jag känner mig absolut som hundra procent svensk eftersom jag är född och uppvuxen här : ) Däremot så tror jag att man blir både klokare och vettigare av att resa och leva på olika platser och träffa olika människor. Och modigare! Eftersom jag liksom vågade flytta till New York, lämna familj och pojkvän, börja på ett jobb på ett annat språk, skaffa mig en bostad och visum och allt vad det var har gjort att jag nog är mer benägen att göra det igen någon gång i framtiden. Eller i alla fall känna att jag kan. Det är inte läskigt och omöjligt för jag klarade ju det en gång?
I början när jag flyttade hem till Sverige igen sa många: Ah men hur känns det egentligen att till sist ha flyttat hem igen? Och jag svarade alltid att ja alltså, jag bor hemma nu, men det innebär ju inte att jag ska göra det resten av mitt liv. Världen är öppen och framför en och vad som helst kan hända. Tänk vad spännande.

 

foto-2017-03-23-13-05-13

Hej Sandris <3 en ytlig fråga; jag har typ samma färger som du, är väldigt ljus och rödlätt. Undrar hur du tänker med foundation-färg, kör du åt det gula elller rosa hållet? Eller alltid den ljusaste? Jag ser liksom alltid lite rosa ut i fejset trots smink vilket är trist, din hy och hudton ser amazing ut!


Hej och tack! Jag är väldigt rödfläckig och går mer åt det rödare hållet utan foundation. Jag har inte riktigt tänkt på om jag använder foundation mer åt det gula eller rosa hållet, men jag tror det gula? Sedan kan man även använda en primer eller så kallad color corrector med gröna toner i för att tona ner dom allra rödaste partierna. Mitt bästa tips är ärligt talat att fråga i sminkaffären. De brukar vara så proffsiga och hjälper en fint så man hamnar i rätt färg. : ) Jag blandar två olika foundations, en BB cream från Erborian i ljusaste färgen som återfuktar bra och är rätt täckande, samt en mer täckande från Make Up Forever i färgen 215 som är den näst ljusaste. Båda finns på Sephora.

 

2002

Vad märkligt att du kan kolla tillbaka i ditt liv som i ett arkiv (asså märkligt för en som aldrig bloggat, men säkert självklart för dig). Jag själv är extremt onostalgisk och fokuserar mest på framtiden. Tror du att det är bra att kunna gå tillbaka så här och se exakt vad du gjorde för ett visst antal år sedan? Eller är det bättre att man bara har minnena i hjärnan så att man per automatik filtrerar bort en del med åren? Kanske en flummig fråga men jag hoppas du vill resonera lite kring om fördelarna och nackdelar kring att ha ett livsarkiv. Tycker det är intressant.


Hej! Jag är en person som alltid samlat minnen och dokumenterat. Innan blogg fanns så hade jag fotoalbum och scrapbooks och hade även en filmkamera som jag tog med öööverallt i min tonår (måste måste digitalisera!). Jag är nostalgisk med ett extremt bra minne. Det är som det är bara, på gott och ont. Har faktiskt skrivit ett inlägg en gång om det här med att vara nostalgisk som du kan läsa här. Jag tror att det gör mig till en bättre skribent faktiskt, att minnas mycket. Kan väldigt enkelt hamna i exakta känslotillstånd bara genom att tänka på specifika händelser från förr. Det är jävligt jobbigt ibland, och ensamt. Men i det långa loppet är jag glad över att just jag blev sån. Man måste nog bara omfamna den slags person man råkat bli, vad annars kan man göra liksom.

två mycket viktiga frågor om feelings och hångel.


ur egenmäktigt förfarande av lena andersson


HUR GÖR DU? hur hittar du killar att hångla upp bara sådär? jag har varit singel i hundra år men sånna grejer händer mig typ aldrig. var hittar en sånna killar


Asså jag tycker det finns söta killar lite  överallt? Stockholm har den här planetens vackraste män helt klart. Jag har faktiskt skrivit en hångelguide en gång. Här kommer den igen:
Mitt bästa handfasta sätt för att få kyss på fest: Ställ dig 10 centimeter närmare killen du vill kyssa än vad du skulle göra med en kompis när ni pratar. Rör vid honom ganska ofta och håll då kvar handen någon sekund längre. Det räcker om det är på hans axel eller midja. Le mycket, titta rakt in i hans ögon. Återgäldar han dina rörelser, alltså ler mycket, backar inte när du står lite för nära etc, ja då är han med största sannolikhet sugen. Växla då mellan att titta in i hans ögon och på hans mun. Ögon -> mun -> ögon -> mun. PANG BOM HÅNGEL. I alla fall typ nästan alltid! Ledord för hur man kysser någon är mjukt och försiktigt till en början, då kommer det bli bra.


Sandra, när du gjorde slut med din första pojkvän, var det likadant då att du slutade vara kär? Undrar om det var likadant som med L och M fast omvänt. Eller helt annorlunda pga att ni var unga och lätt att man växer ifrån. Jag blev dumpad på samma sätt som du efter en fyra år lång och självklar ”elsaochpontus relation” (alltså som verkar perfekt självklar och trygg) och nu tänker jag mycket på dig och på hur jävla jobbigt det är för oss nu och att jag absolut inte tror på en enda relation. ingen sitter säkert så för mig är det fan inte värt det att bygga upp något med någon. Hoppas jag blir tokkär och glömmer min pessimism. Btw ett rebound hjälper mot panikledsenhet. men var ärlig med hen/dem och ta inte en bara för att utan någon som det på riktigt finns kemi med. Men det där vet ni redan


Hej!
När jag och Tobias gjorde slut var det för att jag slutade vara kär, det stämmer. Men jag var också 22 år gammal och visste att jag inte var redo för att vara ihop resten av mitt liv. Mitt hjärta längtade efter äventyr, nya killar, hångel och resor. Samtidigt började vi båda växa åt olika håll, jag pluggade reklam och ville hänga på Riche och dricka öl med hipsters typ och han ville gå på technoklubb och promenera i skogen. Efter ett ganska dåligt halvår drabbades jag av panik en kväll när vi satt och kollade på TV och ba ”det här kan inte vara mitt liv för alltid? det går inte!?” och så reste jag mig upp och gick ut och blev full på Berns och dansade till stängning med två kompisar och dagen efter gjorde jag slut. Det var brutalt och ganska omoget men jag får skylla på att jag var ganska ung. Jag kom sedan att ångra detta break-up för att han träffade en ny ganska fort och rollerna omvändes. Jag bad på mina knän att han skulle ta tillbaka mig men det gjorde han aldrig. Vilket också var bra, det var inte meningen att det skulle vara vi. Här är min dagbok från den tiden. Vi har en bra relation numera, är väldigt glad att just han var min första stora kärlek och ser tillbaka på det vi hade som något väldigt fint.

Efter honom har jag ju då haft två seriösa förhållanden till. Jag och Ludvig var ihop i fyra och ett halvt år och jag och Magnus i tre och ett halvt. Efter varje break-up har jag varit väldigt utmattad och känt (och känner) den hopplöshet du beskriver. Är det värt detta? Orkar man? Hur ska man våga lita på att man inte ska bli lämnad igen?

Svaret på denna fråga är enkelt. Man orkar för att man måste. Man orkar för att livet är kort och bara ett enda och att våga ge sig hän åt någon och älska innerligt slår det mesta jag varit med om. Att leva ett liv utan att våga är inte ett alternativ. När man ligger där på dödsbädden så vill jag tänka:
Jag har älskat mycket starkt och jag har därför blivit mycket sårad. Jag har sörjt med hela min kropp för att precis så kär har jag också varit, att fallet behövde bli stort. Och ändå vågade jag älska igen. Lika starkt, ännu starkare. Och jävlar vad värt det var.

frågor och svar från de senaste dagarna.

Har så hiiiimla långsamt internet här så här kommer ett bildlöst inlägg där jag svarar på lite kommentarer jag fått de senaste dagarna. En del känsliga grejer, men jag hoppas vi kan försöka hålla någon slags god ton i kommentarsfältet ändå, det vore fint tycker jag.


Jag har en fråga som jag är nästan rädd för att ställa och förstår om du inte svarar då pengar har alltid varit ett känsligt ämne på denna blogg. Så jag vill absolut inte att du ska få jobbiga kommentarer. Strunta i att svara hellre än det.

Men här kommer den iaf:
Är så nyfiken och intresserad av den företagsgrejen. Dvs Sandra Beijer AB. (Och eventuellt andra bloggar såklart, ej nyfiken på dig personligen). Vad gör ditt företag mer än bloggar? Varför plockar man inte ut ett högre lön? Investerar man då resten? Eller hur fungerar den?? Absolut inte för att räkna dina pengar!!! Och egentligen kanske en tråkig fråga..men blev typ imponerad av att du driver ett företag. Hur mycket drivandet är det? Är du VD osv?

→ Hej hej! Alltså du undrar helt enkelt vad jag jobbar med antar jag! Jag är då frilans och inte anställd, och därför har jag ett eget företag så att pengarna kommer in någonstans. För det första som du nämner är det ju denna blogg jag jobbar med. Jag fakturerar en fast summa till Metro varje månad som en slags blogglön kan man väl säga. Fast i och med att jag inte är anställd av Metro utan frilans så fakturerar jag. Utöver det fakturerar jag för dom samarbeten jag gör, det är olika summor beroende på hur mycket arbete det är för mig, hur många inlägg de köper och så vidare. Utöver det arbetar jag som skribent på andra sätt än bloggen. Ibland skriver jag krönikor och fakturerar för dom. Just nu föreläser jag en hel del för skolor och bibliotek. Det tjänar jag också lite pengar på. Och så skriver jag ju böcker och får pengar för att vara författare. Båda säljer fortfarande bra (även om man inte direkt blir rik på böcker). Det är ungefär det som kommer in på mitt företag just nu.
Dom pengar som kommer in hamnar absolut inte direkt i min ficka, utan dom hamnar i mitt företag. I företaget har jag anställt mig själv så att jag kan plocka ut en lön varje månad. Jag är alltså både VD och anställd.
Min lön fungerar ungefär som att vara anställd lite överallt, jag får en summa som jag och hon som har hand om min ekonomi kommit överens om som det sedan dras skatt på och resten hamnar på mitt konto den 25:e.
Eftersom jag är min egen så har jag till exempel inte betald semester eller sjukdagar eller annat som ingår som ”vanliga” anställda får. Annat som jag betalar för i mitt företag är min kontorsplats, ersättning för dom som sköter min ekonomi, skatt, mobil etc etc.
Jag vill inte ta ut någon hög lön för det känns helt onödigt, har hellre pengarna i företaget. Vill ha en buffert och är inte intresserad av att slösa bara för att. Dessutom är jag ju bara 1 person i mitt företag liksom så drar inte in några jättesummor och kan liksom inte heller ta ut nån megalön.
Jag fattar att det här är knepiga saker jag tycker själv ekonomi är assvårt, men Hildur svarade bra på norska här:
”Kan svare på noe av det her siden jeg selv er frilanser og har eget foretak (kan være noe annerledes med blogger). Man har to ting: Omsetting og Lønn. Omsettingen er det foretaket får inn av penger totalt. Men så må man betale skatt, mva, regnskapsfører, legge til sparing etc etc. Når man har regnet ut hvor mye som går ut kan man også regne ut hvor mye man kan ta ut til lønn. Går omsettingen bedre, dvs foretaket får inn mer cash, kan man også tillate seg å ta ut mer lønn”.


Jag tycker att det är helt sjukt att vissa människor ska leva på överflöd medan andra knappt på ingenting! Det FINNS resurser i samhället DET finns pengar åt alla. Men det är så sjukt ojämt fördelade. Sandra jobbar inte fler timmar än andra. Ändå finns de dem med betydligt jobbigare jobb som knappt tjänar nånting alls. Som knappt kan ge sina barn mat på bordet. Och en del människor har inte råd med ett hem för de föddes kanske inte med förutsättningarna att kunna ta hand om sig själva. Eller vad som. Samtidigt finns det dem som kan lägga pengar på att få naglarna filade, en ledig timme här och där och aldrig nånsin nånsin behöva lägga sig hungrig. DETTA ÄR SÅ SJUKT. Ingen borde tjäna mer än 50 000 i månaden. Resten skulle va skatt! Resurser åt skola, vård och trafik… bättre skolmat, bättre undervisningsmaterial, fler lärare, färre sjukskrivna lärare…. osv osv. Kollektivtrafik skulle va gratis så att alla kan åka.
Det är inte ett jobb som Sandras som bygger samhället. Pengarna hon tjänar river det snarare. På individnivå kan jag vara glad för Sandra. Men i det stora hela gör det mig skitledsen att det finns människor med hennes lön.

→ Hej du. Wow var ska jag börja. För det första: så sjukt glad att vi bor i ett land med hög skatt så att vi har statlig sjukvård, gratis skola och ett mer eller mindre välfungerande samhälle. Håller med om att löner borde va högre för både lärare och inom sjukvård också. Det jag kan göra rätt för mig är helt enkelt att betala in min skatt, rösta på det parti jag tror på i val etc. Jag vet inte var du har fått för dig att jag tjänar mer än 50 000, det är inte ens i närheten sant.
Det är jättedumt att ställa olika yrken mot varandra, det blir komplicerat och väldigt svart och vitt och onyanserat.
Jag vet inte på vilket sätt mitt jobb river samhället, men jag tycker inte alls det. Tvärtom. Jag ser mig som en bra skribent faktiskt, som bidrar till något i blogg, bok och krönikeform. Jag får dagligen mail och kommentarer av människor som tycker om det jag gör, som blivit gladare, eller känt sig mindre ensamma, fått på sig genusglasögonen, eller upp ögonen för någon ny författare/film/serie osv. Jag försöker följa någon slags inre kompass för att göra min plattform till en rimlig plats i en tid av många orimliga platser i världen just nu.

Kanske räddar jag inte liv på ett sjukhus, men det måste finnas rum för olika yrken i ett samhälle. Jag är en skrivande person och kommer alltid vara det, och jag försöker helt enkelt arbeta med det jag är bäst på. Är inte det det himla fina med att leva på en plats med en välfungerande demokrati? Att vi alla drar vårt strå till stacken på olika sätt, att vi betalar in skatt och vågar följa drömmar.
Och självklart har inte alla exakt samma förutsättningar, det är jag i högsta grad medveten om och har skrivit om flera gånger, men jag kan heller inte konstant ursäkta mig i vem jag är, det blir i slutändan så förminskande.

Jag hoppas jag kunde förklara mig själv någorlunda bra. Känner mig seg i huvudet idag. Jag har fått såna här kommentarer sedan bloggen startade och jag tycker de är problematiska. Bloggbranschen är kvinnodominerande och den får ofta ta ofta såna här liknande kommentarer att det man skulle göra inte är värt något och det är tröttsamt och faktiskt jättedumt tror jag. Det är viktigt att lyfta drivande kvinnor och inse vad 17 de har byggt upp, istället för att annonsintäkterna hamnar i fickan på någon gubb-VD någonstans istället. Jag lyfter ingen stor VD-lön utan driver ett företag som jag byggt upp från grunden, jobbar varje dag och tycker faktiskt att jag är värd de pengar jag tjänar. Och samtidigt tycker jag precis som du att höga skatter och bättre arbetsvillkor för statligt anställda är väldigt viktigt. Det säger inte emot varandra.
Borde kanske inte ens tagit upp den här frågan, känner att jag inte riktigt pallar med en haterstorm här just nu. Bara så uttråkad (sorry) på att typ rättfärdiga mig själv yrkesmässigt, har fått göra det på ett eller annat sätt sedan jag började jobba vid tjugoett års ålder. Har svårt att se att snubbar fått göra det i sin karriär på samma sätt. Jag existerar och jag lever och jag försöker göra det på ett sätt som gör både mig och mina medmänniskor glada, som vem som helst.


Hallååå jag blir knäpp på denna hemsida! Älskar din blogg osv men det Går Inte att lyssna på musik samtidigt som man läser den (i mobilen) pga hemsidan liksom pausar musiken också uppe i menyraden på telefon som man kan dra ner (där klockan och alla notiser är) står det att sandrabeijer.se vill playa nåt! Och inte bara på detta inlägg (som ju är videos!) Utan Hela Tiden. Så fort man försöker scrolla neråt och trycker 1 microsekund för länge!! Hjälp.

→ What va! Måste kolla upp detta låter superknasigt.


såg på din snapchat att du fått hem din nya sänggavel. Såå nyfiken på den! Kommer vi får se den i bloggen? Hoppas du får det fint i Frankrike! Kram

→ YES. Kommer. puss.

Alltså fattar inte det där med att bära body, ser skönt ut att slippa glipa eller byls som med vanlig tröja, men hur kissar en iklädd body med kläder ovanpå? Eller är det tryckknappar i grenen som på småbarnskläder? Kan inte någon avslöja detta mysterium för mig?

Haha, yes box det är tryckknappar!

frågor och svar. om killar och kjolar och sånt där.

don't touch.

Åh, jag måste få råd av dig!
Hur ärlig ska man vara när man dejtar någon och hur mycket svår ska man spela? Jag orkar inte med den ångesten det innebär att inte veta och tänker att det är lika bra att vara ärlig. Samtidigt VET jag att man många ggr tjänar på att vara cool. Och chilla lite. Jag vet ju hur jag fungerar själv. Jag är 28 år, har gått igenom ett helvete med ett uppslitande uppbrott för 2 år sedan och sedan haft obra flörtar däremellan som har resulterat i hjärtesorg. Pallar inte att gå och vänta på att saker ska hända, därav att jag vill vara ärlig mot killen jag träffar nu. Men vill ej sabba något som skulle kunna bli bra. Detta tär så FRUKTANSVÄRT mycket på mig. Hjääääälp
Hej! Jag fattar. ”Spelet” och alla dess kringelkrokiga vägar är stressande. Jag förstår känslan att inte vilja bli sårad igen och därigenom försöka spela sval för att inte stå med hjärtat i två halvor några månader senare. Men av min erfarenhet är det just öppna kort som fungerar allra allra bäst. Att inte spela spelet, att säga: jag vill hångla med dig nu, eller; jag gillar dig nu så du vet.
Att vara tydlig och göra saker för att man själv vill dom underlättar otroligt mycket. Om man är modig och vågar detta det vill säga! Fattar också om man inte vågar, med mig kom det med åren.
Jag har så otroligt dåligt tålamod så jag orkar liksom inte vänta tre dagar med att höra av mig (om jag vill höra av mig), eller ”hålla på mig” för att det förväntas fastän jag vill ligga med nån snubbe på momangen. För mig har detta egentligen aldrig varit ett problem, snarare tvärtom – överlag gillar folk att förstå vad det är som händer. Och samtidigt så sållar man ut dom snubbsnubbiga douchebagsen som har föreställningar om hur tjejer ska vara.
Men med det sagt tror jag också på att inte spamma folk, men det gäller i alla relationer tror jag. Skickar någon mig 15 sms på raken (om man inte är mitt i en spännande konvo dvs) så gör det mig stressad och säkert irriterad också. Jag hör av mig när jag kan och vill, och vill inte att någon ringer mig 03 på natten eller smsar femtioelva ”varför svarar du inte?”.
Är man bara snäll och säger hur man känner kommer man ofta hur långt som helst. Oroa dig inte, det finns liksom inga hemliga regler, det räcker med att vara rätt rimlig bara.


Hej Sandra! Är i en liknande situation som du. Och jag undrar hur ni gjort med allt praktiskt sen det tog slut? Saker ni köpt ihop etc. Hur kommunicerar man om sådant när båda är så ledsna och det sista man vill är att diskutera vem som ska ta vad och mycket man är skyldig. Ps. Jag bor kvar, han flyttar.

Grejen är att det var min lägenhet och mycket av det i lägenheten hade jag köpt, så majoriteten av sakerna ägde liksom jag. De grejer som vi hade köpt tillsammans eller som vi båda tyckte väldigt mycket om pratade vi om. Ingen av oss ville bråka kring det här (det är ju bara grejer) så oftast löste det sig ganska enkelt. Dom saker han verkligen ville ha kunde han väl få tänkte jag, det är inte hela världen. Och han verkade känna samma med det jag kände.  Bråk om pengar och materiella ting ger mig så jävla mycket ångest och då backar jag hellre 9 av 10 gånger. Men självklart förstår jag att det är en helt annan grej om man inte tjänar så mycket, är student etc. Men i vårt fall ville jag bara att vårt förhållande inte skulle sluta i ett tjafs kring en pryl och tack och lov verkade han tycka likadant.
Men om jag får ge ett tips så tycker jag att ni kan ses hemma i lägenheten och helt enkelt bara prata kring hur ni känner med grejerna. Och är det något som verkligen känns viktigt för båda får man fundera ut en plan. Att en av er helt enkelt bara får grejen eller att man köper grejen av varandra eller så. Kommer bli bra, men jag tror inte på att man ska vara småaktig och att allt ska vara ”exakt lika”. Det är på något vis omöjligt och kommer antagligen sluta med bråk och det kanske är värre än att få den där sleven typ.

hej

tycker det vore så kul om du skulle göra typ ett *reacting-inlägg* på gamla outfits/saker du har gjort kanske? men främst kläder pga minst jobbigt för dig att utvärdera kanske, samt väldigt kul att läsa. som då vi tittade tillbaka på din stil och du ba ”ful kjol”, det var konstigt underhållande och vore kul att se en liten sammanfattning av dina finaste/fulaste plagg genom tiderna enligt dig. du äger, pusskram
Hej och puss! Jag får det här förslaget i kommentarsfältet lite då och då av olika personer, och jag håller med om att det vore ett roligt inlägg! Men alltså – och detta kanske låter helt sinnessjukt – jag kan typ inte göra det? Jag tänker att dåtida Sandra hade blivit så himla ledsen om hon vetat att framtida Sandra skulle hålla på så med henne. Jag har haft många olika stilar men alltid känt mig fin – även om jag kanske inte skulle klä mig så nu. Men jag respekterar att jag som typ 23åring gjorde det och jag vill inte ta det ifrån henne med ett helt inlägg som är att skratta och peka. Eh. Förstår om detta makes no sense. Men så är det i alla fall. : )

home.

Hej coola du!!
En snabb fråga? Var kommer ditt köksbord från?
Ska sätta mig och leta i ditt arkiv nu men du/någon annan som vet kanske hinner före.
Väldigt fint och fin(?) storlek.
Kramkram
Det är från Habitat men några år gammalt. Men Habitat har väldigt många fina grejer. Finns online och har en butik i Skrapan på söder.


Om du drar dig ner till Göteborg igen, så kan jag rekommendera Ramen-ya vid Linnéplatsen! De har flera urgoda tonkotsu-ramen!! Och jag vet att du inte gillar kylan, men jag är så avundsjuk på er snö!! Ni behöver inte ens julpynta, typ. Har du förresten några tips på julbord i Stockholm? Hoppas du har det fint <3 heja Sandra!

Tack för tips! Jag är ingen julbordstjej men jag har sett att många bloggare varit på julbord på Gamla Riksarkivet och tycker det ser så otroligt fint ut där! Café Operas julbord är också väldigt fint och anrikt liksom (men säkert ganska dyrt). De har en magisk efterrättsbuffé. Och Berns har ett asiatiskt julbord! Kanske svarade på denna fråga försent? Felåt isåfall.



Sandra.
Jag kräver ett femtioelva mil långt kjol-inlägg.
Snälla??????
SJÄLVKLART har jag redan gjort ett sådant : ) Du hittar det här!

 

frågor och svar.

Här kommer lite Q&A! Jag har så långsamt internet här så jag kunde inte gå så långt bak och leta så det blev inte så många. Men om ni har ställt en fråga och verkligen verkligen är måna om att få ett svar kan ni fråga igen bara, jag är här.


Åh, vad för guldig eyeliner använder du? Ser så fint ut!

→ min guldiga eyeliner har fått ett eget inlägg en gång. Här!


Hey Sandra!

Please-please tell me that your books will be translated to English some day. I want to read them so badly because I have loved your blog for such a long time and even with google translator your texts are amazing.
Greetings from Estonia

→ Hey! Thank you so much, but this is not for me to decide. To get a book translated to English is extremely hard and very uncommon since so many books already are in English. It has to be super successful in their home country more or less. To get a book published in a another country a publishing house from that country has be interested, buy the manuscript and have it translated. That hasn’t happen for me yet. Cross your fingers ^^


jag är i samma sits som dig sandra, min kille dumpade mig för en månad sen och jag är helt förstörd. tack för att de delar med dig, det hjälper mig att förstå att om andra klarar så kommer jag också klara det. när det gör som ondast kan jag gå in här och påminnas attjag inte är ensam <3 men sandra, i alla mina relationer är det killen som har gjort slut. jag har försökt tänka ut varför men jag vet inte riktigt och de har bara sagt att de har slutat vara kär. men hur kan man sluta vara kär,eller tycka om nån man delat så mkt tid med?? tänker du att du har något att göra med dina breakups, de två senaste alltså? varför har de dumpat dig? vet du det? eller vet man inte det? har dina ex bara slutat vara kär i dig? tycker det är så konstig grej, man borde ju bara älska någon mer efter all tid tsm och när den första förälskelsen lagt sig. kan du ta upp detta sandra, förstår iförsig om det är för privat. men du hjälper mig så mkt. all kärlek ochs styrka till alla oss som är hjärtekrossade.

→  Ja, varför slutar folk vara kära i en? Hade jag vetat hade jag varit rik. Min terapeut sa att jag måste vända på frågan när jag undrade vad jag gjorde för fel. Att det kanske inte handlar om en själv. I det förra fallet föll han ju för någon annan, men det jag tänkt som kanske delvis kan stämma som jag tror båda mina senaste break-ups har gemensamt är att jag oftast förälskar mig i nyfikna, inte riktigt färdiga, hungriga-och-nya-på-livet unga män som under vårt förhållande växer upp till vuxna män med den där inneboende tryggheten som kommer med det. Och till sist verkar de vara redo för nya äventyr. Jag tror att jag i mitt nästa förhållande måste hitta en mer likasinnad. Ingen som placerar mig på en piedestal som allt eftersom åren går sjunker och när vi väl möts som jämlikar finns intresset inte kvar. Måste hitta någon som är stark redan nu, oängslig och totalt trygg och som inte ser upp till mig, hur härlig den känslan än är. Pallar inte ge någon allt och sedan se den personen vinka adjö och äntra världen med vuxet rotat självförtroende. Kanske inte alls svar på din fråga. Men kanske ett svar, eller en teori. Det är inget fel på dig i varje fall. Lova att inte tänka så, så lovar jag att inte göra det heller.


jag ser inte din header någonstans? vilket är lite störigt när man klickat via länk på facebook och vill komma till ”hela bloggen” och inte vara fast i bara inlägget, utan att behöva skriva in bloggadressen:)

→ Håller med! Ska ta upp detta med Metro. Jättekonstigt.


Har inte du en till bror? Fast det kanske är på din pappas sida bara?

→ Det stämmer! Jag har en halv-storebror på min pappas sida som heter Rickard. Vi växte upp som varannan helg-syskon hos min pappa. Nu var det flera år sedan vi sågs dock, mycket pågrund av att jag sa upp kontakten med min pappa. Det är inget jag pratar om i bloggen dock, så kommer inte svara på några frågor kring det. Så ni vet bara.


Måste påpeka att Alexis Biedel heter Alexis Bledel egentligen. Mmm ELLER HUR alltså alltid trott hon hett Biedel???? Typ alla jag känner också? Men googlar man så ba nä så har hon aldrig hetat. Kan ju vara att du skulle skriva Bledel men skrev fel också iofs

→  Oj va! Hade ingen aning!!


Har du tagit hem fler grejer från din lägenhet i New York än bara fåtöljen?

→  Ja! Skeppade hem allt i september. Vad jag tog med mig var alla tavlor, små grejer, min stringhylla, kuddar, fåtöljen samt soffbordet. Resten sålde jag eller gav bort till vänner. Soffbordet gick dock SÖNDER i transporten, sjukt ledsen över detta. Det var 1. rätt dyrt, och 2, väldigt fint och 3. perfekt stort för mitt vardagsrum. Se bild i detta inlägg.

Sandra Beijers webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Sanne Alexandra
Lifestyle
Tess Montgomery
Man
Kevin Triguero
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Petra Tungården
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Susanne Barnekow
Hälsa
Josefines Yoga
Home
Andrea Brodin
Hälsa
Träningsglädje
Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Makeup by Lina
Hälsa
Ida Warg
Mode
Chrystelle Eriksberger
Man
Marcus Schuterman
Man
Niklas Berglind
Man
Viktor Frisk
Man
Johan Hurtig