Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

kärlek.

jag samtalar om kärlek med Alain de Botton.

I det senaste numret av kulturnyhetsbrevet Culte samtalar jag om kärlek med Alain de Botton.
Jag recenserades hans bok Kärlekens Väg i bloggen för någon månad sedan om ni minns?

Alain är en schweizisk författare och filosof bosatt i London och hans böcker är översatta till över 20 språk.
Hans texter har ett fokus på kärlek och relationer, oftast ur en existensiell vinkel.

Intervjun är på engelska och jag frågade egentligen allt jag funderade på och Alain svarade utförligt, ibland sorgligt men alltid eftertänksamt. Vi pratar om den kreativa själen är någon som sörjer längre, om det faktiskt går att komma över någon, om man kan vara kompis med någon man älskat och mycket mer.

Tycker det blev ett fint samtal.

FINNS ATT LÄSA HÄR.

 

Translation. A discussion about love I had with Alain de Botton. Read here (in english you guys!)

vecka 16.

 

Det är något svindlande med rubrikerna på de här måndagsinläggen. Sexton veckor alltså? Sexton veckor sedan nyårsafton, sexton veckor sedan jag var någon slags stapplande bambiperson. Jag vet att en sorgeprocess inte direkt är linjär, men det är ändå nästan overkligt hur mycket bättre jag mår nu, än då.

Även om det fortfarande händer att man står i flygplatsköer och gråter och jag glömmer bort igen hur man andades i den där jävla fyrkanten kan det även gå hela dagar där jag mår bra från att jag vaknar till att jag går och lägger mig. En hel himla jäkla dag. Det trodde jag ju inte direkt skulle ske redan i april. Heja våren friskt humör.

Jag är fortfarande på franska rivieran och idag är det bara jag och Milla här i huset. Vi ska vila, gå på promenad, doppa tårna i havet och lyssna på sextiotalspop på högsta volym. Exceptionellt bra måndag om jag får säga det själv.

Imorgon reser jag hem.

 

vecka 14.

En gång för länge sedan, i oktober tvåtusensexton, var jag ännu ihop med någon.
Jag sov fragmentariskt, fick melatonintabletter i en näsduk av en kompis på en bar, slutade en dag rita hjärtan i imman på duschväggen. Jag promenerade runt i lägenheten, vankade fram och tillbaka i vardagsrummet, tände cigaretter vid 03 fastän jag sagt till alla att jag slutat röka.

Jag satt mittemot min mamma på en lunchrestaurang vid Strandvägen med handflatorna öppna på bordet och sa att jag var olycklig. Olycklig, för att något drog innanför bröstkorgen utan att jag kunde placera vad det var.

Jag bokade flygbiljetter och drömde om vackrare väder, jag klättrade in i hans t-shirts när han gått till jobbet och grät mot tvättmaskinen. Jag spann som en katt i hans händer och lagade spaghetti med köttfärssås som stod färdig när han kom hem.

– Varför tror du att du är olycklig? frågade min mamma enkelt och jag skakade på huvudet, drog runt med gaffeln i en skagenröra.
– Jag vet inte.

Och jag visste inte.
För dagar fortgår, slentrianmässiga sms med röda hjärtan skickas, en varm kropp sover mot ens rygg, någon håller en i handen på gatan. Jag lagade tacos, soppor, grytor, sallader och pastarätter som stod färdigt varje kväll när nyckeln vreds om i låset. Jag strök hans skjortor, vek hans jeans och gick runt, runt i lägenheten om nätterna.

Jag visste det inte ens när jag en kväll föll ner på sovrumsmattan och vädjade, förnedrat viskade vid hans fötter att han måste hjälpa mig.
– Du måste hjälpa mig. Snälla, hjälp, jag är så olycklig.
Och han såg ner på mig, skakade på huvudet, stängde sin vinterjacka och sa:
– Jag kan inte, Sandra. Jag kan inte.
Inte ens då förstod jag.

Tänk vad lätt det är att vara efterklok.
Att det skulle ta en lång, bister vinter och en total nedmontering för att förstå skillnaden mellan att kunna, och faktiskt vilja.

grisfötterna.

För ungefär fem veckor sedan gick jag till slaktaren i saluhallen vid Medborgarplatsen.
– Säljer ni grisfötter?
– Självklart. Hur många vill du ha?
– 2 kilo, tack.

Jag läste i receptet när jag kom hem att de skulle ligga i kallt vatten i tjugofyra timmar innan man kunde börja med tonkotsubuljongen. Två kilo grisfötter är obehagligt många fötter. Liknande människohud dessutom, fast klövar och lika stora som mina egna händer. Jag var tvungen att omstrukturera kylen för att få plats och fylla flera bunkar och kastruller för att allt skulle täckas med vatten. Kom på mig själv att viska förlåt när jag pressade ner fötterna och ställde i kylen. Det blev så tydligt att de tillhört grispersoner.

Tjugofyra timmar senare skulle klövarna klyvas på mitten och jag stod kallsvettig i köket med min vassaste kniv och försökte förstå exakt hur man klyver en fot när man inte ens vinner mot barn i armbrytning. Drog fingrarna över skelettet för att hitta en bra yta, grishuden var kall och knottrig.

Och precis då, när jag lyfte armen för att till slut ta mig genom köttet, ringde telefonen. Ett kort samtal och jag föll ihop och kom upp på benen igen i ett och samma andetag. Krackelerade och modellerades om till en person av pansar på ett knappt ögonblick. Öppnade upp balkongdörrarna, rökte fyra cigaretter på raken och skrek rakt ut.

När jag kom in i köket igen låg grisfötterna där i högar på min köksbänk.
Varför i helvete fick jag för mig att göra min egen idiotiska tonkotsuramen, tänkte jag och hävde ner dem i en ICA-kasse, de fick knappt plats, och bar ner dom till soprummet.

Sedan söp jag mig full i tre dagar, flyttade hem till mina föräldrar på söndagen, kom hem åtta dagar senare till en inrökt lägenhet. Och där låg ramenkokboken uppslagen på sidan 61 mitt på köksbänken. Och jag slog igen den, ställde tillbaka med de andra kokböckerna.
Aldrig mer.

Så.
Detta är ett öppet brev till de tre och en halv grisar som fick sätta livet till men vars klövar hamnade i ett soprum istället för i en soppa.
Förlåt. Det var inte med mening.

tio tv-karaktärer jag är kär i.

Chrissy postade en rolig lista med tio stycken tv-serieförälskelser. Jag snor den rakt av.
Utan inbördes ordning:


Jordan Catalano i Mitt Så Kallade Liv
Asså. Ingen är så het och så * plågad * som Jordan Catalano (som spelas av en ung Jared Leto). Denna stil bör btw komma tillbaka på killar. #chokerspåmän
Scenen när han tar Angelas (Claire Danes) hand i skolkorridoren är kanske det mest romantiska som någonsin visats på tv:



Daniel Desario i Freaks and Geeks
En av historiens mest välskrivna tv-serier det här! Så tråkigt att den bara gick en säsong. James Franco spelar slackern Daniel som hänger bakom skolan och röker och hånglar. Men självklart som alla svåra män i serier har han också ett djup och en osäkerhet – och kanske framförallt en godhet. Det kombinerat med hans enorma smajl gör att han är hemskt välkommen hem till mig.


Eric Northman i True Blood
Alexander Skarsgård spelar vampyren som förälskar sig i seriens huvudkaraktär Sookie och sen gör dom inget annat än ligger i olika skogsdungar. Man förstår aldrig om han är god eller ond men man är askär i honom pga också *plågad* och älskar Sookie besinningslöst.
Tips: se denna serie med en dejt så kommer ni ligga hela tiden.

4a53850e417b1f5e971e25526281c36d

Jess Mariano i Gilmore Girls
Jess är och kommer alltid vara Rorys mest vettiga pojkvän, även om han beter sig som ett as flera gånger (bu, säger en del om Rorys usla killsmak). Jess är den sorgsna, famlande bokälskaren i skinnjacka som tittar under lugg och har svårt att få ihop sina feelings. Jess jag kan rädda dig!


Peter Petrelli i Heroes
Mmm mer Milo Ventimiglia. I Heroes spelar han Peter Petrelli vars superkraft är att imitera andra superhjältars superkrafter. Låter weird kanske men se serien så kommer ni fatta. Säsong 1 är KANON (de andra not so much tyvärr, men vi behöver inte prata mer om det). Peter är ”the complex good guy” som bär på ett mörker. Dessutom med ett ärr i ansiktet. Peter nu hånglar vi

james_002
James Hurley i Twin Peaks
Okej jag börjar ju ana ett system här i mina crushes. Även James i Twin Peaks är den tysta, plågade, olyckligt kära motorcykelkillen som behöver tas hand om. Måste verkligen sluta falla för save me-dudes med käkben som går att skära tomater med. Så lättköpt och förutsägbar i min serie-crush-smak.
Nu blir det andra sorters killar på resten av listan:


Andy Dwyer i Parks & Recreation
Andy Dwyer (Chris Pratt) och April Ludgate (Aubrey Plaza) är tv-serievärldens starkaste par! Ingenting kan liksom sära på dom. Blir så varm och gråtig av sånt pga världen borde vara mer så men är det inte. Så fint att dom är totalt olika men att han aldrig ser någon annan än henne och tycker att hon är typ det coolaste som finns.

61150713a2ea49b8877ebfc0e8b94d05
Ross Geller i Vänner
Ross var min största kärlek när jag var tolv och inbitet Vänner-fan och så har det väl fortsatt. Och då syftar jag framförallt på säsong 1-3 när han och Rachel är som finast (och sorgligast). Alla lite nerdy tafatta killar med stort hjärta kan flytta hem till mig helst imorgon. Önskar mig lätt en Ross som pojkvän om jag någonsin blir ihop igen. Fast ska iofs aldrig mer bli ihop med någon, men kanske i nästa liv eventuellt.


Finn Hudson i Glee
Cory Monteith (RIP) spelar fotbollsspelaren som går med i skolans Glee-grupp och riskerar sin popularitet för att få sjunga. Från den första rutan var det som att mitt hjärta flög upp i halsgropen när han dök upp. Han är den enda i serien som inte har perfekt taktkänsla och skolad musikalröst, och hans fumlighet kombinerat med de breda axlarna och mörka ögonen: jag smälter. Hans kärlekshistoria med Rachel Berry (Les Michele) är så himla himla fin och extra fint är det att de var så kära utanför serien också. Det är så heartbreaking att Lea fortfarande ofta lägger upp bilder på honom på sin instagram <3


Jemaine Clement i Flight of the Conchords
Avslutar med en storfavvo i mitt hjärta: Jemaine i Flight of the Conchords. Han har något djuriskt över sig samtidigt som han är en sån typisk indiekille. Och så dialekten på det och självklart den otroligt märkliga humorn och förvirringen som uppstår i ungefär varenda scen av serien. Kanske är det polisongerna också. Plus att han kan sjunga.
Han tar vi!

 

Translation. 10 crushes from Tv series.

Sandra Beijers webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Sandra Beijer
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Vanja Wikström
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Linn Herbertsson
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Makeup by Lina
Home
34 kvadrat
Hälsa
Foodjunkie
Hälsa
Josefines Yoga
Hälsa
Fannie Redman
Man
Niklas Berglind
Mode
Chrystelle Eriksberger