Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

kärlek.

16 år (reprisinlägg från dec 2007)

När jag var 16 var jag kär i en pojke i min klass. Han hade mörkblåa ögon och spelade fotboll varje dag efter skolan på gården. Jag tyckte han var det vackraste jag någonsin sett. Ni ska se mina dagböcker, jag har säkert 50 sidor fyllda om honom.
Han skulle bara veta.
På helgerna hamnade vi alltid på samma fester. Han visste att jag gillade honom. Drog ner mig i hans knä, pussade mig på kinderna. Hans password till inloggningen på skoldatorerna var mitt namn.
Det här gjorde såklart att mina förhoppningar bara växte. Självklart till ingen nytta. Är man en sextonårig pojke betyder saker som inloggningen till ens skoldator inte så mycket mer än just det.
Jag stod på skolgården och kedjerökte efter lektionerna och tittade på honom när han spelade fotboll. Ibland struntade jag i att ha med mig en jacka till skolan så att jag skulle kunna be om hans halsduk.
Han hade en Djurgården-halsduk och jag tyckte den luktade helt fantastisk. Jag skrev dikter om den känslan (såklart) som finns någonstans långt bak i en flyttkartong på vinden.
En kväll på en fest hos någon klasskompis fann jag honom hånglandes i ett sovrum med ett tjej i parallellklassen. Jag stängde in mig på toaletten, dunkade huvudet mot dörren och bara grät. Mina kompisar tog hem mig och jag låg i fosterställning under fläkten och rökte cigaretter tills det blev morgon igen.
Jag var kär i den här personen i ett år. Det var olidligt.
Vi blev aldrig ihop. Jag flyttade till London och glömde bort honom.
Jag ser honom ute ibland. Känner ingenting.
"Jaha, där är han."

och så tänker jag på hans namn inringat i min dagbok och hur hjärtat nästan bultade genom kroppen när han satte sig bredvid mig på kemi-lektionerna.

hur några meningar ihop kan göra en andlös.

in an effort to get people to look
into each other’s eyes more,
the government has decided to allot
each person exactly one hundred
and sixty-seven words, per day.

when the phone rings, i put it
to my ear without saying hello.
in the restaurant i point
at chicken noodle soup. i am
adjusting well to the new way.

late at night, i call my long-
distance lover and proudly say:
i only used fifty-nine today.
i saved the rest for you.

when she doesn’t respond, i know
she’s used up all her words,
so i slowly whisper i love you,
thirty-two and a third times.
after that, we just sit on the line
and listen to each other breathe.

– ”the quiet world” av jeffrey mcdaniel

veckans fem

Mina fem mest romantiska ögonblick (så som jag minns dem)

1999

När jag slutade nian tyckte jag om en pojke som hette Peter. Han var kort, hade kolsvart hår och såg ut som en liten hamster. Fast på ett fint sätt.

Jag och mina vänner var fulla på skolavslutningen. Låg i en hög på Djurgårn, pratade osammanhängande och halsade ur ett billigt körsbärsvin.

Och så stod han där. Han hade ryggsäck på sig och var nykter. Vi hade inte sett varandra på 7 månader. Jag ramlade fram till honom.

– hej, sa han.

– hej.

– jag är påväg härifrån.

Han lutade sig fram och kramade mig. Länge. När vi släppte taget drog sig hans kind mot min och helt plötsligt kysste vi varandra för allra första gången och jag tänkte att det här är som i en film och all onyktra femtonåringar runt omkring mig slutade existera. Och vi kysstes kanske i fyra minuter och sen vände han sig om och gick. Och jag var tvungen att sätta mig ner i gräset för det kändes som om femtusen fjärilar skulle explodera i min mage. Jag har aldrig sett honom sedan dess.

2001

Jag var sexton och hade varit på hultsfred för första gången. Träffade en pojke som bodde i tältet bredvid och hade skorrande R och snedbena. Vi var lika långa och han var det sötaste jag sett. Vi låg i hans tält och explosionshånglade varenda festivalnatt. Sedan åkte jag hem. Skrev om honom i min dagbok. Fortsatte mitt liv i Stockholm som vanligt, tänkte inte så mycket mer på det.

Sedan blev det augusti och jag åkte till emmabodafestivalen. Så stod han där bara. Och han gick fram till mig och tog mig i handen. Och vi sa inget till varandra. Ställde oss och såg en david and the citizens konsert. Och helt plötsligt la han händerna om mina axlar och kysste mig.

Mitt sextonåriga hjärta stängdes nästan av. Sedan dess är jag hysteriskt svag för skorrande R.

2003

En gång dejtade jag en pojke som hette Sebastian. Han var lång och hade ett gulligt skratt. Vi firade nyår ihop 2002/2003.

Vi var på en hemmafest och min kompis hade druckit alldeles för mycket. När klockan var tre minuter i tolv satt jag nedanför sängkanten i ett pojkrum och höll i hennes hår när hon kräktes i en djup tallrik. Alla på festen hade sprungit ut på gatan för att titta på fyrverkerierna.

När jag kom ut stod alla och kramade om varandra och klockan hade blivit 2003 för flera minuter sen.

Sebastian gick fram till mig och utan att säga något började han långsamt räkna ner.

– Tio nio åtta sju sex fem fyra tre två ett.

och sedan kysste han mig.

2004

Jag och Tobias var ihop och jag skulle resa iväg till Vietnam i 6 veckor morgonen efter. Vi hade inte varit tillsammans så länge och jag hade fortfarande problem att titta honom i ögonen för att jag blev så överjävla knäsvag. På stereon spelades en blandskiva han hade bränt och helt plötsligt dansade vi tryckare precis som på mellanstadiet. Och det kom på en smiths-låt jag inte hade hört förut och han viskade textraderna i mitt öra.

”i don’t have much in my life, but take it. It’s yours.”

Och jag tänkte att nu dör jag.

2007

Jag och Tobias hade gjort slut. Vi hade varit ifrån varandra i en vecka och saknade varandra varje dag. För så är det i början när man gjort slut. Han hade fortfarande nycklarna till min lägenhet och när jag kom hem en dag efter skolan stod ett stort paket på mitt köksbord. Ett rosaprickigt med en stor grön rosett runt.

Så att du inte ska vara så ledsen, stod det på en lapp fastknuten i rosetten.

Och i paketet låg det dvdfilmer av regissörer jag älskar. Det låg klistermärken med rosetter och hundar, fotoalbum, en färgläggningsbok och tuschpennor och massa annat. Och allt var så himla precis mig och jag ringde och sa ”du kan inte ge mig det här, det är för fint.”

och han sa ”just därför.”

Sandra Beijers webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Dasha Girine
Home
Andrea Brodin
Hälsa
Träningsglädje
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Sandra Beijer
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Linn Herbertsson
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Fanny Ekstrand
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Elin Johansson
Hälsa
Foodjunkie
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Sanne Alexandra
Mode
Chrystelle Eriksberger
Man
Niklas Berglind
Man
Marcus Schuterman
Man
Viktor Frisk