Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

kärlek.

grisfötterna.

För ungefär fem veckor sedan gick jag till slaktaren i saluhallen vid Medborgarplatsen.
– Säljer ni grisfötter?
– Självklart. Hur många vill du ha?
– 2 kilo, tack.

Jag läste i receptet när jag kom hem att de skulle ligga i kallt vatten i tjugofyra timmar innan man kunde börja med tonkotsubuljongen. Två kilo grisfötter är obehagligt många fötter. Liknande människohud dessutom, fast klövar och lika stora som mina egna händer. Jag var tvungen att omstrukturera kylen för att få plats och fylla flera bunkar och kastruller för att allt skulle täckas med vatten. Kom på mig själv att viska förlåt när jag pressade ner fötterna och ställde i kylen. Det blev så tydligt att de tillhört grispersoner.

Tjugofyra timmar senare skulle klövarna klyvas på mitten och jag stod kallsvettig i köket med min vassaste kniv och försökte förstå exakt hur man klyver en fot när man inte ens vinner mot barn i armbrytning. Drog fingrarna över skelettet för att hitta en bra yta, grishuden var kall och knottrig.

Och precis då, när jag lyfte armen för att till slut ta mig genom köttet, ringde telefonen. Ett kort samtal och jag föll ihop och kom upp på benen igen i ett och samma andetag. Krackelerade och modellerades om till en person av pansar på ett knappt ögonblick. Öppnade upp balkongdörrarna, rökte fyra cigaretter på raken och skrek rakt ut.

När jag kom in i köket igen låg grisfötterna där i högar på min köksbänk.
Varför i helvete fick jag för mig att göra min egen idiotiska tonkotsuramen, tänkte jag och hävde ner dem i en ICA-kasse, de fick knappt plats, och bar ner dom till soprummet.

Sedan söp jag mig full i tre dagar, flyttade hem till mina föräldrar på söndagen, kom hem åtta dagar senare till en inrökt lägenhet. Och där låg ramenkokboken uppslagen på sidan 61 mitt på köksbänken. Och jag slog igen den, ställde tillbaka med de andra kokböckerna.
Aldrig mer.

Så.
Detta är ett öppet brev till de tre och en halv grisar som fick sätta livet till men vars klövar hamnade i ett soprum istället för i en soppa.
Förlåt. Det var inte med mening.

tio tv-karaktärer jag är kär i.

Chrissy postade en rolig lista med tio stycken tv-serieförälskelser. Jag snor den rakt av.
Utan inbördes ordning:


Jordan Catalano i Mitt Så Kallade Liv
Asså. Ingen är så het och så * plågad * som Jordan Catalano (som spelas av en ung Jared Leto). Denna stil bör btw komma tillbaka på killar. #chokerspåmän
Scenen när han tar Angelas (Claire Danes) hand i skolkorridoren är kanske det mest romantiska som någonsin visats på tv:



Daniel Desario i Freaks and Geeks
En av historiens mest välskrivna tv-serier det här! Så tråkigt att den bara gick en säsong. James Franco spelar slackern Daniel som hänger bakom skolan och röker och hånglar. Men självklart som alla svåra män i serier har han också ett djup och en osäkerhet – och kanske framförallt en godhet. Det kombinerat med hans enorma smajl gör att han är hemskt välkommen hem till mig.


Eric Northman i True Blood
Alexander Skarsgård spelar vampyren som förälskar sig i seriens huvudkaraktär Sookie och sen gör dom inget annat än ligger i olika skogsdungar. Man förstår aldrig om han är god eller ond men man är askär i honom pga också *plågad* och älskar Sookie besinningslöst.
Tips: se denna serie med en dejt så kommer ni ligga hela tiden.

4a53850e417b1f5e971e25526281c36d

Jess Mariano i Gilmore Girls
Jess är och kommer alltid vara Rorys mest vettiga pojkvän, även om han beter sig som ett as flera gånger (bu, säger en del om Rorys usla killsmak). Jess är den sorgsna, famlande bokälskaren i skinnjacka som tittar under lugg och har svårt att få ihop sina feelings. Jess jag kan rädda dig!


Peter Petrelli i Heroes
Mmm mer Milo Ventimiglia. I Heroes spelar han Peter Petrelli vars superkraft är att imitera andra superhjältars superkrafter. Låter weird kanske men se serien så kommer ni fatta. Säsong 1 är KANON (de andra not so much tyvärr, men vi behöver inte prata mer om det). Peter är ”the complex good guy” som bär på ett mörker. Dessutom med ett ärr i ansiktet. Peter nu hånglar vi

james_002
James Hurley i Twin Peaks
Okej jag börjar ju ana ett system här i mina crushes. Även James i Twin Peaks är den tysta, plågade, olyckligt kära motorcykelkillen som behöver tas hand om. Måste verkligen sluta falla för save me-dudes med käkben som går att skära tomater med. Så lättköpt och förutsägbar i min serie-crush-smak.
Nu blir det andra sorters killar på resten av listan:


Andy Dwyer i Parks & Recreation
Andy Dwyer (Chris Pratt) och April Ludgate (Aubrey Plaza) är tv-serievärldens starkaste par! Ingenting kan liksom sära på dom. Blir så varm och gråtig av sånt pga världen borde vara mer så men är det inte. Så fint att dom är totalt olika men att han aldrig ser någon annan än henne och tycker att hon är typ det coolaste som finns.

61150713a2ea49b8877ebfc0e8b94d05
Ross Geller i Vänner
Ross var min största kärlek när jag var tolv och inbitet Vänner-fan och så har det väl fortsatt. Och då syftar jag framförallt på säsong 1-3 när han och Rachel är som finast (och sorgligast). Alla lite nerdy tafatta killar med stort hjärta kan flytta hem till mig helst imorgon. Önskar mig lätt en Ross som pojkvän om jag någonsin blir ihop igen. Fast ska iofs aldrig mer bli ihop med någon, men kanske i nästa liv eventuellt.


Finn Hudson i Glee
Cory Monteith (RIP) spelar fotbollsspelaren som går med i skolans Glee-grupp och riskerar sin popularitet för att få sjunga. Från den första rutan var det som att mitt hjärta flög upp i halsgropen när han dök upp. Han är den enda i serien som inte har perfekt taktkänsla och skolad musikalröst, och hans fumlighet kombinerat med de breda axlarna och mörka ögonen: jag smälter. Hans kärlekshistoria med Rachel Berry (Les Michele) är så himla himla fin och extra fint är det att de var så kära utanför serien också. Det är så heartbreaking att Lea fortfarande ofta lägger upp bilder på honom på sin instagram <3


Jemaine Clement i Flight of the Conchords
Avslutar med en storfavvo i mitt hjärta: Jemaine i Flight of the Conchords. Han har något djuriskt över sig samtidigt som han är en sån typisk indiekille. Och så dialekten på det och självklart den otroligt märkliga humorn och förvirringen som uppstår i ungefär varenda scen av serien. Kanske är det polisongerna också. Plus att han kan sjunga.
Han tar vi!

 

Translation. 10 crushes from Tv series.

att hantera ångest.

tumblr_nmgcwsc5n71rkb3rzo1_1280

– dorothy koomson



Fina Sandra!

På tal om andra lifehacks – vad gör du för att bota ångest? Du kanske har skrivit om det förr, men skulle vara skönt att läsa ett inlägg där man bara får höra hur någon annan hanterar sin ångest. Steg för steg typ. Du har ju säkert en annorlunda ångest än vad jag har (EXTREMT existentiell för min del, för det är så himla kul att ha). Kanske går det i perioder. Men det är iaf något jag tror att många skulle uppskatta. Puss


Hej och puss.
Självklart kan jag skriva lite om det. Jag jobbar just nu ganska mycket på att förstå min egen slags ångest. Ibland är jag bra på det. Ibland är jag helt sinnessjukt dålig.
En sak som jag tror varit bra för mig, som jag insett bara på sista tiden, är att erkänna för mig själv att jag just nu faktiskt har ångest.
Jag har tänkt så länge, det är bara ett break-up folk har det värre skärp dig.
Men tyvärr är det ju så bara nu. Att jag inte är särskilt lycklig.

En klok läsare skrev såhär till i kommentarsfälltet förra veckan och jag tyckte det var så himla fint:

Hade en så fucking pissig helg härom veckan och mådde sämre än nånsin och det skrämde mig så himla mycket men tänkte dela med mig av en fett banal grej en vän sa till mig som ändå hjälpte mig sjukt mycket: det är inte farligt. Det är inte farligt att känna saker även om det e jobbigt och en tror att allt håller på att gå under och rasa men det gör inte det, det är inte farligt <3″

Så sant. Det är inte farligt och därför är det okej. Man får vara ledsen ibland, man ska nog det till och med.

Här kommer lite olika strategier jag använder mig av när huvudet börjar krampa och krympa. Och obs, jag vill inte förringa någon som lider av depression etc. Jag vet att det finns så himla många som har det värre och att min lista säkert är banal. Men kanske kan den hjälpa någon.

Ta sig ut.
Ut med dig bara. Förra veckan snittade jag på en mils promenad om dagen. Säger högt till mig själv: Nu går du ut, Sandra. Du har en kvart på dig att ta dig ut i trappuppgången.
Och sen tänker jag att jag får köpa en to-go-kaffe när jag väl kommit ut ur dörren för att typ längta till något.
Man kan inte sitta inne, väggarna har en tendens att röra sig inåt.

Vänta ut det.
När det är extra jävligt och trycket kommer som en påse tungt varmt vatten i mellangärdet så knyter jag händerna, blundar och väntar ut det. Räknar ner från 30 och försöker tänka på bra saker.
Ett problem jag har haft allmänt är att den ”trygga plats” som jag tänkt på när jag haft svårt att sova, längtat hem när jag varit på resor eller varit rädd tidigare har varit morgnar i sängen med honom. Den platsen kan jag ju inte ha längre. Jag har ännu inte hittat en ny specifik plats men jag försöker tänka på typ gröna löv, sol genom gardinen, grus på gatorna. Våren är typ min nya trygga plats?
Jag tänker även ibland när jag inte kan sova/vaknar upp i natten av hjärtklappning att min säng är aaaaas-liten, typ får plats i nåns handflata? Vet inte riktigt varför detta hjälper men det gör det.

Läsa om andra som har ångest.
Man känner sig mindre ensam om man läser om andra som inte är så glada. Det märker jag själv när jag läser kommentarsfältet härinne, att många känner sig lättade över att jag är rätt ärlig kring mitt mående. Så njut av att jag mår lite kasst vetja! : D Hehe, nämen skoja, jag tror inte att det handlar om någon endaste form av skadeglädje utan känslan av att man gör det här ihop med flera andra.
När jag låg och hade söndagsångest för några dagar sedan hjälpte det mycket bra när jag scrollade på instagram och såg att Calle Schulman också hade det jobbigt.
Vi göre tillsammans!

Skriva ner det du tänker på.
Har världens längsta dagbok i anteckingsappen där jag skriver ner exakt det jag känner för stunden. Skriver även ner fiktiva samtal till honom så att jag inte ska ringa honom.

Ha en första-hjälpen-person.
Jag tror det är mycket viktigt (om det är möjligt alltså) att ha en person som man kan stödja sig på. Jag och min mamma bestämde att hon ska ringa mig varje dag tills jag mår bättre igen. Ibland pratar vi i en timme, ibland i två minuter. Men det gör att jag känner att jag inte är ensam i det jag känner och om jag faller kommer någon vara där. Det gör också att steget till att våga ringa när man är extraledsen blir enklare. Jag kan ofta känna att jag inte ska tynga ner någon, men i och med att jag och min mamma bestämt att jag får göra det med henne vågar jag stödja mig mer mot henne.
(Tack mamma för att du finns. <3)

Gå i terapi.
Om man har möjlighet att göra detta hjälper det mycket att gå och prata med någon professionell. Jag har stor respekt för min terapeut och lyssnar därför särskilt noggrant på henne. Hon har ju hört tusentals människors historier om ångest. Vi jobbar en del med panikstrategier eftersom jag lyckats hamna i sådana ibland. Hon sa också till mig förra veckan att jag liksom inte ska känna mig stressad. Tre månader är en kort tid. Man får vänta lite till och det kommer gå bra att vänta lite till.

Andas.
En timme i taget. Det kommer gå över, det tar lite tid bara. När det är som allra värst – en kvart i taget.
Det är inte farligt

två mycket viktiga frågor om feelings och hångel.


ur egenmäktigt förfarande av lena andersson


HUR GÖR DU? hur hittar du killar att hångla upp bara sådär? jag har varit singel i hundra år men sånna grejer händer mig typ aldrig. var hittar en sånna killar


Asså jag tycker det finns söta killar lite  överallt? Stockholm har den här planetens vackraste män helt klart. Jag har faktiskt skrivit en hångelguide en gång. Här kommer den igen:
Mitt bästa handfasta sätt för att få kyss på fest: Ställ dig 10 centimeter närmare killen du vill kyssa än vad du skulle göra med en kompis när ni pratar. Rör vid honom ganska ofta och håll då kvar handen någon sekund längre. Det räcker om det är på hans axel eller midja. Le mycket, titta rakt in i hans ögon. Återgäldar han dina rörelser, alltså ler mycket, backar inte när du står lite för nära etc, ja då är han med största sannolikhet sugen. Växla då mellan att titta in i hans ögon och på hans mun. Ögon -> mun -> ögon -> mun. PANG BOM HÅNGEL. I alla fall typ nästan alltid! Ledord för hur man kysser någon är mjukt och försiktigt till en början, då kommer det bli bra.


Sandra, när du gjorde slut med din första pojkvän, var det likadant då att du slutade vara kär? Undrar om det var likadant som med L och M fast omvänt. Eller helt annorlunda pga att ni var unga och lätt att man växer ifrån. Jag blev dumpad på samma sätt som du efter en fyra år lång och självklar ”elsaochpontus relation” (alltså som verkar perfekt självklar och trygg) och nu tänker jag mycket på dig och på hur jävla jobbigt det är för oss nu och att jag absolut inte tror på en enda relation. ingen sitter säkert så för mig är det fan inte värt det att bygga upp något med någon. Hoppas jag blir tokkär och glömmer min pessimism. Btw ett rebound hjälper mot panikledsenhet. men var ärlig med hen/dem och ta inte en bara för att utan någon som det på riktigt finns kemi med. Men det där vet ni redan


Hej!
När jag och Tobias gjorde slut var det för att jag slutade vara kär, det stämmer. Men jag var också 22 år gammal och visste att jag inte var redo för att vara ihop resten av mitt liv. Mitt hjärta längtade efter äventyr, nya killar, hångel och resor. Samtidigt började vi båda växa åt olika håll, jag pluggade reklam och ville hänga på Riche och dricka öl med hipsters typ och han ville gå på technoklubb och promenera i skogen. Efter ett ganska dåligt halvår drabbades jag av panik en kväll när vi satt och kollade på TV och ba ”det här kan inte vara mitt liv för alltid? det går inte!?” och så reste jag mig upp och gick ut och blev full på Berns och dansade till stängning med två kompisar och dagen efter gjorde jag slut. Det var brutalt och ganska omoget men jag får skylla på att jag var ganska ung. Jag kom sedan att ångra detta break-up för att han träffade en ny ganska fort och rollerna omvändes. Jag bad på mina knän att han skulle ta tillbaka mig men det gjorde han aldrig. Vilket också var bra, det var inte meningen att det skulle vara vi. Här är min dagbok från den tiden. Vi har en bra relation numera, är väldigt glad att just han var min första stora kärlek och ser tillbaka på det vi hade som något väldigt fint.

Efter honom har jag ju då haft två seriösa förhållanden till. Jag och Ludvig var ihop i fyra och ett halvt år och jag och Magnus i tre och ett halvt. Efter varje break-up har jag varit väldigt utmattad och känt (och känner) den hopplöshet du beskriver. Är det värt detta? Orkar man? Hur ska man våga lita på att man inte ska bli lämnad igen?

Svaret på denna fråga är enkelt. Man orkar för att man måste. Man orkar för att livet är kort och bara ett enda och att våga ge sig hän åt någon och älska innerligt slår det mesta jag varit med om. Att leva ett liv utan att våga är inte ett alternativ. När man ligger där på dödsbädden så vill jag tänka:
Jag har älskat mycket starkt och jag har därför blivit mycket sårad. Jag har sörjt med hela min kropp för att precis så kär har jag också varit, att fallet behövde bli stort. Och ändå vågade jag älska igen. Lika starkt, ännu starkare. Och jävlar vad värt det var.

bakishångel, en kanin och ett museum där någon gammal rik person bott.

1
Jag trodde aldrig jag skulle ta mig igenom alla 510 kommentarer, men här kommer nu den sista delen av det finaste som hänt er 2016. Håll till godo!


JAG HAR FÅTT EN NY KOMPIS!!! fattar inte hur det kan va en så stor grej när jag är 22, lyckligt kär, har kul kompisar osv men hon fattades!!!


Jag och en gullig kille låg och bakishånglade, jag med gårdagens eyeliner utsmetad och mascara på kinden. Plötsligt stannar han upp och tar tag i mitt ansikte, tittar på mig och säger: ”Fan, vad snygg du är”.


jag började på ett gymnasium i en annan stad förra året och nu bor jag i en trea med min bästa vän. vi hade fest i onsdags och inte en enda människa satt i soffan och såg uttråkad ut på hela kvällen. vi skreksjöng, hoppade i sängar och dansade. dagen efter fick jag skrikskäll i 5 minuter av en granne men det gjorde ingenting för jag tänkte bara på hur den populäraste killen i klassen över mig sa att vi hade årets bästa fest.


Att jag köpte en kanin tillslut, precis när allt annat i livet var så hemskt. En perfekt liten tuss med len päls och öronen ståendes åt varsitt håll. Som skuttar omkring, pussar mig i ansiktet och somnar på min mage. Älskar henne.


Härom dagen såg jag mitt ex som dumpade mig för tre år sen. Han såg så himla tråkig och ful ut och jag blev alldeles skrattig i hela kroppen. Jag tänkte att vad skönt att han dumpade mig ändå.


När det regnat konstant en hel dag, alltså verkligen himlen-öppnar-sig-regn och jag har glömt paraply hemma och det enda som skiljer mig från regnet är min genomblöta dyngsur kommer en tjej fram och frågar om jag vill dela paraply. Vi skulle åt samma håll, hade båda amerikanska pojkvänner och hatade svenskt väder (även om vi kunde konstatera att det hade varit mysigt OM det hade regnat istället). Älskar snälla människor. Älskar dessa syrror som finns överallt.


Efter sex år tillsammans så gjorde han slut med mig utan förvarning. Hela sommaren var nattsvart och jag trodde att jag aldrig skulle bli glad och pepp igen. Men så vågade jag mig ut på Tinder och började dejta en så himla snygg, smart och rolig kille. Kollar på honom och ba ”fy fan att jag får ligga med honom vilken jävla fest, jag har inte varit såhär kåt på flera år.


Träffade en kille på bussen, vi hade ögonkontakt hela resan och när vi senare hoppade av på samma station började vi prata och då kysste han mig, fast han inte ens kände mig.


Vi gick på ett museum där någon gammal rik person bott. Sen frågade jag vad han ville göra sen och han sa att han tyckte att vi skulle åka hem till honom och hångla. Så då åkte vi hem till honom och hånglade i tre och en halv timma och sen åkte jag hem och gick ut på gay-cabaret-show med mina bästa kompisar.

 

photo source.

Sandra Beijers webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Mathilda Weihager
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Petra Tungården
Home
Andrea Brodin
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Linn Herbertsson
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Emma Danielsson
Home
34 kvadrat
Mode
Pamela Bellafesta
Hälsa
Josefines Yoga
Man
Niklas Berglind
Hälsa
Fannie Redman