Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

tankar.

vecka 13.

Tänk! Våren kom!
Jag drömde att träden nedanför min balkong blommade med enorma solrosor men att jag inte fick till en bra instagrambild : /
Idag känner jag mig tyvärr trött och lite sjuk. Kan bero på att jag hade efterfest till sex på morgonen i lördags och inte respekterar mitt halsont. Ska tillbringa dagen med att vila med balkongdörrarna öppna och inte få för mycket fomo över att det är sexton (!) grader ute. Senare den här veckan är full med saker så måste ju bli frisk. Alexandra fyller år, är bortbjuden på middag, ska till Växjö och föreläsa (kom!), jag ska klippa mig, ta tag i ett roligt skrivjobb och säkert nåt annat jag glömt.

Okej, måste stänga ner datorn nu. Hörs snart igen. <3


picture source.

en tisdagslista.

provence.

Tre saker du älskar:
1. Mozzarella.
2. Vår.
3. Hundar.

När grät du senast?
I söndags.

Vad skrattade du åt senast?
I söndags när jag åt middag hos mina föräldrar och min lillebror skulle beskriva mitt kompisgäng och jag tyckte det lät så knasigt och bra.

Har du en bra hårdag?
Inte direkt för att min målare kom idag (måndag) 07.00 och det hade jag glömt så jag bara flög upp och ut ur lägenheten.

Säg något fint du funderar på?
Hmm som jag funderar på. Förälskelsens första fas är så fin tänker jag ibland. De trevande smsen, att inte veta, att längta efter varandra. Att tycka om någon så himla mycket men ännu inte riktigt känna varandra. Att vakna med ett surr i bröstet. Jag försöker tänka ganska mycket att det är ju ändå något bra och fint att se framemot och som förhoppningsvis kommer hända mig igen? Att det finns framför mig, det är fint. Oklart dock hur en 17 ska våga släppa in en annan människa igen, men det löser väl sig, allt löser sig.

Ditt livsmål?
Följa hjärtat, våga mycket och ha det så roligt som möjligt.

Beskriv rummet du är i?
Jag sitter på min kontorsplats vid ett skrivbord med utsikt över en av Södermalms gator. Ganska stökigt skrivbord med många vattenflaskor och böcker på typ.

Var vill du vara om sex år?
Jag vill skriva och resa och ha en gullig hund.

En sak du önskar dig?
Att jag snart kan få klämma en finne jag har på kinden som gör så ont 😬

Det senaste du åt?
En smoothie från Urban Deli på mango, kokosgrädde, lime och ingefära. Var god!

Hur blir din sommar i år?
Planerar att inte vara i Stockholm ett endaste dugg och bara resa runt med vänner, läsa böcker och dricka rosé. Frankrike, Italien och Spanien blir det.

Vad gjorde du för exakt fem månader sedan?
21 oktober: Jenny fyllde år och hade fest.

kan du bjuda på någon teaser inför kommande blogginlägg?
Har inte planerat veckans blogginlägg överhuvudtaget! Mycket olikt mig, men jag kommer lösa det do not worry

Vad är viktigt i ett förhållande?
Att man skrattar åt samma saker, att man hånglar ofta och mycket. Att man litar på varandra. Att vara snäll och respektera varandra.

Vad är viktiga egenskaper hos en partner?
Trygg, stabil, självsäker, intensiv, rolig, snäll, generös.

Vem kysste du senast?
En i söndags som var gullig mot mig och min ångest.

Har du något onödigt du gör?
Biter på naglarna, röker cigaretter.

Vad är det sämsta med denna vecka?
Att jag måste gå upp så tidigt pga målare! Men det är det ju värt i slutändan såklart.

vad ska du göra i höst?
Skriva på bok tre på någon annan plats på jorden än Stockholm, må bra! Jävlar vad bra jag ska må i höst har jag bestämt.

vad har du i ditt kylskåp?
Just nu har jag körsbärstomater, grönkål, mozzarella, creme fraiche, folköl, potatis och champagne.

 

vecka 12.

För ungefär fem veckor sedan gick jag till slaktaren i saluhallen vid Medborgarplatsen.
– Säljer ni grisfötter?
– Självklart. Hur många vill du ha?
– 2 kilo, tack.

Jag läste i receptet när jag kom hem att de skulle ligga i kallt vatten i tjugofyra timmar innan man kunde börja med tonkotsubuljongen. Två kilo grisfötter är obehagligt många fötter. Liknande människohud dessutom, fast klövar och lika stora som mina egna händer. Jag var tvungen att omstrukturera kylen för att få plats och fylla flera bunkar och kastruller för att allt skulle täckas med vatten. Kom på mig själv att viska förlåt när jag pressade ner fötterna och ställde i kylen. Det blev så tydligt att de tillhört grispersoner.

Tjugofyra timmar senare skulle klövarna klyvas på mitten och jag stod kallsvettig i köket med min vassaste kniv och försökte förstå exakt hur man klyver en fot när man inte ens vinner mot barn i armbrytning. Drog fingrarna över skelettet för att hitta en bra yta, grishuden var kall och knottrig.

Och precis då, när jag lyfte armen för att till slut ta mig genom köttet, ringde telefonen. Ett kort samtal och jag föll ihop och kom upp på benen igen i ett och samma andetag. Krackelerade och modellerades om till en person av pansar på ett knappt ögonblick. Öppnade upp balkongdörrarna, rökte fyra cigaretter på raken och skrek rakt ut.

När jag kom in i köket igen låg grisfötterna där i högar på min köksbänk.
Varför i helvete fick jag för mig att göra min egen idiotiska tonkotsuramen, tänkte jag och hävde ner dem i en ICA-kasse, de fick knappt plats, och bar ner dom till soprummet.

Sedan söp jag mig full i tre dagar, flyttade hem till mina föräldrar på söndagen, kom hem åtta dagar senare till en inrökt lägenhet. Och där låg ramenkokboken uppslagen på sidan 61 mitt på köksbänken. Och jag slog igen den, ställde tillbaka med de andra kokböckerna.
Aldrig mer.

Så.
Detta är ett öppet brev till de tre och en halv grisar som fick sätta livet till men vars klövar hamnade i ett soprum istället för i en soppa.
Förlåt. Det var inte med mening.

vecka 11.

Ända sedan jag var liten har jag skapat ett slags utifrånperspektiv för mig själv som gör att jag kan betrakta dom jobbiga saker som sker som om dom hände någon annan.
Det fungerar märkligt bra.
Man kan prata med människor om vad man går igenom utan att darra på rösten en endaste gång. Man kan gå upp på morgonen och få saker gjorda, borsta av sig mörkret som om det vore damm. Man kan skratta högst på en middag, svepas med in på ett dansgolv, titta någon djupt i ögonen.
Man kan till och med intala sig själv att man mår alldeles utmärkt.
Jag har ju kontroll över hela situationen där jag sitter utanför med full överblick.

Men vad man framförallt kan göra pågrund av denna skyddsmekanism är att se sig själv utifrån ett berättarperspektiv.
Och det är kanske därför jag skriver.
Ju närmare man kommer essensen av sin historia, de dramaturgiska bågarna och hur ens liv kanske inte ens är ett liv – snarare en film med en början och ett mitten och slut, desto mer äger man sina upplevelser. Man slutar vara någon som bara kastas runt och faller när det stormar som jävligast.
Nej, istället ställer man sig upp igen, och sedan en gång till, vecklar ut sin regissörsstol och pekar med hela handen.
Och därför orkar man vakna ännu en morgon, ta sig genom ännu en dag, fortsätta ännu ett liv.
Svårare än så kanske det inte är.

f4646f0b3c90e647e5ef3dd2f7cc3607

bildkälla: att skriva – marguerite duras 

vecka 10.

Hej.

Det är mars och dagsljus efter 17.00 och jag har köpt en ny soffa. Tre bra grejer.
Den här veckan händer en del:
Ikväll är det Stora Ljudboksgalan där jag har suttit i jury, på onsdag åker jag till Lerum och föreläser och dagen därefter föreläser jag i Solna. Utöver det ska jag hänga med kompisar, sjunga karaoke, kanske börja träna igen (lol vem lurar jag) och så har omslaget till min pocket blivit klart!
Visar senare.

Denna vecka har jag även varit singel i fyra månader och skulle nog vilja säga att jag har kommit över honom. På sätt och vis borde jag kanske nästan tacka honom över att det visade sig att han inte var den jag trodde, för man kan inte sakna någon man inte respekterar.
Och jag tänker heller inte sörja ett nästan fyraårigt förhållande och önska att det inte har hänt. Det blir för destruktivt för mitt eget mående och för obegripligt sorgligt. Man får tänka att livet bara är så: att bra och dåliga grejer sker och sedan lär man sig saker förhoppningsvis.

Dessutom har så himla mycket hänt i mitt liv som inte har med honom att göra under dom åren: som att jag gett ut två romaner till exempel. Eller köpt en lägenhet, tillbringat en vår i Paris, lärt känna massa nya människor, blivit frilans, gjort mig hemmastad i Stockholm igen etc.
Känner mig fortfarande arg, sårad och hög på adrenalin, men det är legitimt och inte konstigt. Kommer nog vara det ett tag och på många sätt är det en skön känsla att veta att prick ingen kan fucka med mig.
Jag bryr mig inte längre.
När jag läste ut I en klass för sig av Curtis Sittenfeld förra veckan så var det en mening på dom sista sidorna som jag fastnade för:

”Jag minns mig själv som olycklig,
och ändå var min olycka så skarp och förväntansfull;
sanningen att säga var den i sin energi,
inte helt olik lycka.”

403b0c3cf22bc97eb9412f676c40fbfb

picture source.

Sandra Beijers webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Sanne Alexandra
Lifestyle
Tess Montgomery
Man
Kevin Triguero
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Petra Tungården
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Susanne Barnekow
Hälsa
Josefines Yoga
Home
Andrea Brodin
Hälsa
Träningsglädje
Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Makeup by Lina
Hälsa
Ida Warg
Mode
Chrystelle Eriksberger
Man
Marcus Schuterman
Man
Niklas Berglind
Man
Viktor Frisk
Man
Johan Hurtig