Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

krönika: konsten att skaka om världar.

IMG_2551

Idag har jag skrivit en krönika i en bilaga i SvD som Friends har varit med och gjort. De ville att jag skulle skriva om barn och utanförskap.


Min lillebror var nio år när han började ta hem äldre barn till oss. De spelade tv-spel i hans rum och satt med vid middagsbordet, småpratade med mina föräldrar, tog en extra portion potatismos. Vissa gick i min klass och ofta var jag rasande för att han bjöd in dem. Varför drog han alltid hit dem som ingenting var värda? Tänk om någon trodde att det var MIG de umgicks med? Jag vägrade inse kopplingen. Vägrade förstå sambandet mellan alla dessa barn han så envist placerade i rummet intill mitt.

Jag var tre år äldre men han var mognare och lugnare på många sätt. Jag hade hariga ögon och oroade mig ständigt hur jag framstod, hur jag såg ut, om någon av de populära händelsevis gav mig en blick. Min lillebror vände dem ryggen och letade på den andra sidan. Han hämtade upp barnen som stod gömda bakom klätterställningen och han gav upp sin finaste glaskula till en pojke i min parallellklass som stammade så mycket att hans pappa ibland satt med på lektionerna. Och sedan kom de till oss. Fnissade högt över olika brädspel och bläddrade i serietidningar. Min bror gick fortfarande i lågstadiet men det verkade oväsentligt. Åldern spelade inte någon roll, jag lyssnade genom väggen hur skolans tystaste kille vred sig av skratt i hans säng.

Och så blev vi vuxna. Jag var tjugotre och han nitton år när vi satt på golvet på en fest. Jag nämnde hans räddningsaktioner i en förbisvepande mening, som en självklarhet, men han stannade upp mig.
– Vad menar du?
Och efter ett par ”men du vet han” och ”du minns väl när du” och ”i ditt rum så ofta” så slog det mig, han mindes inte. Han hade glömt bort. Den nioåriga pojken var bortträngd ur minnet, ersatt med något annat. Och jag upptäckte att det gällde inte bara min yngre bror, det handlade om de flesta runt omkring mig. De hade glömt, ersatts av nya versioner, som om de fötts som färdigpaketerade vuxna och det som hänt tidigare bara var något suddigt och vagt.

Men barnen gömmer sig i högsta grad innanför kostymerna. Jag ser de en kort stund bakom fiskdisken på ICA när en levande krabba rymmer från sin plats och en stressad mamma inte kan kväva sitt fnitter. De finns där, varenda en, trots måndagströtta ansikten i fyrkantiga byggnader. Och lika mycket finns de kvar på skolgårdarna. Hon som gömmer sig bakom klätterställningen, han som stammar så högt och ofta, och hon som smälte in i väggen, blandades ihop med den gråaktiga cementen för att till sist försvinna helt. Och när min bror en dag, bara för någon månad sedan, tog tag i min arm och utbrast, Sandra, jag minns nu, så är det långt mycket större än nästan allting annat. För hur ska vi annars förstå att även nioåriga pojkar med glaskulor kan skaka om världar, om vi inte ser den skrämda lilla personen inuti oss själva?

 

 

Translation. I column I written was published today. It’s about how terrifying it sometimes can be to be a kid, and how it might be important to remember that, even when you are an adult.

 

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
34kommentarer
  • Åh vad fint det här var Sandra!

    Lisen 2014-06-21 14:21:16 http://www.absolutlisen.se
    Svara
  • Tycker du borde ha en gilla-knapp eller hjärt-knapp eller liknande på din blogg(typ som fredrik backman och elaine eksvärd). Vill ju visa att jag gillar texten men känns lite enformigt att ”bara” skriva Vad fint (som många redan har gjort) eller krystat att tänka ut någon liknelse för hur fint det var. Jag kommenterar sällan av lättja men skulle oftare vilja visa min uppskattning på ett enkelt sätt.

    Cecilia 2014-06-21 00:19:19
    Svara
  • Fint skrivet!

    Sofia 2014-06-20 10:59:36
    Svara
  • Himla fint! <3

    Susanne 2014-06-20 07:28:36
    Svara
  • Åh, det går rysningar längs min rygg, Sandra. När jag läser spelas allt upp som en liten minifilm i mitt huvud & det är bara så bra!

    L I L I J A 2014-06-19 22:42:21 http://lilija.com
    Svara
  • fy farao vad fint skrivet Sandra.

    Shushan Yemane 2014-06-19 17:21:26
    Svara
  • Overkligt fint.

    Amanda 2014-06-19 10:42:04 http://instagram.com/nordinamanda
    Svara
  • Så fint!!

    Peter 2014-06-19 10:38:19
    Svara
  • Det här är bland det bästa du skrivit Sandra.
    Läser nästan allt du publicerar men den här gången hände något speciellt.
    Jag blir gråtig.

    Sluta aldrig.

    Maddelen 2014-06-19 09:54:14
    Svara
  • Skål för alla fina småbröder.

    Svara
  • Blev väldigt berörd av denna krönika. Det är så himla viktigt att bli sedd som barn och att få vara med i en gemenskap. Kommer så väl ihåg klumpen i magen när jag ibland kände mig utanför. Det du skriver om att din bror hämtade upp barnen som stod gömda bakom klätterställningen, SÅÅÅ bra! Och att leta på andra sidan, inte stirra sig blind på de mest populära personerna, de är oftast en minoritet och det finns massor av andra, härliga personer man kan umgås med istället. Heja dig!

    Christina 2014-06-19 08:09:48
    Svara
  • Du hade eg inte behövt nämna skrivkrampen, det gjorde nog bara att en tog på sig de ”kritiska glasögonen”.
    Men jag har ett boktips till dig: Låt vargarna komma, av Carol Rifka Blunt. Jag lovar att du kommer gilla den. Hennes sätt att skriva påminner en hel del om ditt :)
    Stor kram

    Juana 2014-06-19 03:49:04
    Svara
  • Herregud vad fint. Gråter nästan.

    Sandra 2014-06-18 22:55:15
    Svara
  • Det enda lite trista i det här blogginlägget var ”Har en sådan förbannad skrivkramp just nu, så inte det bästa jag skrivit liksom. Men ändå!” Svårt att läsa med ett öppet sinne när det står så. Men fattar ju om du själv känner så. Vi vet ju dock inte att du har skrivkramp, och det är en jättebra text. :) Precis som alla dina texter är. De griper liksom tag. Kram!

    Lise 2014-06-18 22:36:42 http://instagram.com/larsochlitelise
    Svara
  • Det där var superfint skrivet. Om barnen som gömmer sig i kostymerna och att det i alla oss finns nioåringar som ibland tittat ut.

    Manetflickan 2014-06-18 22:25:03 http://manetflickan.wordpress.com
    Svara
  • Tårögd. Ont i hjärtat. Skaver i själen. Så fin och sorgsen text. En text som inte kommer bli bortglömd. ”Åldern spelade inte någon roll, jag lyssnade genom väggen hur skolans tystaste kille vred sig av skratt i hans säng.”
    Älskar den meningen!

    sofia 2014-06-18 22:18:52
    Svara
  • åh!

    alma 2014-06-18 22:15:47
    Svara
  • du är bloggarnas håkan hellström. eller om det snarare är han som är musikens sandra beijer.

    anonym 2014-06-18 21:03:22
    Svara
  • Åh dör, rysningar överallt, så bra

    Emma 2014-06-18 20:55:10 http://www.flukturans.wordpress.com
    Svara
  • Så fint!

    Och vilken underbar bror du har. Så fin. <3

    Emma 2014-06-18 20:48:14
    Svara
  • Oerhört fint <3 Har du läst barnboken Snäll? Om inte, gör det. Den är helt fantastisk. Fattar dock inte att den är för barn, men det är den, och den är briljant.

    Madde Schwedaan 2014-06-18 20:34:02 http://www.MadsonArt.wordpress.com
    Svara
  • det här är något av det absolut bästa du har skrivit, Sandra.
    tvivla aldrig på ditt geni.

    ps. jag minns också. inte varje dag men om jag blundar kan jag känna tandställningen, jeanshalsbandet och deras skratt i korridorerna.
    puss + pop

    pamela 2014-06-18 20:30:33 http://www.pamcakes.blogg.se
    Svara
  • Tyckte jättemycket om den här krönikan Sandra! <3

    Fredrikapåvinden 2014-06-18 20:18:12 http://fredrikapavinden.com
    Svara
  • Så himla fint.

    Sandra. Förstår och vet hur frustrerande det är att ha skrivkramp eller sakna inspiration. Därför vill jag att du ska veta detta:

    Dina texter har räddat mig idag, precis som de gjort i 301 dagar nu. Tårarna som rinner när jag läser dina texter har orsakat vattenskador på mitt tangentbord men oj vad de har räddat mig.

    För 10 månader sedan blev jag dumpad och mitt hjärta krossades som en kristallkula kastad från Eiffeltornet. En nära vän länkade till ”hur man kommer över någon” och idag, 10 månader senare, kan jag den utantill. Idag är jag så galet pepp på livet och jag är så lycklig över att vara precis där jag är med de jag älskar. Men ibland kommer tårarna, knipet i magen och paniken över att han är i min hjärna igen. Det är i de ögonblicken som du drar upp mig över ytan.

    Att känna igen sig i den här texten och veta att du några veckor senare hade kommit över honom helt. Det får mig att andas så mycket lättare och det får djävulens snara att lätta sitt grepp runt mitt hjärta.

    ”jag såg en film i förrgår om kärlek.
    de blev ihop i slutet. blev kära. gifte sig och skaffade tjugotusen barn. De applåderade i salongen. Jag låg med huvudet mot knäna, skakade. torkade bort tårar på en smutsig vante.
    jag är inte kär i honom längre. jag önskar inte att vi var ihop igen. jag tänker inte på honom det sista jag gör innan jag somnar. han finns inte i mitt huvud när jag vaknar.
    jag står inte på nattklubbar med öl i handen och önskar att han var där.
    jag gör inte det.
    men ibland, när jag ser saker som påminner om honom, hur jävla lyckliga vi var när allt var som bäst; då saknar jag honom så att jag nästan dör.
    och jag tänker – vad är det egentligen som fattas? är det han? eller är det helt enkelt ångesten över att aldrig hitta någon mer som kittlar sönder mig i sängen?
    jag skrev i min dagbok:
    inga mer pojkar. inget mer på ett långt tag. du måste växa i dig själv nu sandra. du måste bli stark och orka mycket.
    jag är beroende av att hångla i pojksängar och ha någon som pussar mig över ansiktet. det gör att jag klarar en hel vecka.
    nu har det gått 18 dagar sen något sånt hände.
    abstinens.
    men jag överlever.
    så länge jag undviker romantiska komedier. ”

    Jag förstår att jag kanske aldrig kommer komma över honom helt men det gör ingenting för jag vet att jag alltid kommer ha dina texter och de kommer alltid rädda mig.

    Lovisa 2014-06-18 19:58:31
    Svara
  • Men vilken helt fantastisk lillebror!!!

    Amanda 2014-06-18 19:56:10
    Svara
  • Åh så vackert.

    Linda 2014-06-18 19:41:04
    Svara
  • Må si meg enig med de forrige kommentarene. HELT fantastisk tekst, gav meg både gåsehud og tårer i øynene. Du er flink, Sandra. Flink og klok.

    Elisabeth 2014-06-18 19:39:04
    Svara
  • Bland det finaste jag läst! Du är så otroligt begåvad Sandra!

    emy 2014-06-18 19:29:00
    Svara
  • Sandra?! Det här är så genuint och vackert.

    :') 2014-06-18 19:19:40
    Svara
  • Meget fint og meningsfuldt <3

    K 2014-06-18 18:19:45
    Svara
  • Ryser, fantastiskt fint!

    Ellen 2014-06-18 18:13:40
    Svara
  • Sa himla fint. Gashud. <3 din bror

    Serra 2014-06-18 17:57:34
    Svara
  • Inte det bästa du skrivit? Sandra, jag fick rysningar <3

    Cecilia 2014-06-18 17:00:31
    Svara
  • Vaddå skrivkramp? Det här var en av de finaste texterna jag läst.

    Matilda 2014-06-18 16:56:27
    Svara

senaste från Creative

Sandra Beijers webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Home
Sanna Fischer
Home
Andrea Brodin
Hälsa
Foodjunkie
Hälsa
Josefines Yoga
Creative
Sandra Beijer
Creative
Flora Wiström
Creative
Sandra Hjort
Lifestyle
Sanne Alexandra
Man
Kevin Triguero
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Elin Johansson
Mode
Chrystelle Eriksberger
Hälsa
Träningsglädje
Creative
Sara Edström
Mode
Fanny Ekstrand
Creative
Linn Wiberg
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
PT-Fia
Mode
Pamela Bellafesta
Mode
Emelie Wikström
Home
Julia K
Man
Viktor Frisk
Man
Johan Hurtig
Mode
Petra Tungården
Man
Marcus Schuterman
Man
Philip Conradsson
Man
Niklas Berglind
Mode
Linn Eklund
Home
Amelia Widell