Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

krönikor

novell: det händer nu.

Minns ni att jag är med i en norsk antologi om mens som kom ut i Norge i våras? 22 olika skribenter fick skriva varsin text på temat mens. Jag tänkte att det kunde vara intressant skriva en text där mens överhuvudtaget inte problematiseras. Där två personer ligger med varandra utan att det är någon big deal att hon har mens. Hon bara har det, som man har.
Jag frågade förlaget om det gick bra att publicera texten på svenska i min blogg, och det fick jag!
Den heter Det händer nu. Eller Nå Skjer Det på norska.

DET HÄNDER NU

När han äntligen står framför mig igen vet jag att det är nu som jag måste våga. Jag tänker inte fundera inte på var han har varit. Jag kommer inte bry mig om var han tillbringade sina andra fredagar eller lördagar de senaste veckorna och jag oroar mig inte för om han är på väg någon annanstans ikväll. Istället lägger sig ett tillfredsställande lugn inuti, som varm mjölk kanske. Det är nu det gäller. Han står i vardagsrummet vänd mot mig och drar handen genom håret. Han är kortare än jag minns honom men t-shirten drar över bröstkorgen på samma sätt som alla gånger förut. Som jag har fantiserat kring den där överkroppen. Hur den luktar och smakar, hur den känns under min handflata.

Jag tar av mig mina skor och går in i lägenheten. Jag står på tröskeln mellan hall och vardagsrum och väger på fotsulorna. I handen en plastpåse med folköl och den slår mot smalbenet: ett ljud som är ett löfte om en kväll jag fantiserat om i veckor. När han går mot soffan går jag efter honom, sätter mig bredvid och öppnar en av burkarna. Skummet rinner över kanten ner över mina händer och han sneglar åt mitt håll. Jag hade kunnat besvara hans blick, men inte nu, det är inte dags riktigt än.

Han pratar med någon, jag pratar med någon annan. Mellan våra ryggar finns en elektrisk brygga han ännu inte har noterat men jag känner hans doft genom alla lager kläder. Efter tre öl och två timmar formas ett dansgolv på vardagsrumsmattan och jag ställer mig upp och försvinner in i havet av människor. Vi dansar med händerna mot taket och basen bultar mellan mina revben. Jag biter mig i läppen och blundar, låter mig kastas omkring bland kropparna. Ölen stänker över mina handleder, klibbar sig under strumporna. När jag tittar mot soffan sitter han kvar. Han har vänt sig om med ansiktet mot oss, dricker vin direkt ur flaskan och tittar under lugg. Jag vet inte hur gammal han är. Hans nacke är ännu för bred för axlarna, adamsäpplet petar sig vasst ut. Proportionerna helt nya men blicken stadig, inpräntande. Sexton? Sjutton?
Jag måste ha honom. Jag måste våga.

När hans kompisar kommer in från köket sluter de sig kring honom. De ropar i hans öra för att musiken är så hög, flaskan skickas runt. Jag har förflyttat mig till den yttersta kanten av dansgolvet, lyfter bara fötterna till takten då och då. Inuti min klänningsficka vibrerar telefonen, sms som undrar var jag är, om jag inte ska följa med till den där efterfesten, fortsätta natten någon annanstans: längs med tunnelbanans linjer eller i någons soffa. Men det går inte nu. Inte nu, när det är så nära. När han äntligen fingrar i sin munktröja efter ett cigarettpaket vet jag är att det är dags. Jag följer honom längs med festens väggar och ut i trappuppgången. Han skjuter upp dörren till innergården med hela kroppen och håller sedan upp den för mig med vänster fot. Jag nickar mot honom som tack.

Vi står bredvid varandra i januarimörkret och hans tändarhjul är trasigt. Såklart det är trasigt. Jag kramar min egen tändare inuti min knutna näve, känner ett rysande välbehag längs med armarna när han till slut vänder sig om:
– Kan jag låna den där?

Vi tar hans cykel hem till mig. Jag lägger örat mot hans rygg när han skjutsar mig över gatorna. Hans halsduk slår mot min kind, hans bröstkorg som häver sig först upp och sedan ner över mina handflator. Den är precis som jag hade föreställt mig den. Utanför min port är hans andedräkt söt och sträv och jag sväljer den i djupa klunkar när han pressar sin mun mot min. Det söta sipprar sig ut och sedan in i alla organ, lägger sig som ett lent täcke över lungorna.

Vi klär tyst av oss ytterkläderna i hallen, jag lyssnar efter mina föräldrar men de hör oss inte. Jag drar fingrarna genom hans mörka hår, över nacken.

– Din nacke är så satans bred, säger jag och han skrattar och svarar tack med ett försiktigt frågetecken i slutet.
Han tar ljudlöst av mig min klänning. Han knyter upp mina skor. Han rör sig så lätt bland mina kläder, hakar loss och knäpper upp. Till slut står vi i bara underkläder, skrattar tyst och jag kan känna hur huden smälter ihop, hur jag blir en del av hans väldoftande.

Han ligger över mig i mitt flickrum och drar sin näsa utmed mina nyckelben, placerar tungan längs med gåshuden. Jag har gåshud precis överallt. Varenda synaps i mig har längtat efter den här tyngden, de där axlarna mot mina egna. Han lägger ett pekfinger innanför sömmen på mina trosor, mot höftbenet och försöker försiktigt dra av mig dem.
– Vänta, väver jag in i hans öra, jag måste bara hämta en grej.
Jag glider ur sängen, smyger genom rummen in i badrummet och tar fram en handduk. Efter att jag plockat ur tampongen står jag kvar framför spegeln och ser mig själv i ögonen. Bröstet är rödflammigt och hjärtat på väg ut ur kroppen. Det händer nu.

Han breder ut handduken över mitt lakan och sedan ligger vi med varandra. Först lugnt. Först metodiskt och kanske i takt med musiken på festen vi nyss lämnade. Men sedan i takt med oss, sedan i takt med pulserandet invid hans käkben, under min handled. Han väser små bokstäver in i mitt öra och kysser mig så djupt att jag inte vet vem av oss som är vem.  Det är ryckigt och vibrerande och han tar min hand, höjer ett förvånande ögonbryn och precis innan han kommer, innan vi kommer – slår han upp ögonen och tittar på mig. Det är som att pupillerna bränner hål i mina. De är helt nattsvarta och glittrar som någon mystisk jävla trolsk sjö någonstans ute i någon skog. Jag kan inte förklara det på något annat sätt, de är helt utomjordiska. Efteråt glider han ur mig och när han lyfter på täcket blänker det röda över handduken. Jordgubbsrött och smultronrött och klarrött. Han drar ett finger längs med insidan av sitt lår och visar det för mig.

– Jävlar, säger han. Du har märkt mig.

Jag svarar, med ett halvt leende, med munnen tätt mot hans,

Om jag har.


Boken går att köpa här.

 

Translation. A short story I wrote in a Norwegian anthology about periods.

krönika: ode till klippan.

column
Har skrivit en krönika i senaste numret av inredningsmagasinet Rum Hemma.

 

Jag skrev om Klippan. Sveriges antagligen fulaste soffa, men kanske ändå den som fått uppleva allra mest romantik. ^^

Finns ute i butik nu!

 

Translation.
This month I have a column in the Swedish magazine Rum Hemma.

författarfotografering.

Idag har jag porträttfotografering för min andra bok, den som kommer ut i höst!
Förra gången jag tog författarfoton till bok 1 bloggade jag min outfit som såg ut på detta vis:

Vilket resulterade i dessa foton tagna av Sara Moritz:
sandra2 Sandra Beijer

Det var nollgradigt ute och jag var väldigt förkyld, men jag tycker de blev himla fina ändå.
Idag tänkte jag se ut såhär:
wednesday outfit.

Jeanskjol (som behöver strykas) från Monki och collegetröja från Gant Rugger.

wednesday outfit.

Och en löskrage under från COS. På fötterna blir det nog mina rosa Timberlands.

Förhoppningsvis ska vi vara inomhus idag : )))

 

Translation. Today we are taking PR photos for my next novel and I am planning to wear this.

krönika: jag slösar inga fredagskvällar på mansplaining.

kronika

Idag hittar ni min sista krönika i Metro. Jag sa upp mig som kolumnist för ungefär en månad sedan och nu är det alltså dags.
Jag har haft mycket ångest kring de här krönikorna. Även om jag varit nöjd när de väl skickats in har vägen dit varit krångligare än vad den borde varit. Metro är en så jäkla stor dagstidning, jag nådde ut till en helt annan målgrupp och det fick mig att börja fundera på mitt krönikegrepp.

När jag var kolumnist för Aftonbladets Sofis Mode kändes det så självklart. Jag nådde ut till unga tjejer och jag skrev sådant jag själv hade velat höra och läsa som ung tjej. I Metro blev det inte lika självklart. Jag ville fortfarande rikta mig mot samma målgrupp, men nu blev det andra (framförallt män) som skulle tycka och kommentera (ibland snällt men oftast  tillrättavisande och ibland hotfullt). Har ingen lust med det ärligt talat.

Dessutom känner jag att i tider som dessa känns det typ fel att skriva om tonårsångest och feelings i en så viktig nyhetskanal. Jag är ingen politisk debattör och kommer aldrig att bli, jag är inte bra på sådana texter.
Och därför sa jag upp mig.
Jag kommer inte sluta skriva krönikor såklart och går fortfarande att anlita för sådana jobb, men jag är inte längre fast anställd kolumnist på Metro.
Puh. Lång text det blev.

Här kommer i alla fall den sista krönikan. Handlar om en av många nötter till killar jag har dejtat.
Läs HÄR eller här i sin helhet:

→→→→→→
Vi möts vid en bar på elfte gatan på Manhattan. När jag kommer dit står han utanför och röker, i smala svarta jeans och hatt. Jag är sju minuter sen och undrar hur många cigaretter han har tänt och släckt för att tajma mig rätt, för att kunna titta under lugg precis på det där sättet. Han säger att baren är Bob Dylans favorit, att det var här han drack sitt vin, skrev sin musik. Jag funderar på hur många tjejer han har tagit hit innan mig. Vi sätter oss vid bardisken och han beställer öl till oss.

Han börjar prata nästan genast, berättar om sitt jobb som musikproducent på något skivbolag, femton våningar ovanför marken i flashiga nybyggda lokaler. Han namedroppar hiphopartister och popsångerskor. Han säger att han jobbar hela nätterna, varje helg. Att han är en så otroligt upptagen person. Han frågar inte vad jag jobbar med men säger att han är förvånad över att jag har så många följare på Instagram. Jag tänker att han nog inte är så förvånad ändå, eftersom han inte frågar varför.

Han beställer in fler öl fastän jag inte har druckit upp och pratar om sin uppväxt i Connecticut. Han berättar om att som nittonåring flytta till New York, om kändisar han har träffat och jobbar med. Han radar upp familjemedlemmar och namn på skolor han har gått i. När jag tittar på klockan har det gått en och en halv timme och jag kan hans mormors förnamn men han vet nog inte ens vad jag heter i efternamn.

Han säger att jag är vacker, så otroligt vacker, och han tar av sig sin hatt och sätter den på mitt huvud. Han säger att han är bra på att kyssas.

När vi lämnar baren ringer han sin guy som vi möter upp i gathörn och köper gräs av. Sedan åker vi till mig. Det är jag som bjuder med honom hem och han säger att han älskar svenska tjejer för att de står utanför the dating rules. Jag nickar artigt men tänker att det sista jag vill ge honom är en godnattkyss och därefter åka hem. Jag tänker inte slösa bort min fredagskväll på en bar någon snubbe gillade på sextiotalet utan att få något i utbyte. Han röker sitt gräs i mitt fönster och berättar om hur han inspirerat en dj till en synthslinga i någon refräng. När han har rökt upp klär jag av honom hans kläder och ligger med honom i min soffa. Han säger att han gillar mig sooo much. Jag säger ingenting.

När vi vaknar morgonen efter lämnar han avsiktligt sin skjorta på mitt sovrumsgolv.

Jag säger,

– Glöm inte den där.

Och han skrattar förstulet och svarar,

– Jag lämnar den. Till nästa gång.

Jag tittar på honom, på skjortan, på hans beniga axlar under t-shirten och den där tillgjorda musikproducenthatten. Att han på riktigt tror att jag skulle vara intresserad av honom bara på grund hans manliga existens och excellens. Av hans mansplaining och tonårsskryt.

– Absolut säger jag. Lämna du din skjorta här.

Sedan ringer han mig i tre dagar och jag svarar inte en enda gång och ger bort hans skjorta till en annan snubbe.

 

Translation. My last column in the newspaper Metro.

krönika: en natt om året kan vi vara precis vilka vi vill.

metro

Veckans krönika skrevs sängliggandes i fyrtio graders feber, så ni får ta den för vad den blev. Handlar hur som helst om det som snart är här.
Läs HÄR, i dagens Metrotidning eller här i sin helhet:

Färgerna är många och i regnbågsskala: från mattgrått till nästan genomskinligt vitt. Paletten får plats i mina båda händer. Jag tittar på mig själv i spegeln någon sekund innan jag säger hejdå. Farväl för en stund, vi ses imorgon igen. Sedan tar jag penseln försiktigt mellan tummen och pekfingret, blöter i vatten och väljer en färg.

I sin garderob plockar hon fram de allra glittrigaste, mest färgsprakande kreationerna medan jag väljer lager på lager i svart sammet. Hon glöder när hon går förbi mig i ögonvrån, vecklar ut sig som en påfågel när jag tittar dit. Jag bygger öron, svarta som natten, av ståltråd och lösa tygremsor. Hon ställer oss båda framför sin helspegel sedan, suckar lyckligt och tar min hand.
– Alltså ser du. Ser du hur fucking jävla snygga vi är?

På tunnelbanan på väg dit känner jag hur osäkerheten stegvis klättrar tillbaka.
– Gud, jag känner nästan ingen på festen, säger jag.
Hon sitter mitt emot mig i rosa lösögonfransar och ler. Om jag för händerna mot huvudet är öronen där, hårda och omöjliga att missa.
– Ingen känner någon ikväll fattar du väl. Ikväll är alla någon helt annan.

Och hon har förstås alldeles rätt. För när vi öppnar ytterdörren och stiger in är universumet ett parallellt. Där står en dunig svan och skålar med Barack Obama. På dansgolvet har ett knippe färgkritor tagit varandra om midjan och rör sig rytmiskt till musiken. I köket står Marilyn Monroe och kedjeröker ut från fönstret, askar i ett spetsigt martiniglas. I hallen står han den där jag absolut inte vågar prata med, men idag är han ett stort mjukt blåbär, kramar mig så att jag sjunker in i det blå tyget.
– Du är det gulligaste djuret jag någonsin sett, säger han. Vad är du ens utklädd till.

Men jag är inte utklädd förklarar jag. Jag är det här ikväll. Och jag spänner ut mina klor, visar huggtänderna tills han tar ett steg bakåt. Sedan går jag mot vardagsrummet istället. Där har någon virat fast en diskokula i taklampan. Färgkritorna bjuder in mig i dansen, jag vickar med sammetssvansen, glömmer både mitt förnamn och efternamn. Tar en kyss av en särskilt lång och spänslig kanin, sväljer oliven i Marilyns höga drinkglas.

På vägen hem köper vi vykort som vi skriver, frankerar och skickar iväg innan vi ångrar oss. Det är ju inte vi som är avsändarna, det är våra tillfälliga nattpersonligheter. Jag somnar med svansen om kroppen sedan, vaknar till en helt vanlig söndag. Men om ett år, om prick 365 dagar, är det Halloween igen, och då kan vi vara precis vilka vi vill, vad som helst, hela natten.

Translation. A column in the Metro newspaper today.

Sandra Beijers webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Sanne Alexandra
Lifestyle
Tess Montgomery
Man
Kevin Triguero
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Petra Tungården
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Susanne Barnekow
Hälsa
Josefines Yoga
Home
Andrea Brodin
Hälsa
Träningsglädje
Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Makeup by Lina
Hälsa
Ida Warg
Mode
Chrystelle Eriksberger
Man
Marcus Schuterman
Man
Niklas Berglind
Man
Viktor Frisk
Man
Johan Hurtig