Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

krönikor

krönika: det pirrar i mitt ❤️

koko
Detta krönikeuppdrag är helt klart något av det gulligaste och mysigaste jag fått. Tidningen KOKO riktar sig till barn mellan sju till tolv år och de frågade om jag ville skriva om den allra första kärleken och hur den känns. Klart jag ville.

koko
Resultatet finns nu ute i deras senaste nummer!
Jag tyckte så mycket om att skriva till en liten person ♡

Jag minns tydligt hur det var att vara elva år och dödligt kär. Kärleken var så fylld av något slags skräckslaget: man ville inget hellre än att han skulle titta åt ens håll, men man skulle samtidigt gå under om han fick reda på hur man kände. Istället började jag samla på allt jag kunde hitta kring den här personen, egenheter och små spår han lämnat efter sig. Och skrev och skrev så att dagboken brann.
Kanske, om man samlat tillräckligt mycket, skulle det nästan kännas som att han var hos en.





Mer info om KOKO och var du kan köpa denna fina tidning HÄR!

krönika: vi ses i min nästa roman.

-

I senaste numret av Skriva som kom ut igår har jag skrivit en krönika om just skrivande. Om hur pennan är det farligaste vapnet av dom alla. Såklart. Vad annars.

-

Behandla folk med värdighet och respekt (det är inte svårt).
Och såra aldrig den som skriver.

Finns ute i butik nu.

novell: det händer nu.

Minns ni att jag är med i en norsk antologi om mens som kom ut i Norge i våras? 22 olika skribenter fick skriva varsin text på temat mens. Jag tänkte att det kunde vara intressant skriva en text där mens överhuvudtaget inte problematiseras. Där två personer ligger med varandra utan att det är någon big deal att hon har mens. Hon bara har det, som man har.
Jag frågade förlaget om det gick bra att publicera texten på svenska i min blogg, och det fick jag!
Den heter Det händer nu. Eller Nå Skjer Det på norska.

DET HÄNDER NU

När han äntligen står framför mig igen vet jag att det är nu som jag måste våga. Jag tänker inte fundera inte på var han har varit. Jag kommer inte bry mig om var han tillbringade sina andra fredagar eller lördagar de senaste veckorna och jag oroar mig inte för om han är på väg någon annanstans ikväll. Istället lägger sig ett tillfredsställande lugn inuti, som varm mjölk kanske. Det är nu det gäller. Han står i vardagsrummet vänd mot mig och drar handen genom håret. Han är kortare än jag minns honom men t-shirten drar över bröstkorgen på samma sätt som alla gånger förut. Som jag har fantiserat kring den där överkroppen. Hur den luktar och smakar, hur den känns under min handflata.

Jag tar av mig mina skor och går in i lägenheten. Jag står på tröskeln mellan hall och vardagsrum och väger på fotsulorna. I handen en plastpåse med folköl och den slår mot smalbenet: ett ljud som är ett löfte om en kväll jag fantiserat om i veckor. När han går mot soffan går jag efter honom, sätter mig bredvid och öppnar en av burkarna. Skummet rinner över kanten ner över mina händer och han sneglar åt mitt håll. Jag hade kunnat besvara hans blick, men inte nu, det är inte dags riktigt än.

Han pratar med någon, jag pratar med någon annan. Mellan våra ryggar finns en elektrisk brygga han ännu inte har noterat men jag känner hans doft genom alla lager kläder. Efter tre öl och två timmar formas ett dansgolv på vardagsrumsmattan och jag ställer mig upp och försvinner in i havet av människor. Vi dansar med händerna mot taket och basen bultar mellan mina revben. Jag biter mig i läppen och blundar, låter mig kastas omkring bland kropparna. Ölen stänker över mina handleder, klibbar sig under strumporna. När jag tittar mot soffan sitter han kvar. Han har vänt sig om med ansiktet mot oss, dricker vin direkt ur flaskan och tittar under lugg. Jag vet inte hur gammal han är. Hans nacke är ännu för bred för axlarna, adamsäpplet petar sig vasst ut. Proportionerna helt nya men blicken stadig, inpräntande. Sexton? Sjutton?
Jag måste ha honom. Jag måste våga.

När hans kompisar kommer in från köket sluter de sig kring honom. De ropar i hans öra för att musiken är så hög, flaskan skickas runt. Jag har förflyttat mig till den yttersta kanten av dansgolvet, lyfter bara fötterna till takten då och då. Inuti min klänningsficka vibrerar telefonen, sms som undrar var jag är, om jag inte ska följa med till den där efterfesten, fortsätta natten någon annanstans: längs med tunnelbanans linjer eller i någons soffa. Men det går inte nu. Inte nu, när det är så nära. När han äntligen fingrar i sin munktröja efter ett cigarettpaket vet jag är att det är dags. Jag följer honom längs med festens väggar och ut i trappuppgången. Han skjuter upp dörren till innergården med hela kroppen och håller sedan upp den för mig med vänster fot. Jag nickar mot honom som tack.

Vi står bredvid varandra i januarimörkret och hans tändarhjul är trasigt. Såklart det är trasigt. Jag kramar min egen tändare inuti min knutna näve, känner ett rysande välbehag längs med armarna när han till slut vänder sig om:
– Kan jag låna den där?

Vi tar hans cykel hem till mig. Jag lägger örat mot hans rygg när han skjutsar mig över gatorna. Hans halsduk slår mot min kind, hans bröstkorg som häver sig först upp och sedan ner över mina handflator. Den är precis som jag hade föreställt mig den. Utanför min port är hans andedräkt söt och sträv och jag sväljer den i djupa klunkar när han pressar sin mun mot min. Det söta sipprar sig ut och sedan in i alla organ, lägger sig som ett lent täcke över lungorna.

Vi klär tyst av oss ytterkläderna i hallen, jag lyssnar efter mina föräldrar men de hör oss inte. Jag drar fingrarna genom hans mörka hår, över nacken.

– Din nacke är så satans bred, säger jag och han skrattar och svarar tack med ett försiktigt frågetecken i slutet.
Han tar ljudlöst av mig min klänning. Han knyter upp mina skor. Han rör sig så lätt bland mina kläder, hakar loss och knäpper upp. Till slut står vi i bara underkläder, skrattar tyst och jag kan känna hur huden smälter ihop, hur jag blir en del av hans väldoftande.

Han ligger över mig i mitt flickrum och drar sin näsa utmed mina nyckelben, placerar tungan längs med gåshuden. Jag har gåshud precis överallt. Varenda synaps i mig har längtat efter den här tyngden, de där axlarna mot mina egna. Han lägger ett pekfinger innanför sömmen på mina trosor, mot höftbenet och försöker försiktigt dra av mig dem.
– Vänta, väver jag in i hans öra, jag måste bara hämta en grej.
Jag glider ur sängen, smyger genom rummen in i badrummet och tar fram en handduk. Efter att jag plockat ur tampongen står jag kvar framför spegeln och ser mig själv i ögonen. Bröstet är rödflammigt och hjärtat på väg ut ur kroppen. Det händer nu.

Han breder ut handduken över mitt lakan och sedan ligger vi med varandra. Först lugnt. Först metodiskt och kanske i takt med musiken på festen vi nyss lämnade. Men sedan i takt med oss, sedan i takt med pulserandet invid hans käkben, under min handled. Han väser små bokstäver in i mitt öra och kysser mig så djupt att jag inte vet vem av oss som är vem.  Det är ryckigt och vibrerande och han tar min hand, höjer ett förvånande ögonbryn och precis innan han kommer, innan vi kommer – slår han upp ögonen och tittar på mig. Det är som att pupillerna bränner hål i mina. De är helt nattsvarta och glittrar som någon mystisk jävla trolsk sjö någonstans ute i någon skog. Jag kan inte förklara det på något annat sätt, de är helt utomjordiska. Efteråt glider han ur mig och när han lyfter på täcket blänker det röda över handduken. Jordgubbsrött och smultronrött och klarrött. Han drar ett finger längs med insidan av sitt lår och visar det för mig.

– Jävlar, säger han. Du har märkt mig.

Jag svarar, med ett halvt leende, med munnen tätt mot hans,

Om jag har.


Boken går att köpa här.

 

Translation. A short story I wrote in a Norwegian anthology about periods.

krönika: ode till klippan.

column
Har skrivit en krönika i senaste numret av inredningsmagasinet Rum Hemma.

 

Jag skrev om Klippan. Sveriges antagligen fulaste soffa, men kanske ändå den som fått uppleva allra mest romantik. ^^

Finns ute i butik nu!

 

Translation.
This month I have a column in the Swedish magazine Rum Hemma.

författarfotografering.

Idag har jag porträttfotografering för min andra bok, den som kommer ut i höst!
Förra gången jag tog författarfoton till bok 1 bloggade jag min outfit som såg ut på detta vis:

Vilket resulterade i dessa foton tagna av Sara Moritz:
sandra2 Sandra Beijer

Det var nollgradigt ute och jag var väldigt förkyld, men jag tycker de blev himla fina ändå.
Idag tänkte jag se ut såhär:
wednesday outfit.

Jeanskjol (som behöver strykas) från Monki och collegetröja från Gant Rugger.

wednesday outfit.

Och en löskrage under från COS. På fötterna blir det nog mina rosa Timberlands.

Förhoppningsvis ska vi vara inomhus idag : )))

 

Translation. Today we are taking PR photos for my next novel and I am planning to wear this.

Sandra Beijers webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Vanja Wikström
Lifestyle
Elin Johansson
Mode
Petra Tungården
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Pamela Bellafesta
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Makeup by Lina
Hälsa
Foodjunkie
Hälsa
Fannie Redman
Home
34 kvadrat
Mode
Chrystelle Eriksberger
Lifestyle
Linn Herbertsson
Hälsa
Träningsglädje
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Hälsa
Josefines Yoga
Man
Niklas Berglind
Lifestyle
Sanne Alexandra
Man
Marcus Schuterman
Man
Viktor Frisk