Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

kärlek.

rostmackor, Mexiko och en bukis-shot.


Pyntar denna onsdagsmorgon med fler historier om bra saker ni varit med om på sistone. 
Blir så glad av dessa ❤️ del 1 här.

 


För fyra dagar sen köpte jag min första egna bil. Jag har döpt den till rostis dels för att den är en aning rostig men också för att den gör mig exakt lika glad som rostmackor.


I snart två år har det varit stormigt och ett rent helvete mellan mig och mitt ex. Fram tills nu i sommar när vi sågs på samma bröllop och där är det någon som mitt i natten skriker ”TRYCKARE!”, varpå mitt ex räcker sin får-jag-lov-hand, trycker mig tätttätt intill och ungefär pang sa det, så åkte vi tillbaka i tiden och allt kändes prick som när vi var lyckligast i världen ihop. Jag tror vi läkte just precis då. Äntligen!


Jag separerade från min sons pappa för ett halvår sedan. Jag har försökt laga det mysigt och fint i mitt nya hem där jag kommer att bo med sonen (som är ett år och åtta månader), och hade köpt lite nytt hem under dagarna han var hos sin pappa. När vi kommer hem från jobb och dagis sedan så utbrister han ”ny matta!” och ”nya diner (gardiner) mamma fiiiina diner!”. Jag tänkte börja gråta, han är inte ens två och märker sånt <3


Backpackade i Mexico med min kärlek och hamnade på en liten ö där ingen kan engelska, alla hundar som bor på ön släpps ut av sina ägare på morgonen och springer runt i gäng hela dagarna!! Solar och badar och blir klappade och matade. Gatorna är av sand och det finns inga bilar. En kväll åkte vi golfbil rakt ut i mörkret till en liten strand där vi hånglade i mareld under den stjärnklaraste himmel jag sett. En annan kväll ba näe men nu har vi gjort så mycket och sett så mycket, ska vi inte bara ligga inne? Så vi köpte hämtpizza och mexikanskt godis och bara låg i sängen å kollade på teve där alla pratade spanska och vi fattade ingenting men vad gör det.


Började hamna i fler och fler sammanhang med exet till mitt (numera f d) KK & tyckte det var lite stelt. Visade sig dock att hon är en STJÄRNA och vi klickar SÅ bra. En fest pratade vi ut om ev svartsjuka (none!) och nästa bjöd jag på en bukis-shot. Pojkar är skräp & systerskapet är så jävla bra. Så glad att jag hittat henne!


asså vafan!!! Jag skulle ju va supersingel nu, precis kommit ut ur ett 4årigt förhållande å så ba kommer den här snubben och ba knockar mig och är det sexigaste jag sett och ba jag vet inte vad jag ska ta mig till!! Vill bara lukta på honom hela tiden!!! Han lagar mat till mig och kliar på ryggen tills jag somnat fast jag egentligen inte vill somna för då betyder det att vi snart måste säga hej då igen :'((
så var man kär igen fast man trodde att det typ inte ens skulle gå
livet ändå


Att jag lärt känna en person med det bästa skrattet någonsin. Det liksom gurglar upp från magen och ekar genom hela rummet. När han tycker att jag är riktigt rolig (vilket han verkar tycka att jag ofta är) viker han sig dubbel av skratt och det är så fint. Numera går jag mest runt och tänker på honom och skrattet och blir helt varm i magen och längtar tills vi får skratta ihop igen. Antagligen ikväll.


Han lämnade mig i våras. Vi skulle flytta ihop framåt sommaren och jag trodde att han skulle fria när vi reste till italien. Istället kom han hem och berättade att han hade träffat en annan. Iskall, förändrad och hård. Jag föll genom isen, grät och kände skam i så många månader. Hur kunde jag inte förstå vad som skulle ske? Efter fem månader av mörker så började jag sjunga i bilen igen och förra veckan så sa min mamma att det var otroligt skönt och underbart att se att hennes dotter blivit sig själv igen. Det är det finaste som har hänt mig på ett halvår.


Jag jobbar på en skola med ensamkommande ungdomar från Afghanistan och har känt mig ganska maktlös, de här eleverna har ju ofta så hemska trauman bakom sig, hur kan jag göra något för att hjälpa. Men igår kom en av dem fram till mig i korridoren, gav mig en lång kram och sa”Tack för att du verkligen hjälpte mig med mina papper till csn ” och då förstod jag att jag inte måst förändra hela världen, ibland räcker det att vara den som visar var på blanketten man ska skriva sitt namn.


Vi satt i soffan jag och min sambo och han skrämde mig. Sen lutade han sig över min mage och sa ”kom ut snart så att jag kan lära dig alla sätt att skrämma din mamma” Jag höll på att börja storgråta över megasupergullet och hela min kropp fylldes av champagnebubblor


Fick min nya fullformatskamera igår.
Och min katt kan nästan säga mitt namn!

 

picture source.

den blomstertid nu kommer, sextiosjunde reserv och en Gunnar, 87.


Många fina små utdrag av olika liv kommer här.
Från när jag frågade i tisdags om det bästa som hänt er på sistone var.
Tack för att ni delar med er och berättar om saker som gör er glada runt omkring er <3 


Jag gifte mig med den snällaste och bästa jag vet i kyrkan där mina småsyskon döpts, min morbror och morfar begravts och jag sjungit ”Den blomstertid nu kommer” kanske 15 gånger och varit nervös lucia med obekväm ljuskrona


Kom in som sextiosjunde reserv på min drömutbildning. Stod vid brödugnen på jobbet och benen ba vek sig TOTALT. Var övertygad om att det var ett tekniskt fel i flera dagar, haha.


min kollega tog mig till ett café där han påstod det jobbade vackra män. mycket sant, spenderade min tid med att totalstirra ut den snyggaste människan jag sett (med kompletterande stirr+leenden tillbaka). efter att jag hittat honom taggad på caféts insta så följer+dmar jag honom, han ger mig sitt nummer och nu har vi dejtat i några veckor. våga internetstalka, det kan vara värt det


jag blev så så så förälskad. I någon jag inte kan vara med men ändå. Ingenting annat betydde något och nu vet jag hur det ska kännas.


Jag har flyttat till en ny stad för att plugga och mamma hade som en slump ett jobbuppdrag här denna helg och bodde på lyxhotell. Igår kväll skulle vi ses för sista gången på väldigt länge men så svarar hon inte i telefon vilket är ovanligt och klockan blir sent och jag blir sådär orolig som mamma blivit på mig på ett sånt där orimligt och läskigt vis.
Efter att jag involverat andra personer ringer hon till slut med sorg i rösten och säger att det bara varit en jobbmiddag som dragit ut på tiden. Jag börjar storgråta och hyperventilera av lättnad och hon fixar så att jag får komma cyklandes kl 1 på natten till hennes hotell och sova sista natten med henne. Nu har hon flugit hem och jag har ätit hotellfrukostvåfflor och om 45 minuter har jag upprop på läkarlinjen.


Fixade en skattjakt till killen jag är kär i. Var vaken flera nätter för att gömma ledtrådar runtom i stan, på ställen där folk rör sig hela tiden men liksom precis utom synhåll. Är normalt rätt feg i kärlek men här var det friskt vågat och jävlar allt vunnet. Han blev så himla glad.


Är ute och tågluffar i Europa vilket är väldigt roligt såklart men saknaden av min hund börjar snart bli olidlig. Tror han känner samma för mamma berättade att han går in i mitt rum hela tiden för att sedan sitta och vänta på golvet.


Jag har sommarjobbat inom hemtjänsten och den senaste månaden har vi fått en ny gumma att ta hand om, cirkus 93 bast men behöver ändå bara ett besök om dagen (+ ett på kvällen på söndagar). Jag har alltså bara träffat henne 4-5 gånger, men i söndags jobbade jag delad tur och skulle besöka henne både på morgonen och kvällen.
På det första besöket pratade vi om min backpackerresa jag ska åka på om 3 veckor och jag nämnde att torsdag är min sista jobbdag. När jag sedan kommer tillbaka på kvällen, går in i farstun och hälsar så börjar hon på en gång stappla iväg på sina onda ben in till köket och kommer kommer en stund senare tillbaka med en gigantisk Marabou som hon bestämt trycker ner i min hand.
Jag börjar protestera men hon tystar mig med orden ”Jag vill ge dig den här, för du är så… mänsklig. Förstår du vad jag menar? Och gladlynt, jag tycker verkligen om när just du kommer hit.”.
Då hade alltså hon ringt sitt barnbarn efter att jag åkt därifrån på morgonen och de två hade begett sig till affären för att köpa den här chokladen till mig!!!! DOG SÅ FINT :’)


i somras blev jag kär igen, på riktigt. Efter att jag och min fd sambo gjorde slut för tre år sedan trodde jag att jag aldrig kunde bli sådär galet jävla sprudlande kär i någon igen som jag hade varit i honom back in 2010. Han var min första kärlek och jag hade intalat mig att de känslorna var för unika, ouppnåeliga i en senare relation.
Har till och med haft kille därefter och försökte nöja mig med med att ”vara kär” på ett mer ”vuxet” sätt, någon slags halvtråkig partnerskap.
Men nu är jag lika jävla kär i min nya kille som jag var i min första kille för sju år sedan och det känns helt fantastiskt!


I början av sommaren tog jag mitt pick och pack och flyttade in hos honom. Och när sommaren tog slut en kväll och jag var tvungen att flytta ut, såg han på mig med ledsna ögon och sa
Det här har varit den bästa sommaren någonsin.”


När min farmor berättar att hon inte varit och motionssimmat på länge för att hon har varit upptagen med annat; hon har träffat en ”god vän”. Gunnar, 87 år, som var kär i farmor redan när han var 18 år.
Nu håller de varandra sällskap, ska åka till Italien ihop i oktober (”Vi får passa på – man vet ju inte hur länge till man kan vara ute och resa”) och hon är helt upp över öronen kär. Fantastiskt att en kan bli kär på nytt hela livet ut.


Fick höra på jobbet efter min rast ”Ah, vad bra du är tillbaka. Allting spårade ur när du gick”.
De tror att jag kan lösa allting, så då tror jag också det.

 


pic source 1 & 2

frågor och svar: om kärlek, ålder, murgröna och annat.

los angeles.
→ hej Sandra! Har en fråga som inte alls relaterar till inlägget. Undrar hur du ser på distansförhållanden nu? Minns att du efter ditt förra förhållande inte tyckte att det var värt att vara ifrån varandra, att det tär för mycket. Men efter ditt senaste förhållande känns det som att din syn på kärleksförhållanden förändrats fundamentalt, har jag rätt? Kramar!!
✎ Hej och puss! Min syn på kärleksförhållanden har nog inte förändrats fundamentalt. Jag vill fortfarande jättegärna vara jättekär och vara det jämt. Det är absolut kul att vara singel (och tycker jag är rätt proffsig på det?), men jag tycker mycket om att ha en pojkvän att typ ta hand om, heja på och sova nära med.
Däremot är det nog så att jag det senaste året har fått rätt dåligt självförtroende i hur jag väljer en partner. Jag litade på honom och så hände allt och nu känns det som att jag står ostadigare i mitt spontana val av killar. Det är förvirrande, jag vill inte göra samma misstag igen och tänker ibland att om och när jag blir ihop vill jag dra med den snubben till min terapeut direkt. Men det är inte direkt rimligt.
Så är väl antagligen inte redo för ett nytt förhållande än.
Distansförhållande har jag som sagt haft och vill inte ha igen. Det var jobbigt, sorgsamt och det tog ju också slut sen.
Men. Jag hade gjort om det alla gånger om jag fått backa tiden. Jag älskade honom och skulle aldrig ha gjort slut bara för att vi flyttade ifrån varandra. Vi kämpade för varandra tills vi inte gjorde det mer. Det tycker jag man ska göra i kärlek.
Jag tror dock att det viktiga med distans är att ha ett slutdatum att längta till. Det är det ovissa som är det farliga.
Tror jag.

→ Får du ofta irl höra att du ser yngre ut än du är? Eller är det bara på bilder?
✎ Jag får höra det ofta. Lite knäppt, känns som min ålder är uråldrig när jag säger den vilket den verkligen ej är. Blir leggad när jag köper cigg 90 gånger av 100 och får alltid ett WOW GRATTIS när de kollar mitt legg. Alltså.
Men. Med det sagt så tycker jag faktiskt inte att jag ser så jävla ung ut. Kanske.. ser ut som 28 år då? Vet inte riktigt. Tycker typ alla säger om sig själva att de ”ser unga ut”, och varje gång nån säger det så tänker jag alltid ”du ser exakt ut som din ålder”.
Men kan tänka mig att jag ser yngre ut på bilder än IRL också, för att mycket av ens ålder sitter ju i uttrycket i ögonen. 30nånting personer har ju en lugnare blick än 20nånting personer överlag. Den brukar avslöja folks ålder jämt tycker jag.

badrum.
→ Så mysigt badrum du har! Får man fråga hur länge du ”odlat” din murgröna och hur lång kvisten var från början? Tog in små kvistar förra veckan och längtar tills den är lika fin som din!
Kram <3
✎ Men hej och tack! Alltså, jag odlar inte murgrönan : ). Den växer inte alls där inne i mitt badrum som saknar fönster. Däremot mår den bra precis som den är, blir aldrig gul och får rötter som snurrar sig kring varandra. Jag klipper då och då av kvistar från min murgröna i köket som har en tendens att klättra sig iväg över min köksbänk och fläta ihop sig med mina kokböcker. Byter vatten på badrumsgrönan då och då för att jag tänker att växter måste väl vara som djur och folk: man gillar friskt vatten.
Kanske i och för sig en självklarhet. Är verkligen en växt-rookie men kämpar på  : ) . kram.

→ Kan inte du skriva lite om hur du tänker om relationer och framtiden? Vill du ha det traditonella med make, barn, vovve osv? Jag har själv funderat mycket på det på senaste tiden och kommit fram till att jag nog inte alls vill ha barn eller ett traditionellt familjeliv och det vore intressant att höra hur du tänker om sådant.
✎ Hej! Jag vet inte så mycket vad jag vill egentligen men några saker vet jag:
Först det första vill jag leva i ett monogamt förhållande, såsom jag gjort tidigare också. Har dejtat några polyamorösa killar sen jag blev singel och kommit fram till att det är inte en livsstil för mig. Däremot chill att hångla och dejta dom, men vill inte vara i en sån kärleksrelation liksom.
Jag vill absolut gifta mig pga bröllop kombinerar mina två bästa saker i livet: kärlek + fest. Den peppen?!
Och självklart vill jag ha hund! Herregud att du ens frågar hehe. Hundra hundar helst! Måste bara sluta vara uppe så sent på helgnätterna först. Sen är det dags.
Barn är inget jag alls är emot men däremot känns den frågan längre bort. Jag känner mig exempelvis inte riktigt redo för barn nu. Kanske gör jag det aldrig. Eller så gör jag det. Vi får se. Den frågan får lämnas öppen : )
Annat är väl att jag nog alltid vill bo i lägenhet, bor gärna utomlands igen, och kommer nog aldrig skaffa en katt. Samt vill skriva tills jag dör! Klart slut!

new york.
→ hej sandra! på tal om att bo utomlands – saknar du new york mycket? är du ofta nostalgisk över den tiden? funderar du på att någon gång flytta tillbaka? kom att tänka på det eftersom det var ett tag sen du flyttade hem nu och du kanske har hunnit få lite perspektiv på det. puss!
✎ Hallo! Jag saknar inte New York direkt. Det är nog delvis för att jag just är frilans och har dragit dit i längre perioder sedan jag flyttade därifrån 2013. Några månader varje år egentligen. Det här året däremot har jag bara varit där en vecka.
För varje år som går krymper mitt New York-längt. Jag vet inte exakt vad det beror på. Kanske att färre och färre vänner bor kvar där, kanske för att staden blir dyrare för varje år, kanske för att tiden då jag bodde där blir mer och mer avlägsen. New York är fortfarande en av mina absoluta favoritstäder, men jag är inte längre säker på om jag kommer bo där igen. Kanske har blivit för bekväm. Har ingen lust att jaga kackerlackor över diskbänken och betala femtusenmiljarders för att hyra en lägenhet. Tycker så mycket om Stockholm. Men man ska aldrig säga aldrig!

→ Sandra!
Jag gick igenom dina bok-inlägg för någon vecka sen för att hitta något att läsa. Fastnade för ”I en klass för sig” just för beskrivningen du gav av den (tack för tipset!). Alltså att du insåg att du störde dig på huvudkaraktären för att hon, precis som du när du var tonåring (om jag förstod rätt), tackade nej till så mycket och inte vågade ta chanser i rädsla för att göra bort sig/göra fel/inte passa in. Just sån var jag också som tonåring och – ärligt talat – är jag ganska mycket nu som vuxen också. Men jag vill inte vara det längre. Det känns inte som jag lever på riktigt för jag är så rädd för att träffa nya människor och testa nya saker. Därför undrar jag hur du gjorde för att börja våga leva, om du förstår vad jag menar? Du verkar ha så kul och träffa så många intressanta människor och jag vill inget hellre än att också ha det så.
✎ 
Hej gullis! Så himla svår fråga detta, men ska försöka göra mitt bästa.
Det enklaste svaret jag egentligen kan ge är att det handlade rätt och slätt om inställning. Jag började bli modigare i små steg. Som till exempel våga säga hej till en kille jag var förälskad i, eller tacka ja till att följa med några jag inte kände så bra på en fika, eller våga ta några tafatta danssteg på ett dansgolv och så vidare. För varje steg förväntade jag mig typ jordens undergång – men så, hände ingenting? Världen fortsatte, ingen brydde sig.
Jag har alltid haft nån form av ångest så länge jag kan minnas att jag ska ligga på min dödsbädd och inte känna att jag levt tillräckligt, och för att undvika just det behövde jag helt enkelt ta tag i det. En dag bestämde jag bara det: nu ska jag tacka ja till allt, även om det är läskigt.
Det svåraste med det var att våga tro på att folk ville hänga med mig. Det lugnet vissa har – att de är så självklara i att människor vill ha dom i sin närhet – är något jag verkligen fått jobba upp.
Än idag är det inte något som kommer naturligt för mig. Jag behöver en tydlig försäkran om att jag är välkommen, har en sjuk respekt för folk som är auktoriteter eller såna som är självklart ”coola”. Har flera gånger fått höra att jag är dryg i nya sammanhang när det bara handlar om att jag är blyg.
Och vet du. Det kommer nog aldrig vara självklart. Varje gång är det en ansträngning för mig att våga, att vara modig fastän jag innerst inne är en räddhare. Att flytta till New York, att berätta för nån att jag är kär i dom, att skaffa en ny kompis, att resa iväg ensam, att säga upp sig, att tacka ja till jobb etc: det är enorma kraftansträngningar som kanske inte alltid syns utåt.
Men jag vet att det är värt det. Och för varje gång blir det lite enklare.
Så. Det kanske är mitt bästa tips – jag är lika livrädd som du. Jag bara kastar mig fritt för att jag är likvärdigt rädd att bli en skruttig gumma som känner att hon inte har levt.  Och vi måste leva ju, både du och jag.
Så heja livet tuta och kör

cap d'antibes
→ Hej Sandra! Du som är så mycket nere på franska rivieran, skulle du inte jättegärna kunna göra en liten guide vart man kan bo billigast där men ändå fint, bra uteserveringar, middagstips, fikaställen, badstränder osv? Ska ner dit snart för första gången och vore ju toppen
✎ Åh jag är påbörjat en sån guide så många gånger. Måste verkligen lösa. Lovar till nästa sommar.

→ Finns det något vackrare än en ung Brando?
✎ Helt korrekt, finns ej.

vecka 29.

Oktober 2016. Jag vaknar tidigt i Los Angeles. På grund av tidsskillnad. På grund av hjärtklappning. Vi bor några dagar i ett hus i Hollywood Hills. Jag känner inte dom andra direkt. Vi är medbjudna på en pressresa, en musikfestival, det är oktober men sommar här.

Jag smyger ner i köket, vinflaskorna står kvar på diskbänken från kvällen innan, en tom ölburk med fimpar i. Klockan är morgon men eftermiddag i Sverige. Jag får upp dörrarna till terrassen, insekterna gapar högt, det luktar inte som hemma. Mina händer är ostadiga, kanske tidsskillnad, kanske hjärtklappning. Jag får upp en cigarett ur paketet, röker först en hårt innan jag ringer. Tänder direkt en till.
Jag börjar gråta när jag hör hans röst. Den är så hemtam och så mjuk, jag vill bara att den ska göra mig lugn igen. Något annat spelar egentligen ingen roll, det är rent själviskt, jag vill bara må bra igen.

Jag gråter och frågar varför han är med henne, varje kväll, sedan jag åkte för några dagar sedan.
– Baby, säger han. Älskade lilla baby. Vi dricker öl bara. Du vill väl inte att jag bara ska sitta hemma? Baby baby jag vill alltid vara med dig.
Och jag tänder en ny cigarett, säger att jag såklart inte vill att han ska sitta hemma, lägger huvudet mot knäskålarna, sitter i en trapp ner till en pool, allt är så vackert och allt är så fult.

– Jag är så olycklig, säger jag. Jag orkar inte vara så olycklig.
Och han säger att jag aldrig ska behöva vara olycklig och efter att vi har lagt på sms:ar han direkt att Älskade baby, kom hem till mig. Kom hem till mig så gör jag allt bra igen. Vi vi vi.
Jag hör hans tonfall när jag läser sms:et och jag blir lugn. Går in, går och lägger mig, går upp igen när de andra lagar frukost.

Senare på kvällen blir jag alldeles för full. Och när jag sms:ar och frågar vad han gör svarar han inte. Men klockan är ju mitt i natten i Stockholm då. Ingen är vaken 05:55.

Det vet ju vem som helst.

men hon visste inte det ännu, att jag inte kunde nå henne. what a waste, hon skulle göra sig av med det, alltsammans.

Geir Gulliksen - Berättelse om ett äktenskap

Det händer ibland att jag utmanar mig själv för att se efter hur mycket av mitt mående som är verkligt och hur mycket som är charader. Jag har ingen aning om det själv nämligen. Alltså visst kan man ana, men hur ska man veta helt säkert?
Jag vet såklart att jag mår bättre nu, till och med bra. Jag drömmer inga mardrömmar längre och jag räknar inte längre timmar i väntan att att dagarna ska ta slut. Jag hamnar till och med i tillfälliga men häftiga förälskelser i vissa unga män jag träffar. De avtar efter några dagar utan undantag, men ändå – de händer och de måste vara ett tecken på en tillfrisknad om något.

Men jag drabbas fortfarande av korta illamåenden när jag ser saker som påminner, eller när någon säger att de sett honom på stan. Dessa illmåenden uppstår lika fort som de försvinner, men de stannar av mig och lämnar mig i obalans resten av dagen, blir till en bitter eftersmak i munnen.

Därför måste jag ibland utforska för att förstå och för att komma vidare ytterligare. Jag gör det genom att exempelvis studera bilder på honom för att se hur de får mig att kännas. Bilderna har olika svårighetsgrader: de svåraste är förstås de från när vi precis träffats. De enkla är de från nyss, när han tittar artigt in i kameran men uppenbarligen inte alls var där. Men det visste jag ju inte då.

Den här boken är ett sådant test. Jag plockade upp den i bokaffären enbart för att pröva mig själv, hur långt jag kommit.
För det är svårt att läsa om saker som tar slut.

Geir Gulliksen - Berättelse om ett äktenskap

Berättelse om ett äktenskap
av Geir Gulliksen handlar om en man vars fru får upp ögonen för en annan man. De är lyckliga tillsammans, tycker han i alla fall, och därför väljer han att vara trygg i sin frus förälskelse, låter henne vila i den ett slag.
Men redan från sidan ett förstår man att det inte kommer sluta bra. Romanen är som en lång klagosång, om en man som försöker sätta sig in i sin hustrus perspektiv, vad som försegick i hennes huvud när hon valde att överge honom.

En sån fin romanidé ändå.

Geir Gulliksen - Berättelse om ett äktenskap

I flera recensioner som jag sett av den här boken har den beskrivits som ett uppbrott när en relation är mycket jämställd, men jag håller inte riktigt med om att det är det som är bokens nyckel.
Att se någon och att försöka sätta sig in i någon annans tankevärld handlar inte om jämställdhet. Det handlar om att ha valt någon så självklart och trott att den andre valt en själv med lika stark omsorg.
Det handlar om att man i sitt innersta är så pass övertygad att man hör ihop, och därför har man kapital att utmana tryggheten.
Man vill att den man älskar ska veta att här hos oss är det så stabilt och säkert, du ska aldrig ska känna dig inlåst, att man alltid finns kvar, att man är beredd att ge vad som helst för att precis allt är den personen värd.
Så enkelt är det att vara naiv, att man glömmer att det man har inte är någon romantisk utopi.

Det är bara en helt vanlig relation, precis vilken som helst.

Geir Gulliksen - Berättelse om ett äktenskap

Jag blir mer och mer övertygad om att kärleksrelationer egentligen inte handlar om vad två personer har tillsammans. Det handlar snarare om hur en person förhåller sig till en annan, och har man tillräckligt med tur så förhåller man sig någorlunda lika till varandra någorlunda länge.
Hur kan man annars så enkelt bara förflytta blicken? Det är inte ens partners unika person man väljer, det är snarare en inneboende stencil av en idé som förflyttas mellan människor på grunder som gynnar en själv.
Jag vet inte om det ens är något negativt att det är så, sorgligt såklart, men är man medveten om det så kanske man också lyckas förstå det.

Geir Gulliksen - Berättelse om ett äktenskap
Om det var jobbigt att läsa boken? Inte så jobbigt som jag först trodde. Däremot tankeväckande och vemodigt. Plus så jävla bra bok! En av de bästa jag läst i år, kanske på flera år.
Åt upp den som någon slags gräddbakelse, den tog slut direkt.

Finns här och här.

Sandra Beijers webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Mathilda Weihager
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Petra Tungården
Home
Andrea Brodin
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Linn Herbertsson
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Emma Danielsson
Home
34 kvadrat
Mode
Pamela Bellafesta
Hälsa
Josefines Yoga
Man
Niklas Berglind
Hälsa
Fannie Redman